Vakthundar och fripassagerare…

…hette en bok som Lorenz Lyttkens skrev för många år sedan. Handlar om vad som händer i ett samhälle när allt färre medborgare tar på sig rollen att försvara normer och regler i samhället.

Idag åkte jag och familjen en ganska beskedlig mellanstadiehuliganism på det annars så sömninga Resrö där jag bor. Ett par killar hade tagit ett cykelställ och använde den som stege för att klättra upp på några tidningsinsamlare. Precis utanför ICA. I närheten av skolan där det var kvällsöppet för föräldrar och barn. Helt klart ett gäng som ville bli sedda.

Vad som är helt sanslöst är att förbipasserande vuxna låter dem hålla på. Inte ingriper. Det är ju inget direkt farligt. Men väl en förstörelse av allmän egendom. Min fru ber mig stanna bilen och går ut och snackar med dem. De blir så förvånade och spaka så de backar flera meter.

Vad är det för fel på de vuxna egentligen? Tror de att varje killgäng rymmer yxmördare? Även 11-åringar på Resarö? Eller är de rädda för att gripa in i andras familjer? Kanske till och med känner barnen och föräldrarna?  Och tänker, det där behöver jag inte blanda mig i. Det gör kanske någon annan.

Kom igen.

Vad går jag igång på denna vecka?

En god vän skrev till mig appropå bloggen att nu startar helvetet med att vara irriterad och engagerad i saker hela tiden – och orka skriva om det. Än så länge har det inte varit några stora problem – vilket iofs kan vara en illavarslande insikt. Det kan betyda:

a) det finns alldeles för mycket att vara irriterad och engagerad i
b) jag har en störning, det finns egentligen inget att vara irriterad och engagerad i

Förnekelse är en god konst så jag fortsätter utgå ifrån alternativ a). Det blir lättare för mig så ;-)

Här är min prognos över irritationsmoment kommande veckan:
• journalister (särskilt ekonomijournalister)
• forskare (särskilt ekonomiforskare)
• vädret (kommer inte med i bloggen)
• folkpartiet
• präktiga inredningstidningar
• telefonsäljare
• mina två barn
• Jan Björklund
• snorkig service
• Östermalm
• Äh, va fan. Hela Stockholm.

Så visst finns det potential!

Utbildningssystemet – igen…

Jag håller redan på att bli knäpp av mina inblickar i utbildningsvärlden. Ta en titt på alla underliga högskoleprogram som växt fram de senaste åren. Man kan få högskoleexamen i nästan vad som helst! Kanske vill du bli "Event Manager" i Borås? Eller gå Sports Science Program på Mittuniversitetet. Eller varför inte ladda med ett kandidatprogram som heter Trädgårdens hantverk och design i Göteborg.

Missförstå mig rätt. Jag missunnar ingen att utveckla sig och bli skicklig inom ett fält man brinner för. Men är dessa exempel på högre utbildning i dess egentliga mening eller är det något annat i görningen?

Det är känt att gamla regeringens ambition var att många fler skulle in i högskolan. Och runt högskolorna skapades ett system där man behöver profilera sig och konkurrera om studenterna. Varför? Man får betalt per examinerad student. Och då frestas kanske akademin släppa på kraven för att öka genomströmningen och behålla intäkterna? Se bara i dagens SVD. Och att det är svårt att få jobb efter examen är ett understatement. Det verkar lika illa som när jag gick ut 1991. Men då var det i alla fall lågkonjunktur.

Är det bara jag som tycker det här är konstigt?

Kan det vara så att vi utbildar för många på högskolan? Att vi dessutom utbildar dem i områden som inte är efterfrågade? Och kanske håller vissa program inte tillräcklig akademisk standard…?

Hemska tanke.

Allvarligt talat, börjar det inte bli dags för lite innovation i utbildningssystemet. Hur kan vi ha fastnat för idén att staten ensamt bäst kan bedöma vad vår utbildningsmodell skall innehålla..?

Har utbildningsstrukturen i Sverige gjort sitt?

Färgad av att jag är involverad i att etablera en post-gymansial enpreprenörsskola börjar jag undra hur det står till med alternativ och förnyelse i skolvärlden.

Staten har ett veritabelt utbildningsmonopol. Privata skolor tillåts, men skall staten betala och ge offciell examinationsrätt måste man följa reglerna. En regel för post-gymansial utbildning är att den skall vara gratis. Vissa materialomkostnader kan man få ta betalt för, men inte regelrätta studieavgifter.

Har man en idé om entreprenörskap som är någorlunda grundad i verkligheten så inser man att det behöver finnas ett moment av risk med för att stimulera resultat. Alltså är studentavgifter intressanta för att skapa denna risk och vidare stimulera kravställande och engagemang i den egna utbildningen.

Till saken hör att konceptet heter Kaospiloterna, har funnits 15 år
i Danmark, är delfinansierat av danska staten, tar studentavgifter i
Danmark och är godkänd av CSN för svenska studenter där. Kaospiloterna är kanske en av världens bästa skolor för gräsrotsinriktat entreprenörskap.

Så för oss är studieavgifter en del av konceptet. Men det struntar staten i. Ta bort avgiften så öppnas dörren för statliga bidrag. Behåll den och ni får vara utan. Inga möjligheter till dispenser eller undantag – vad vi har förstått. Vad gör man då om man är entreprenör? Faller man för bidragen eller går man sin egen väg?

Vi har valt vår egen väg. Priset? Komplex utmaning i finansiering. Näringslivet verkar nämligen också tycka att det är statens uppgift att sköta utbildningen. Märkligt nog. Vi får inte heller officiell examensrätt. Och förmodligen stora svårigheter att få CSN att gå med på studiemedel till studenterna.

Nu finns det också ett Kaospilot-program på Malmö Högskola. Som är gratis. Som ger akademiska poäng. Hur den satsningen går får vi se, men redan nu är situationen sådan att man inte tar upp ett nytt team 2007.

Jag tror personligen inte på entreprenörskap som ämne inom den svenska högskolan. Min erfarenhet av högskolan säger att den inte klarar att leverera detta ämne. Det handlar inte om de akademiska värderingarna och principerna. De är normalt för frihet och utveckling. Men den akademiska byråkratin är det inte. Den stöter ut sådant som sticker ut i mängden.

MEN, jag är för mångfald och konkurrens i utbildningssystemet. Och det är synd att inte staten kan tänka sig att stödja både en fristående Kaospilotskola (med avgifter!) och ett akademiskt Kaospilot-program (gratis!) så man kunde "live" se vad som fungerar bäst.

Death by Powerpoint

Urk. Har genomlidit två hemska presentationer nyligen. Och snart skall jag prata på konferens och fick igår bannor att jag inte skickat min dokumentation till arrangören i förväg. Mitt svar blev att jag bara har bilder (=foton) och tänker prata fritt. Sedan dess är det tyst…

Trodde i min enfald att kvaliteten har ökat i presentationer efter ett par års gnäll över hur illa Powerpoint-bilder kan se ut – och hur mördande tråkigt det är att ta del av dem. Jag är nog ingen mästare själv, men bredvid det jag vant mig att se framstår jag som ett kommunikativt geni…

Undrar om det kan vara just arrangörerna som driver på detta med överfulla bilder. De känner att de "måste" ge kunderna något att ta med hem och vi föreläsare luras med i karusellen och känner att vi "måste" lämna något efter oss. Dumt.

Hade i minnet att Seth Godin skrivit bra om PPT på sin blogg. Så jag grävde fram det inlägget. Bra grundråd för alla! Kolla här.

Simma lugnt.

Vart tog ekorrhjulet vägen?

Jag hör inte längre någon snacka om det snurrande ekorrhjulet. Vad betyder det? Att alla är nöjda och glada med sina liv? Eller att det inte är någon idé att streta emot?

Jag tänker allt mer på det livsmönster jag/vi sitter i. På flera nivåer. Kapitalismen och demokratin på den högsta nivån. Och bilköerna in till stan på den lägsta. Det känns rätt förfärligt att det inte finns så många alternativ. Vi har ju i stort sett bara ett alternativ – den sk civilisationen i västerländsk tappning. Hua.

På besök i Sydafrika för någon månad sedan slogs jag av hur denna livsstil formligen invaderar Sydafrika. Det kändes sådär.

Har ingen riktning på detta inlägg inser jag. Nöjer mig med att kalla det en spaning och så får vi se om jag kan utveckla det hela framöver.

Må ni trivas i era ekorrhjul. Amen.

Högskola på dekis?

På bussen in till stan idag läste jag reklamen för alla högskolor. Det är "silly season" i den världen. Slås av att kommunikationen förändrats, kanske pga av den konkurrens som uppstått mellan skolor och mellan olika program. Tonen är mer uppskruvad och mer framgångsinriktad. KTH säger t ex "Kan du bli nobelpristagare, toppchef eller helt vanlig astronaut?"

Inget snack om att man vill profilera sig som elitskola. Kruxet är väl bara att de som verkligen lyckas i sina karriärer idag gör det trots högskolan och inte tack vare den. Jag har ännu att höra en toppdirektör/entreprenör/nobelpristagare som förklarar sin framgång med ämnesinnehållet och den goda pedagogiken på högskolan…

Som jag själv minns det var det allt man gjorde vid sidan av själva studierna som givit värde i yrkeslivet. Nätverk byggdes. Relationer skapades. Praktiska projekt genomfördes. Det har jag haft användning av. Men inte många av kurserna.

Jag har gjort mina återbesök i akademin. Undervisat. Snackat med studenter och lärare. Det är lite farligt att generalisera, men den bild jag får är av en högskola som inte förändrats mycket på de 15 år som gått sedan jag gick ut. Jo, utbudet har blivit mycket större. Men inte mycket har hänt i undervisningsformer och innehåll. Samtidigt som världen utanför bevisligen har förändrats en del.

En snabb titt på webben förstärker bilden. Särskilt business schools är under diskussion i hela västvärlden. Hmm.

Så vad skall man tro om högskolornas marknadskommunikation? Negativ tolkning: besinningslös exploatering av unga människors önskan av att lyckas i livet. Positiv tolkning: början på slutet för ett högskolesystem på dekis.

Att inte ha en dj-la aning

Jag börjar bli lite sned på alla pajsare som far runt och ser ut som de vet vad de håller på med. Mest är det avundsjuka, för det ser så behagligt ut. Att veta exakt vad man skall göra kl 13.30. Att ha en tydlig roll på jobbet. Att veta hur ens lilla värld hänger ihop. Och ha röstat på samma parti i alla valen sedan man fyllde 18.

Själv har jag noll koll. Och mer så för varje år som går. Det är som ett straff. Att ju mer jag sätter mig in i saker, desto mindre fattar jag. Och ju fler nya saker jag tar in, desto mindre begriper jag av det jag kunde förut.

Vissa dagar, som idag, blir det nattsvart. Allt blir som en meningslös gegga av obegripligheter. Det blir inte värt att anstränga sig. För den mängd energi som krävs av mig för att skapa någon slags ordning i min tillvaro finns bara inte.

Så, idag vann entropin över mig.

Jag insåg det redan före lunch och sedan dess har jag flutit med. Inte så dumt det heller, för det finns mycket positivt i flytandet när väl ångesten är i schack. Men det är jäkligt svårt att förklara för sin omgivning; varför disken inte blev gjord, varför barnen får mat så sent, varför alla verktygen ligger framme i hallen, och varför jag kommer oförberedd till mina möten imorgon.

Så, de som far runt och ser ut som de vet vad de håller på med, är de smartare än jag? Eller kraschar de också emellanåt? Storstadslivet handlar ju mycket om att hålla uppe sin fasad, så de kanske bara är bättre på att låtsas än vad jag är.

Imorgon behöver jag vara duktig på att låtsas igen. Det är lite för många som fått för sig att jag kan saker som jag egentligen inte har en dj-la aning om. Se där den moderna kunskapsekonomin ;-) 

Newton i våra organisationer

När jag var i Sydafrika för några veckor sedan läste jag om en bok som heter "Leadership and the New Science". Skrevs typ 1992 och finns nu i en tredje förnyad upplaga. När jag läste den första gången fattade jag nog inte riktigt. Men nu, i Sydafrika, gick det ned en polett. Wheatley gör följande poäng (ruskigt förenklat);

– naturvetenskapen har nu accepterat fullt ut att vi lever i en icke-linjär verklighet
– det finns inga prydliga linjära samband i naturen (vi kan kasta ut Newtons teorier en gång för alla)
– däremot finns mönster och en form av inneboende ordning i alla system
– det kluriga är att när vi försöker fånga ordningen så förändras den – av våra observationer/interaktioner
– små förändringar i ett system kan över tid leda till helt nya mönster

Allt detta gott och väl som en kort populäriserad beskrivning av kvantfysiken. Men Wheatley är organisations- och ledarskapstänkare så det riktigt intressanta kommer när hon konstaterar att ORGANISATIONER i det stora hela fortfarande lever efter Newtons principer. Linjärt. Orsak och verkan. Urverket som dominerande metafor. Detaljer. Kontroll.

Ingen kvantfysik här inte.

Det här måste vara de närmaste decenniernas stora utmaning. Att få våra organisationer att anpassa sig till verkligheten. En verklighet som inifrån organisationer inte kan upplevas som annat än kaotisk, komplex och slumpmässig. Som bjuder på ständiga överraskningar. Och som organisationer möter med mer analys, mer kontroll, mer hierarki.

Vi har en fenomenal tro på den medvetna rationaliteten!

När jag nu börjat se med andra ögon framstår detta beteende som rätt dumt. Och kanske kontraproduktivt. Och väldigt begränsat.

Är det ingen som är nyfiken på potentialerna i att bejaka det icke-linjära…?! 

Ja, det blir säkert mer på det här temat. Känns som tankarna är långt ifrån sorterade.

Den som vill kolla in Margaret Wheatley kan läsa om henne här:   http://www.margaretwheatley.com/

Prydligt så man kräks

Nu är det påsk. Och då rätar Sverige upp sig i prydliga rader. Köer på motorvägen. Köer till systemet. Köer till snabbköpskassan. Alla skall göra samma saker samtidigt. Jag skall iväg till byggmarknaden lite senare idag och räknar inte med att jag är unik i den tanken. Det blir nog kö där också. Kanske är jag lite unik i att jag skall ha grejor till inomhusprojekt. Jag tippar att resten av gänget letar tryckimpregnerat virke, nya plantor till rabatten och varmkomposter. Och skall mysa i det 1-gradiga (men soliga) vårvädret.

Heja Sverige. Prydligt. Förväntat. Ganska trist.