Ett professionellt dilemma

Det är höstlov och jag borrar lite i ett professionellt dilemma jag upplevt under längre tid. Den gängse affärskulturen bland konsulter är att man skall vara försiktig med att öppna upp sina innersta tankar om det arbete man gör. Men, det är något jag kommit att strunta i allt mer när jag insett att många konsulter hamnat i dysfunktionella mönster med sina uppdragsgivare.

Som systemtänkare och ledningsrådgivare är jag sedan länge övertygad om att det finns stora behov av ett mera djuplodande utforskande av verksamheters relevans på 5–10 års sikt, och längre. Hela marknader, system och institutioner kommer stöpas om de närmaste decennierna. Här finns ett meningsfullt och viktigt förändringsarbete att göra på alla nivåer i ekonomi och samhälle.

Ett symptom på detta behov är den ökande kortsiktigheten, närsyntheten och stressen i våra organisationer. Men just dessa fenomen gör det nästintill omöjligt för mina kompetenser att komma i spel där de som bäst behövs. Det jag hamnar i är att jag i någon mening behöver låstas spela med i en utveckling jag inte tror på, för att sedan hoppas att det går att åstadkomma ett perspektivskifte under arbetets gång. Vilket extremt sällan sker. Sitter man i ett mönster krävs det mer än en konsult som låtsas för att man skall komma ur det.

Det här är djupt otillfredsställande för en seriös, omvärldsorienterad och värderingsdriven rådgivare. Förutom att mina kunskaper och erfarenheter används till fel saker tjänar jag också stora summor pengar på att hjälpa företag och organisationer att fortsätta göra det de gör, men inte borde göra. Åtminstone inte på lite längre sikt.

Professor Mats Alvesson har myntat begreppet funktionell dumhet som jag tycker väl fångar mitt dilemma. (Se gärna denna fantastiska föreläsning.) Låsningen vi har fått på detaljstyrning, policies, regelverk, kvartalsrapporter, byråkrati, KPI:er, mm är kortsiktigt funktionellt, men hämmar den långsiktiga utvecklingsförmågan. Men vad gör jag med den insikten? Hur kommer jag vidare i mitt arbete?

Ett sätt att tänka är att jag har fel marknadskanaler och inte når de uppdragsgivare som faktiskt vill ta sig ur sina dåliga mönster. Eller de verksamheter som redan har sitt “DNA” från den nya verklighet som skall byggas upp. Jag är övertygad om att de finns, eftersom jag arbetar med några. Det finns garanterat fler, och jag skall aktivt jobba för att nå fler av dessa potentiella uppdragsgivare.

En andra tanke är att kortsiktigheten och närsyntheten i våra verksamheter ännu inte inte straffar sig tillräckligt. Min vän Alan Webber myntade uttrycket “förändring sker när kostnaden för status quo, överstiger risken för förändringen”. Kostnader för ohälsa och miljöförstöring kommer bara stiga, men ännu så länge klarar företag och samhälle det kortsiktigt, och skjuter de långsiktiga skadorna och kostnaderna på framtiden. Med denna kategori uppdragsgivare kan jag komma in och inspirera lite, så några frön, ge kloka råd till en ledning, men inget särskilt kommer att hända på ett tag. De här uppdragen skall jag försöka hålla avgränsade och inte i onödan bidra till charadspel.

Jag har länge tänkt att jag inte är tillräckligt bra på att beskriva det jag ser och övertyga andra. Men ju mer jag läser på om psykologi, organisationer och system desto mer övertygad blir jag att de som fattar, fattar ändå. Och de som inte fattar kan inte fatta hur mycket jag än förklarar och beskriver. Varför? En förklaring kan handla om kompetens och förmåga. En annan att man helt enkelt är så låst i ett tankemönster att ett annat inte tillåts få utrymme. Och det kan handla om så enkla drivkrafter som att det blir sjukt jobbigt, och det orkar man inte med. Då springer man hellre det gatlopp man redan är i. En psykologvän sa en gång till mig att människor normalt föredrar att fortsätta med ett beteende man känner till, även om man vet att det inte är bra för en, hellre än att byta till något bättre som man inte känner till.

Så här är det nog att stå mitt i en brytningsperiod. Vissa kan zooma ut och tycker sig se vad som sker — även om bilderna kan gå isär. Andra förblir inzoomade och fortsätter enträget att arbeta, och det allt hårdare, för det befintliga skall fungera lite till. Och kanske lever man på hoppet, att det bara är en tillfällig period av slit innan allt magiskt löser sig.

0

Tre år senare

Det är i dagarna tre år sedan jag skrev ett blogginlägg. Mycket har hunnit hända. Jag utbildade mig till gymnasielärare, men blev inte helt klar. Istället fick jag möjlighet att delta på en spännande resa att utveckla stadsdelsområdet Rinkeby-Kista inom Stockholms stad. Men i juni 2017 tog det stopp när min chef och stadsdelsdirektör blev uppsagd. Sedan dess har jag låtit mig landa över en lång och härlig sommar både i Sverige och Grekland.

Under de här tre åren har mitt skrivande mest skett i snuttform på de olika sociala medierna. I samband med att jag gradvis blåser liv i mitt företagande igen har jag dels uppdaterat min webbplats och dels kikat på min avsomnade blogg. Det är en riktigt intressant tidstämpel inser jag. En hel del har åldrats med värdighet. Annat är mera strunt. Men summa summarum ändå en kollektion av utforskande och lärande som jag kan stå för.

Jag har en ambition att börja skriva lite längre texter igen. Jag gillar bloggformatet. Sen om det blir här eller på den växande plattformen Medium, det får jag se. Kanske båda… Som vanligt blir det publicering med viss oregelbundenhet. Om du följer mig i mina sociala kanaler kommer du se när det finns något nytt.

— Jan

0

Changing minds

Welcome to my blog ”Changing Minds”. I’ve been at it for a while, but there have also been gaps in my writing. Quite frankly the blog is a bit of a mess. I refuse to tidy it up as I want it to be a record of my thoughts and interests and how they have developed and changed over time. Even if it might be a little embarrassing. The topics are both big and small. Professional and personal. Serious and for fun. Specific and general. Just like life. Some of the content is fairly clear. Some of it is explorational and maybe even fluffy or silly. I would like the blog as a whole to mirror my personality.

I write in both English and Swedish. Filter posts by using the category menu. My most recent posts can be found below. A selection of my posts in English will also appear on my Medium account.

 

 

0

Ledarskap är överskattat

Det här är en opublicerad text som jag skrev i oktober 2011 för att användas som gästskribent på en skolinriktad blog. Efter texten följer en aktuell reflektion.

Det tjatas till leda om ledarskap i vårt samhälle. Det är särskilt påtagligt nu när vi till synes hamnat i mer krisartade tider. Då stiger våra förväntningar att ”någon” skall rädda oss. Vi hoppas på en modern variant av den galante riddaren på vit springare som rider in och ställer allt till rätta igen.

Där vi befinner oss idag är efterfrågan på ledare och ledarskap en allt mer futil process. De som känner sig kallade att svara på efterfrågan är per definition inte lämpliga. I ett lätt pompöst ryck föreslog jag i min egen ungdom att det skulle heta Lapidoths paradox. Heh. Som tur var passerade den idén universum obemärkt förbi. Men själva innehållet, dvs tanken att de som av egen kraft känner sig kallade att vara ledare inte är lämpliga, den tycker jag har visat sig relativt valid. (Douglas Adams tänkte i dessa banor i Liftarens guide till Galaxen:  “Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job.”)

Jag inser att detta kan vara en lätt störande tanke, så låt mig brodera ut lite. Jag menar – i huvudsak – att de som har som ambition att leda andra sällan har sitt ego och sina drivkrafter i schack. Därför blir ledandet en tummelplats för ledarens mer eller mindre omedvetna egotripp. Har man tur blir resultatet ändå skapligt. Men allt som oftast blir det en salig röra av outtalade agendor och förväntningar som styr medarbetarnas (och ledarens) förutsättningar att tillsammans utföra ett vettigt arbete. Det klassiska exemplet är ledaren som gör karriär som ledare. I sitt nuvarande arbete planerar han/hon för nästa steg i karriären och gör ofta kortsiktiga karriärbefrämjande åtgärder som kan gå ut över verksamhetens långsiktiga behov.

De jag ser som naturliga och kompetenta ledare, de känner sig aldrig kallade att ta rollen. De blir ombedda. Ja ibland behöver de övertalas. Inte på det där fåniga karriär-sättet med lön och makt och sånt. Utan med djupa resonemang om uppdraget. Om förväntningarna. Om hur ett uthålligt och ömsesidigt samarbete kan formas. De tar jobbet för att de vill göra det. För att det är viktigt. Inte för att hoppa upp några pinnhål i tillvaron.

Jag är inte en person med erfarenhet av skolan mer än min egen och mina barns skolgång. Jag följer hjälpligt debatten och har förstått att det finns en pågående diskussion om ledarskap i skolan. I klassrummet och på skolorna. Och även på systemnivå.

Det finns en otrolig massa människor som känner sig kallade att styra upp och förbättra skolan och hela vårt utbildningssystem. Det finns en massa människor som känner sig kallade att undervisa och leda våra barn i skolan. Det är ju frestande att tycka att detta är bra, men jag är beredd att påstå att vi idag inte har de ledare vi behöver i utbildningssystemet.

Vad beror detta på undrar du. Ja, jag vet faktiskt inte. Eftersom jag ser ledarskapet som jag gör ställer jag mig samma fråga. Samtidigt kommer jag på mig själv med att tänka att det kanske inte spelar så stor roll. Det viktiga i min värld är att förändra förutsättningarna i systemet. Det är för mig en självklarhet att vårt utbildningsystem behöver förnyas rejält. Det vore spännande att se vad vi tillsammans kunde åstadkomma för förnyelse om vi gjorde upp med vår traditionella syn på ledarskap.

Det finns nämligen ingen som går omkring med ett magiskt recept på hur vi skapar den bästa starten i livet för våra barn, även om vissa vill få det att låta så. Morgondagens skola och utbildningssystem är något vi behöver skapa tillsammans i en process som präglas av aktivt experimenterande och lärande (!). Det här vet de rätta ”ledarna”. Och innan vi har dem på plats i tillräckligt antal på alla nivåer fortsätter vårt utbildningssystem att bli allt mer otidsenligt.

Vaxholm 2011-10-04

Jan de Man Lapidoth

Reflektion 18 september 2014:

När jag läser min text tre år senare slås jag av att jag inte speglat att det är vi människor som efterfrågar de ledare vi har. Vi röstar fram dem. De befordras i sina organisationer för att normen säger att si och så skall en ledare vara. Ytterst handlar Lapidoths paradox om att vi människor fortfarande föredrar ledare som ger enkla svar och lösningar på våra frågor och behov. Fast vi vet att de enkla svaren inte finns. Fast vi vet att de enkla lösningarna skapar en uppsjö av konflikter och oönskade sidoeffekter. Vi har helt enkelt de ledare vi efterfrågar. Vill vi ha andra ledare behöver vi ändra vår efterfrågan.

0

Is ’sustainable’ the right word?

This is a question I’ve been asked a number of times lately. It has made me think. And I have come to the conclusion that it is the right word. Let me briefly explain why.

First and foremost ’sustainable’ is the established term we have used for a long time when we mean systems that are healthy and productive.

Secondly introducing a new term at this moment in time would risk confusion, and perhaps even lead us astray in the important work we have before us.

What seems to be considered problematic with the term ’sustainable’  is the view that no systems truly are sustainable. As far as I can recall from my studies in natural sciences this seems to stem from some confusion about how systems tend to function. In order to be sustainable systems do not have to be stable over time. They can be disturbed. But if they are resilient they recover. If they are not they collapse. A resilient system would be sustainable. A system that collapses would not be.

My understanding is that human life on Earth is a living system within a larger system we can call biological life on Earth. Our life style is making other systems collapse (species extinction). We are also disturbing the large system of life on Earth. But I seriously doubt we have the capacity to make this system collapse completely. We will kill ourselves before that happens. So the biological life system on Earth is resilient. Human life at this moment is on a track to collapse.

Some suggest that a better term would be ’harmony’. That we as a species should live in harmony with nature. I have no trouble with this term, but it lacks the quite solid groundwork done in the sustainability movement where relatively concrete definitions and action plans have been derived over the decades. Harmony in comparison becomes very fluffy and I fear it can serve as an escape hatch for doing the very specific work we know needs to be done.

So, I will stick to using the terms ’sustainable’. ’sustainability’ and ’sustainable development’. This wikipedia entry gives a good overview me thinks.

— Jan

0

The Elephant in the Room

I was struck by something Yvon Chouinard said in this video I found on Youtube. At one point he says regarding sustainability that ”growth is the elephant in the room”. At first I didn’t react much but the phrase stuck with me and eventually started a quite vitalizing personal reflection process.

Sustainable human life on Earth is the most pressing issue we face. But not the hottest topic at social gatherings. Or in companies. Or in schools. Or even in politics.

We just don’t frame it that way. It makes us feel depressed. We want to be happy and joyful.

Guess what. Going extinct is REALLY depressing.

I believe we are in deep shit. I believe we are very successful at not dealing with this challenge. So, I share Yvon Chouinard’s pessimism on our future, but also his views on the few things that represent our hope.

The thing is, all these insights more or less came to me in the early 90’s. Which led me to start consulting on environmental issues in the mid 90’s. I read the fascinating and eye opening book The Limits to Growth, and a long line of other books as well. I really dug into the subject. I met Karl-Henrik Robert at The Natural Step and also participated in their training. I made myself committed to being part of the solution rather than part of the problem. For a while.

It seems I got distracted. I gradually lost my bearings during a longer period of time – almost 20 years. Sure, I did some of the obvious stuff. Recycled, reduced consumption, lightened my footprint and such but if I look at my professional life I did very little. I shared the occasional book or video clip, I would have sustainability as an important factor in my strategy presentations, but essentially I did not seriously put myself into the service of our future on Earth.

Now, I know this last sentence sounds pretentious as hell but I can’t find any other way to put it. And I’m thinking there is no other way anyone of us should be thinking about our contribution – with the exception of those that are most vulnerable.

So, a lot of suppressed thoughts and emotions caught up with me in the recent weeks and has made me pissed off at myself. I’m trying now to repent and do better. Daniel Quinn says we need to change our minds before we can make any useful changes in how we live. I believe this to be very true and Yvon Chouinard put me right back on track reflecting on the biggie of our civilization – growth.

Our obsession with growth is so sophisticated and embedded in our culture that we can’t see any other perspectives. Karl-Henrik Robert once said that GDP is a very good measure of how rapidly we are depleting the resources of our planet. Oh, the irony of this. Instead of constructing a measure that protects the resources we are so dependent on, we created something that encourages squandering.

When I look myself in the mirror I realize I am also guilty of pretending that all will be fine. Or maybe I should say I have been willfully blind. Telling myself things aren’t that bad. We will sort it out together. Why should I panic when no one else is, etc. But this behavior is exactly what is killing us. Boiled frog syndrome or whatever (I’ve heard this frog thing is a myth but haven’t bothered to check).

Anyway. Growth IS the elephant in the room. Big friggin’ humungous elephant. Almost all of us sense it. But we won’t talk about it. Because it makes us feel depressed and afraid. So we go on killing ourselves and instead try to focus on having a little fun while we do. Or we say to each other that we’ll deal with it later, we only have a couple things to attend to first….

Here is how I see our situation. In broad and slightly simplistic terms.

The embedded cultural idea of growth is a dead end. David Suzuki lays it out elegantly in this short video. There can be no such thing as sustainable growth. It is an oxymoron. What we can have is periods of growth and then retraction, like all other species. But we have found ways to fiddle with these mechanisms, keep feeding our growth and delay the consequences. But by golly, the consequences will haunt us. In our culture we have for some reason planted the idea of eternal growth as something necessary and attainable. We have somehow reached the conclusion that we are exempt from the laws of nature. But there can be no such thing as eternal growth. Period.

What we can have and should strive for is sustainable development. What is the difference compared to growth? I lend myself to the thinking of the late Russell Ackoff, systems thinker in the higher league. He said growth is the increase in size or number. Development is the increase in competence. This makes a lot of sense so I say let’s go for sustainable development and not growth. Any accompanying growth would need to be within the planetary boundaries.

I changed my mind about growth in the 90’s. I am convinced it is killing us. I just forgot about this for a while. Our survival, as I see it, is linked to development – increasing our competence. We do not need more things. We do not need bigger things. We do not need to be more humans on the planet. Yes, there is a case for uneven distribution. But let us then redistribute within our planetary boundaries, not continue to steal from future generations. This system is finite, and we have to deal with it.

I once again realize I have to push myself to initiate and participate in mind changing conversations and contribute so we collectively can get out of our bind. I want my kids to have a reasonable shot at a decent life. The way things look we perhaps only have 2-3 decades to change our minds and move in a new direction. We’ve had humans on the planet for a couple of million years. The last 10-15,000 marked a new course in our lifestyle – which fueled growth. The last 150 years accelerated this growth exponentially. But this is a bankrupt lifestyle. We are lending from the planet, from future human generations, from other species – and soon we won’t be able to repay our debts. If human life on Earth were a business, laws would force us to reconstruct our business or go belly up. I would at this stage prefer the option of reconstructing. We are not dead yet.

So, what will now come next? I honestly don’t know, but it must be different. And it must be sustainable. For the majority of people I think this is a daunting and scary process. Resistance to change will continue to dominate. Willful blindness will continue.

For some – including me – our predicament is a vast space of opportunity. We have a shot at doing something unprecedented. Humanity’s next great adventure is here!

 

 

0

Separated from nature

Synchronicity is an interesting phenomenon.

I woke up today feeling a little gloomy and tired. After breakfast I found myself revisiting the works of Daniel Quinn. His most famous book is Ishmael – a book I read and decided to import and sell in the bookshop I owned in the first half of the 90’s. I sold well over 500 copies of the book which was quite a feat considering my store’s focus was business and IT literature.

Anyway, this morning I re-read ”If They Give You Lined Paper, Write Sideways” which was written by Quinn in 2007. It is an edited transcript he has with one of his readers and attempts to ”show” how he does what he does. There is loads of interesting stuff there and I tweeted a few quotes during the day.

In the appendix of the book he republishes an essay titled ”The New Renaissance”. I would like to urge you to read it. Maybe even a couple of times. This quote is so telling of Quinn’s mode of thinking:

”Nevertheless, I can tell you with complete confidence that something extraordinary is going to happen in the next two or three decades. The people of our culture are going to figure out how to live sustainably – or they’re not. And either way, it’s certainly going to be extraordinary.”

In the essay Quinn also states that our separation from nature is the most dangerous idea in existence. There is us and there is nature. If this does not change in our minds Quinn declares us doomed.

Now the bit of synchronicity. About an hour after I finished the book I started tinkering on my web site and tweaking the focus of my services more towards sustainability. I checked Facebook at one point and then this Huffington Post article showed up in my feed: ”Nature Connection Will Be the Next Human Trend”. It is an interesting read so please take the time. Not as sharp as Quinn, but in the same playing field.

The gloomy start of this day is long gone. I’ll go to bed with some contentment as one of the outcomes of today’s reading and writing is a newly formulated personal mission:

To make a real and positive contribution in the increasingly urgent process of making human life on Earth sustainable.

It is perhaps a bit lofty but hey that is me. This is what I will try to navigate my life towards in the decades ahead.

 

0

It is never too late to change one’s mind

I know, I know. Just a few months ago I said I would be ditching my advisory practice for something new. But this seems not to be happening. At least not in the near future. So, it is back to business as usual.

Or rather unusual. This is because I have tweaked my mission and my offering in a few new and sharper directions. My hope is to make myself relevant for the most challenging issue we humans face – our survival as a species. We have two or three decades to make ourselves sustainable and organizations will obviously be at the center of the action. This is no kidding matter, we have some tough work to do together to get things in better order so our kids – literally – can have a future.

That said I hope we can make this important work fulfilling and effective. I will certainly strive to do everything I can.

Apart from assisting my professional clients my ambition is to create a few digital products that can reach a wider group of people. Also, I look forward to writing more on my blog and perhaps also start using video as a way of telling stories and building engagement. More about that later this fall.

One real change is set to take place though. I have been admitted to a 1.5 year university program in pedagogy that will qualify me as a teacher in upper secondary school. I will study in parallell with my regular work and look forward to integrate my learnings into my business. Or eventually morph my mission and business into a classroom environment. Who knows what the future holds?

— Jan

0

Professional update

A couple of months have passed since I decided upon a shift in my professional direction. I’d like to share an update of where my process stands.

First of all thanks for all the encouragement I’ve been getting. It is both a trilling and slightly scary path I’m treading. Lots of interesting things are coming my way but nothing has yet materialized. Also I’m not exactly sure what opportunities to pursue. So I have decided to go slowly and keep things open as long as I can. One of my problems in life is I’m a little too eager to say yes to stuff. This is essentially good and has brought me much value, but in my present position I think it is wise to be a little cool and assess my options a little more than I usually do.

So what am I up to and what options am I considering this fall?

Presently I am doing a couple of client assignments. One is an investigation into job programs in a large municipality and looking for new approaches. Another is a culture development initiative in a fast growing online business. And I am also engaged in some think work around innovative organization models. So, I am fairly busy in the line of work I’ve decided to phase out. This in itself has generated some second thoughts because it is work after all and it is pretty interesting.

That said I have done a few things to generate options and pattern breaks for this fall. I have applied for a couple of university programs and courses. I have started to build an art/philosophy project that I will try to fund shortly. And I have entered a series of conversations that focus on long term work contracts.

A major insight is that I probably will not be closing down my company even if I chose to discontinue my consulting practice. The company as platform will be valuable in all different scenarios I’m looking at. If I chose to study I will be able to do consulting work on the side. If I take a long term gig I could just as well do it as a ”for hire” solution as signing a employment contract. And my art project would also benefit from having the company.

So, this is the status as I approach some vacation time in a couple of weeks. I will be working in July to complete the consulting assignments but also to work on my art project. In August I’ll be taking my kids to Mallorca for some sun, heat, swimming and good food.

Have a great summer!

–Jan

 

 

0

Moving on

Dear clients, colleagues and business partners,

After over 20 years as a consultant and advisor I will be closing down my practice, effective by the end of August. This is not a decision taken in haste. It has marinated in me for some years and only during the Easter holidays did I finalize my decision. There is a lot I can share about this process but i won’t bore you.

Instead I’d like to extend a warm thank you to all my clients, colleagues and business partners these past 20 years. Thanks for having me onboard. Thanks for challenging me. Thanks for sharing your knowledge and insights.

I have been very fortunate to do interesting and important work. I have been allowed try new things. I have participated in some very innovative solutions. I have learned a lot and met world class leaders, thinkers and entrepreneurs. I have made many wonderful friends. I also humbly believe I have made some valuable contributions.

My next professional phase is not decided. I am in exploration mode and making myself available to the fabulous forces of the universe. (I have a Taoist outlook on the world.) Needless to say, I’m looking for work and open for exploratory conversations and suggestions.

Thank you all once again.

— Jan

0