Att vara levande

För mig har det blivit allt viktigare att samtala om sådant vi inte pratar så mycket om. Och som kan vara bra att prata mer om. Samtal behöver inte alltid leda till något konkret. Om ett samtal gör oss mer medvetna är det ett nog så bra utfall.

På senare tid har jag blivit allt mer intresserad av upplevelsen av att vara levande. Hur det känns, vad det kan vara, värdet, och inte minst hur man gör för att vara mera levande. Ju mer jag pratar med människor om att vara levande, desto mer har jag förstått att det är något vi gör alldeles för lite. Inte bara i livet i allmänhet, utan även i arbetslivet.

En ganska banal insikt är att livet är det dyrbaraste jag har. Men om jag stannar upp en stund, vad upptäcker jag då? Ja, t ex att det är en sinkadus att jag finns. Just nu, just där jag är. Ett märkligt mirakel som jag mest verkar ta för givet. Istället för att förundras och häpna dagarna i ända gör jag mig upptagen med annat. Till del är det bra. Likt andra arter på planeten behöver jag och mina medmänniskor jobba lite för att hålla oss levande.

Över tid har vi som art utvecklat förmågor som gjort oss helt dominerande på planeten. En fenomenal bedrift, som vi nog har tagit för långt. Sedan en tid ser vi konsekvenser av hur vi lever som är minst sagt bekymmersamma.

En av mina favorittänkare Daniel Quinn formulerade något tankeväckande som jag aldrig kunnat släppa efter jag hörde det. Han beskrev att i tre miljoner år skapade vi social organisation för livet självt. Som dessutom var evolutionärt hållbar. Sen hände något när vi bröt upp från jägar-samlar-livet och började bruka jorden. De senaste 15.000 åren har vi ersatt vår tidigare sociala modell och skapat och förfinat social organisation för produktion. Som dessutom inte verkar evolutionärt hållbar.

När jag tog på mig de här glasögonen och tittade på mitt liv såg jag plötsligt nya saker. Jag blev mer medveten om hur mycket produktionskulturen tär på livskulturen. Se bara hur vi utan större ifrågasättande fortsätter utplåna naturfolk och djurarter. Fast vi kollektivt någonstans “vet” att det är otroligt korkat. Vi har till den grad separerat oss från naturen att vi inte förstår att vi håller på att ta livet av oss själva. Och än mindre förstår att vi behöver mångfald för att överleva. Jag är inte den första som fattat detta. Många gör det. Många har sagt det. Ändå fortsätter vi. Som att vi är fångar i något.

Vi verkar styras mer än vi tror av kollektiva berättelser. Som över tid blivit inbäddade i vår kultur. I det vi kallar vår civilisation. Om vi tillsammans ska ta oss till ett läge där vi lever inom de planetära gränserna kan vi behöva justera de här berättelserna. Och första steget blir då att ställa sig lite på distans och börja titta på dem. Vrida och vända på dem. Fundera på vad de gör med oss. Och prata med varandra.

Där jag står landar jag i att jag behöver bli mera levande. Ta det här märkliga livet på ett annat slags allvar. Bli mer förundrad och vara mera ödmjuk inför allt jag inte vet. Släppa mer, röra mig mer i samklang med naturen. Vara mera här och nu. Se och ta in den värld jag är en del av. Ha påkopplade sinnen. Som individ, som familjemedlem, i verksamheter, i nationer, på planeten. Jag önskar en mer hälsosam balans mellan liv och produktion. Jag längtar efter nya – levande – berättelser om mänskligt liv på Jorden.

Jag upplever att det finns en tilltagande och uppmuntrande utvecklingsrörelse. Exakt hur det ska gå vet nog ingen. Vi har väl en sisådär 20-30 år på oss. En kort kort kort ögonblick i planetens existens, och även människans. Oavsett om vi lyckas eller inte blir utfallet spektakulärt.

Människans superkraft är samarbete. Samtidigt är det absurt att det enda som riktigt räknas är att producera. Vår civilisation talar på olika sätt om för oss att vi ska vara nyttiga och värdeskapande för att vara värda något. Jag vill gärna samtala och samarbeta med andra för att vi tillsammans ska bli mera levande. Igen.

– Jan

A different kind of now

In contemporary life it is easy to to get caught up in thoughts. And get stuck in our heads. Our thoughts tend to either focus on stuff that has happened or fantasies about the future. It is also easy to fuel emotions that these thoughts are connected to. Especially negative emotions connected to events perceived as negative.

Aliveness arrives in living in the here and now. And not giving a rat’s ass about what happened before or what could happen later. Instead, experience what is in front of me and build from that.

Our culture is obsessed with both history and future. Mostly future. We’re also obsessed with the idea that the future can be predicted and possibly even controlled. The reason is quite simple. If you can guess correctly, or use power to influence where things go, you can get ahead. And that supposedly should make us feel better.

Getting ahead as a cultural idea is a sad thing. Because it implies that some should fall behind. Our culture also “tells” us this is the way it should be. The real sadness occurs when we understand on a personal level that “winning” also is accepting and maybe even enjoying that a fellow human being is losing. On a purely human level, this makes very little sense.

Personally, I’m in the middle of an ongoing series of here and nows. Each day. But, I also fall into the trap of thinking about the future, and also activating the coupled emotion of worrying. Will I find my way in this new adventure? Will I be able to sustain a living? Will people like me or not? What happens if I don’t succeed? The questions just keep coming. So, I need to keep myself in the present as a way to strengthen the sweetness in my emotions. And keep the “voice of our culture” from poisoning me. I have developed a few practices to help me with this. That work. Not all of the time, because after all, I’m still human.

For too many people “now” is just a passing moment on the path to “winning”. I’ve come to experience a different kind of now. A now that is alive. A now that is life.

Medarbetarmanifestet, del 1

Medarbetarmanifestet är en liten e-pamflett i två delar. Den första delen är nu klar.

Välkommen att ladda ner pdf:en HÄR.

Vad fick du för reflektioner? Jag blir glad om du vill dela med dig genom att skicka några rader till jan@knowhouse.se.

Och du får gärna sprida texten i dina nätverk.

–Jan

Om samtal. Igen.

Jag läser på nytt William Isaacs bok Dialogen och konsten att tänka tillsammans. Den är drygt 20 år gammal och fortfarande högaktuell. Jag slås återigen av hur dåliga vi kan vara på att tillämpa det vi redan vet. Vi vet nämligen, i allmänhet, vad som kännetecknar en goda samtal. Vi vet också att det inte är särskilt svårt att få till. Ändå ser samtalsklimatet ut som det gör på våra arbetsplatser, hemma och i samhället. Det är som att vi gillar att lida. Gillar att vara i dålig energi, i konflikt, eller i ytlig artighet. Gillar att inte förstå, gillar att vara snävsynta, gillar att slippa vara nyfikna. Boken Dialogen påminner oss om vad vi behöver göra: lyssna med empati, respektera varandra, avvakta med att värdera och tala oförställt. Lätt. Men ändå svårt, särskilt om man står lite ensam i ambitionen att få till bättre samtal. 

Professionella moderatorer och processledare har blivit allt vanligare på t ex events och i teamutveckling. För att nå bättre samtal. Min känsla är att de sällan lämnar de efter sig sin kunskap om sitt eget “hantverk”, dvs hur de stödjer goda samtal. Kunderna och deltagarna får inte möjlighet att stärka sin egen förmåga. Vilket känns synd. Vi kan alla ganska enkelt bidra till goda samtal. Vi behöver inte hjälp utifrån i den utsträckning vi verkar tro. Däremot kan vi regelbundet behöva påminnas om hur man gör. Och få träna lite, ibland med lite handledning. Jag tänker att alla vanor, bra som dåliga, är resultat av långvarigt beteende. Har vi dåliga samtalsvanor kan vi ersätta dom, men inte utan att uthålligt och disciplinerat jobba in de nya önskade samtalsvanorna. Från min horisont kan jag konstatera att behovet av goda samtal fortsätter vara stort och efterfrågan svag. Vi gör oss hellre beroende av utomstående än stärker upp våra egna förmågor. Några av livets många märkliga paradoxer.

Att paradera innan det finns något att fira

Vi har drabbats av en kollektiv farsot. Den har pågått ett tag. Smittat sektor efter sektor, bransch efter bransch, organisation efter organisation. Och även oss som individer.

Det är ingens fel. Ändå har det blivit tokigt. Det har gått för långt. Det som en gång var en god intention om att informera och kommunicera vad som pågår har ersatts av att kommunicera för kommunicerandets skull. Det har till och med blivit så att många förleds att tro att kommunikation är själva arbetet.

Utifrån mitt perspektiv, med en blick på ledarskap, är det hög tid att återupprätta en gammal hederlig idé. Att vi firar när vi är klara, inte när vi kom på vår briljanta idé. Att vi håller tillbaka kommunikatörerna som flockas i snart sagt varenda hörn. Att vi återupprättar substans framför förväntningar.

Det är inget fel i att berätta vad som pågår medan det pågår. För de som berörs. Det är rimligt. Men att paradera goda intentioner för att putsa på egot, varumärket och marknadsförväntningarna, det kan vi gott avstå.

There Are No Mistakes In This Universe

I have recently rediscovered Alan Watts. Just love listening to his wise talks. This talk is so profoundly relevant to our dire times. In society, in our environment, at an individual level. Do listen. Maybe as a reflective meditation.

Hovleverantör av dålig stämning

En konsult som inte vågar leverera observationer och råd som är impopulära hos uppdragsgivaren är inte mycket att ha. Naturligtvis behöver det göras med takt, respekt och viss finess. De buffliga typerna kan man också vara utan.

Konsultens roll är inte att stryka medhårs eller applådera medelmåttighet, det är att bidra till förbättring. Annars behövs inte extern hjälp. Ändå är det vanligt förekommande att konsulter tas in till verksamheter som någon slags charad om att “något faktiskt görs”. Den genuina förbättringsviljan finns inte. Vissa konsulter ställer gladeligen upp. Andra skulle hellre gå i kloster.

Det är inget större nöje att vara den som skapar dålig stämning. För en seriös konsult är det en väl avvägd intervention man valt att göra. Så när det händer nästa gång i din organisation kan du som ledare säga “intressant, det behöver vi stanna upp och lyssna mer på”. Det finns massor med bra frågor du kan ställa. Det är inte säkert konsulten har hela bilden eller har gjort helt rätt analys, men du kan vara säker på att utforskningen av det konsulten lyft fram är något du och dina medarbetare kan få stor nytta av om ni tar det på allvar.

När coachning också är organisationsutveckling

Coachning av chefer och medarbetare är idag vedertaget och flitigt använt i arbetslivet. Utgångspunkten är oftast ett utvecklingsbehov hos individen relativt den organisation hen verkar i. Detta är lovvärt och bra, samtidigt som organisationsperspektivet sällan tas med. Dvs det kan finnas fenomen i organisationen som också behöver förändras och utvecklas.

I några olika uppdrag jag just nu verkar i har det blivit så att jag coachar flera nyckelpersoner samtidigt. Med det uttalade syftet att både stödja individen och bidra till utvecklingen av organisationen. Att koppla ihop individer och system och synliggöra samspelet har givit massor med värdefulla insikter och konkreta impulser till förändring och utveckling.

Min roll är att se mönster mellan de samtal jag har och under ordnade former föreslå vilka problem som organisationen kan behöva hantera, och även sätta in dem i det sammanhang verksamheten befinner sig i. T ex är två av organisationerna snabbväxande och har höga ambitioner kring ledarskap och kultur. Detta skapar en uppsjö av dilemmor och paradoxer som ledningen inte alltid hinner med att hantera på ett relevant sätt. När det går fort (vilket det gör) så riskerar de höga ambitionerna ge vika för “genvägar” och “fusk”, som är högst mänskliga givet förutsättningarna. Mitt bidrag blir bland annat att synliggöra avvikelser mellan det man uttalar och det man gör.

De principer som är viktiga i en organisation behöver upprätthållas varje dag och i alla arbetsmoment om kulturen ska ha en betydelse för verksamheten. En liten glidning i en viktig process riskerar att skifta normerna i kulturen om den inte uppmärksammas och diskuteras. Dels skapas onödig förvirring om vad som gäller, dels kan det bli väldigt jobbigt att backa tillbaka om glidningar pågått en längre tid. Med det sagt så kan det finnas en viktig och hälsosam utveckling av kulturen som sker i takt med att invärlden och omvärlden förändras. Men även detta behöver ske medvetet och diskuteras!

Jag konstaterar att det arbetssätt med coachning jag nu tillämpar ger mina uppdragsgivare flera värden. Medarbetarna får konkret hjälp i sina små och stora utmaningar på arbetet, vilket ökar motivation och arbetsglädje. Dessutom kan jag dela  kunskap “på tvärs” i organisationen och subtilt förstärka och även problematisera sådant som är återkommande. I min dialog med chef/VD, som jag också coachar, kan jag dela mönster jag upptäcker i mina samtal. Hen får också en aktuell “barometer” på vad som är aktuellt i organisationen och vilka problem som upptar mest energi. Organisationen ges genom min insats bättre förutsättningar att disciplinerat ta sig an sina problem ochutmaningar och mognar även i sin kapacitet, kultur och ledarskapspraktik.

– Jan

Den orimliga bevisbördan

Det kan hända att jag hade otur när jag tänkte det jag nu delar. Hjälp mig gärna att komma rätt då.

Så här. Jag har hela mitt professionella liv arbetat med och för det vi kan kalla alternativa, nya, innovativa eller bara annorlunda idéer. Inte rent hittepå, utan saker som är kända, och erkända i många sammanhang och avseenden. Som vore bra för oss om vi tillämpade. Men som av olika skäl inte tar sig in i mittfåran av vår praktik i samhälle och företag.

En stor sådan fråga är vår icke hållbara livsstil, främst i västvärlden. Det här fick jag hjälp att fatta för minst 20 år sedan. Och har på olika sätt försökt att påverka utvecklingen till det bättre. Och det är ju bara att konstatera att det har gått skitdåligt.

En annan fråga handlar om hur ledarskap och organisationskultur fortfarande ser ut i mainstream-världen. Makt, kontroll och rädsla dominerar fortfarande. Och förminskar människor istället för att stärka dom. Även det här förstod jag för över 20 år sedan. Och har också gått skitdåligt att påverka.

I båda dessa frågor finns en uppsjö av kunskap och forskning som stödjer att nya synsätt och praktiker både är mera hållbara, lönsamma och människovänliga. Vi har tillräckligt med exempel i världen som bevisar det. Men exemplen förblir anomalier. De blir inte mainstream. Organisationer gör inte det forskningen säger. Organisationer gör som de alltid gjort.

I hela mitt professionella liv har jag fått höra att jag (och alla de andra i alternativfältet) måste bevisa värdet av det vi föreslår. Annars kommer vi ingen vart. I hela mitt professionella liv har jag försökt göra just det. Och är djupt tacksam för alla kloka tänkare och praktiker som skapar ovärderlig kunskap vi behöver tillämpa. Men det funkar ju inte. Det blir ingen förändring att tala om.

Så nu får det nog räcka. Bevisen talar för sig själva numera. Det finns inget mer att bära fram. Det är istället dags för mittfåremaffian att ta över bevisbördan. De behöver förklara varför fortsatt exploatering av naturresurser är nödvändiga. De behöver förklara varför det är nödvändigt att människor lever i fattigdom. De behöver förklara varför man ska bli behandlad som ett barn bara för att man är anställd. De behöver förklara varför vi skall fortsätta betjäna en liten elit av ekonomiskt och maktmässigt priviligierade. Du hajar. Listan kan göras lång.

Bevisbördan behöver med kraft föras över på dom som förstör. Hur åstadkommer vi det?

—Jan

Opting for the difficult

Roughly 20 years ago I realized our current idea of civilisation could not be sustained. I imagine many have had similar insights. But also like me struggled with what do to and over time found that it is impossible to stop or redirect what can be seen as a supertanker on full throttle. And honestly maybe we also started to think that we were wrong. That this all might work out with the help of globalisation, international collaboration, technology, etc.

Today I’m glad I have at last shedded all such hopes, even if I hold a degree of openness towards possible miracles. But in general I have accepted that we are in the end state of this civilization. And this is paradoxically quite a liberation. It allows me to redirect my efforts and hopes in new, more fruitful, directions. 

At the core I am still a person that sees and needs to exist in a space of possibilities. So when possibilities seem scarce in and around our struggling institutions I now increasingly go for the outliers. For the small scale. For the local. For the community. For the human spirit. That is where I find hope and possibility today.

In a world running on steroids our old institutions act hard headed and will resist anything that seems to threaten their power and privileges. In the light of increasing complexity and uncertainty they tighten their command and control. Which is quite counter productive if they want to survive, and instead accelerates their disintegration. I’ve found this to be in line with how social systems tend to work when they get poisoned by ego, fear and power games. 

The easy (but soul threatening) thing to do is to play along. Not resist. Although it will still be tough work because those in charge will always want more from us. But the job in itself it is not so difficult. The truly difficult today is to take on the new possibilities that can be found at the fringes. Invite them and explore them. Test them. To bring people together, generate empowerment and build local trust and community. AND simultaneously defend these efforts against a variety of subtle and not so subtle attack and defence mechanisms from our institutions. 

I’m opting for the difficult.