Jag har nästan hela mitt liv känt mig som en outsider. En som föddes i fel tid. En som inte passar in i min samtid. Det har varit en direkt plågsam ensamhet periodvis.
Ensamheten har jag lyckats ta hand om. Och även känslan av att vara offer för ett diaboliskt experiment. Haha. Numera är grundkänslan annorlunda även om upplevelsen av att inte passa in i samtiden är lika stark, och kanske starkare. Det som uppstått är en märklig och växande kärlek till all den galenskap som mänskligheten håller på med. Jag har också börjat se och känna humorn i hur vi människor håller på. Jag kan skratta över vår ängsliga individualism och vårt ganska förutsägbara flockbeteende. Och samspelet mellan. Det kan vara riktigt roligt att se.
Att stå utanför vissa gruppbeteenden, kunna observera dem, och spegla konsekvenser är en gåva och förmåga som är svår att göra nyttig. Jag har varit skitnaiv länge. Verkligen trott att människor vill utvecklas på riktigt när de säger det. Men så är det oftast inte. Vi säger att vi vill, men gör inte. Att observera sina tankar och beteenden (enskilt eller i grupp) kan väcka inre motstånd, oftast omedvetet. Det är väldigt vanligt med glapp mellan det vi säger och det vi gör, och idag förstår jag bättre hur de kan navigeras. I jobbsammanhang skojar jag ibland och säger att jag är “hovleverantör av dålig stämning”. Och just i den stunden det händer, när den där dåliga stämningen uppstår, och all energi vänds mot den som haft den dåliga omdömet att bryta gemytet, då krävs det en hel del närvaro och inre trygghet. Det har jag inte alltid haft.
I mina tidiga år var jag själv alldeles för allvarlig, och personligt investerad. Och innerst inne ofta sur på att människor gjorde som de gjorde. Att de drevs av sina omedvetna begär och inte av de behov vi människor har på riktigt. Naturligtvis var jag själv inkonsekvent. Precis som de jag retade mig på. Det var först när jag fick tag i mig själv och existensen som det började hända saker. Men också på ett helt annat sätt än jag föreställt mig. Såklart. Den kärlek och humor jag bär idag känns mera användbar. Min egen upptagenhet med att förändra andra är som bortblåst. Det är otroligt skönt. Var och en gör som en kan och vill och det är inte mycket jag kan göra mer än att erbjuda mina observationer, speglingar och hjälp.
Livets nyaste utmaning är att vara fullt levande, glad, kärleksfull och njuta av mitt liv här och nu. Oberoende av allt märkligt omkring en. Men också utan att fly från världen som den faktiskt ser ut. Detached involvement som någon sa till mig någon gång. Då fattade jag intellektuellt. Nu förstår jag med hela mitt väsen. Såklart är det då och då en prövning att existera. Men framförallt har det uppstått en självklarhet och ro i mycket som jag tidigare aldrig fick ordning på i mig själv. När jag vet vem jag är, inne i mig, har min osynk med samtiden till och med fått mening.