För mig har det blivit allt viktigare att samtala om sådant vi inte pratar så mycket om. Och som kan vara bra att prata mer om. Samtal behöver inte alltid leda till något konkret. Om ett samtal gör oss mer medvetna är det ett nog så bra utfall.
På senare tid har jag blivit allt mer intresserad av upplevelsen av att vara levande. Hur det känns, vad det kan vara, värdet, och inte minst hur man gör för att vara mera levande. Ju mer jag pratar med människor om att vara levande, desto mer har jag förstått att det är något vi gör alldeles för lite. Inte bara i livet i allmänhet, utan även i arbetslivet.
En ganska banal insikt är att livet är det dyrbaraste jag har. Men om jag stannar upp en stund, vad upptäcker jag då? Ja, t ex att det är en sinkadus att jag finns. Just nu, just där jag är. Ett märkligt mirakel som jag mest verkar ta för givet. Istället för att förundras och häpna dagarna i ända gör jag mig upptagen med annat. Till del är det bra. Likt andra arter på planeten behöver jag och mina medmänniskor jobba lite för att hålla oss levande.
Över tid har vi som art utvecklat förmågor som gjort oss helt dominerande på planeten. En fenomenal bedrift, som vi nog har tagit för långt. Sedan en tid ser vi konsekvenser av hur vi lever som är minst sagt bekymmersamma.
En av mina favorittänkare Daniel Quinn formulerade något tankeväckande som jag aldrig kunnat släppa efter jag hörde det. Han beskrev att i tre miljoner år skapade vi social organisation för livet självt. Som dessutom var evolutionärt hållbar. Sen hände något när vi bröt upp från jägar-samlar-livet och började bruka jorden. De senaste 15.000 åren har vi ersatt vår tidigare sociala modell och skapat och förfinat social organisation för produktion. Som dessutom inte verkar evolutionärt hållbar.
När jag tog på mig de här glasögonen och tittade på mitt liv såg jag plötsligt nya saker. Jag blev mer medveten om hur mycket produktionskulturen tär på livskulturen. Se bara hur vi utan större ifrågasättande fortsätter utplåna naturfolk och djurarter. Fast vi kollektivt någonstans “vet” att det är otroligt korkat. Vi har till den grad separerat oss från naturen att vi inte förstår att vi håller på att ta livet av oss själva. Och än mindre förstår att vi behöver mångfald för att överleva. Jag är inte den första som fattat detta. Många gör det. Många har sagt det. Ändå fortsätter vi. Som att vi är fångar i något.
Vi verkar styras mer än vi tror av kollektiva berättelser. Som över tid blivit inbäddade i vår kultur. I det vi kallar vår civilisation. Om vi tillsammans ska ta oss till ett läge där vi lever inom de planetära gränserna kan vi behöva justera de här berättelserna. Och första steget blir då att ställa sig lite på distans och börja titta på dem. Vrida och vända på dem. Fundera på vad de gör med oss. Och prata med varandra.
Där jag står landar jag i att jag behöver bli mera levande. Ta det här märkliga livet på ett annat slags allvar. Bli mer förundrad och vara mera ödmjuk inför allt jag inte vet. Släppa mer, röra mig mer i samklang med naturen. Vara mera här och nu. Se och ta in den värld jag är en del av. Ha påkopplade sinnen. Som individ, som familjemedlem, i verksamheter, i nationer, på planeten. Jag önskar en mer hälsosam balans mellan liv och produktion. Jag längtar efter nya – levande – berättelser om mänskligt liv på Jorden.
Jag upplever att det finns en tilltagande och uppmuntrande utvecklingsrörelse. Exakt hur det ska gå vet nog ingen. Vi har väl en sisådär 20-30 år på oss. En kort kort kort ögonblick i planetens existens, och även människans. Oavsett om vi lyckas eller inte blir utfallet spektakulärt.
Människans superkraft är samarbete. Samtidigt är det absurt att det enda som riktigt räknas är att producera. Vår civilisation talar på olika sätt om för oss att vi ska vara nyttiga och värdeskapande för att vara värda något. Jag vill gärna samtala och samarbeta med andra för att vi tillsammans ska bli mera levande. Igen.
– Jan
