– från en vuxen som försöker ta ansvar
Det är inte ditt fel att världen är trasig. Och du har inget ansvar att laga den.
Jag förstår inte alltid vad som händer. Men jag vet när något är fel. Därför skriver jag – inte för att ge svar eller hopp, utan för att försöka bära min del av ansvaret för en värld som inte håller.
Det ser ännu rätt bra ut på ytan. Men du föddes in i ett samhälle där marken redan rämnar: klimatkriser, artdöd, ekosystemkollapser, psykisk ohälsa, samhällssystem som brister. Det är vi – dina föräldrar, lärare, politiker, chefer – som format samhället och nu lämnar er i sticket. Vårt kortsiktiga egenintresse har styrt. För att ha det bekvämt. Ha kontroll. Slippa osäkerhet och svåra känslor. Och för att vi trodde på berättelser som vi egentligen visste inte stämde.
Vi lärde oss att framgång är att klättra. Att evig tillväxt är möjlig. Att framtiden alltid blir bättre. Att teknik ska rädda oss. Att den driftiga vinner. Vi trodde så starkt på det att vi inte ville se vad det gjorde med människor, relationer och naturen. Och med våra barn. Med dig. Och dina vänner.
Många i min generation lägger över bördan på er. Det är er framtid, ni får fixa det. Typ. Det är en oskön hållning. Inte minst om man ser till att vi i vår livstid kommer klara oss ganska bra, och kanske kunna roffa åt oss ännu lite mer…
Vi skickar dubbla budskap till våra barn och unga. Å ena sidan kan ni reda er bäst ni vill, vara fria. Å andra sidan förväntas ni leva som vi. Jag märker att många unga ser igenom det här och ni gör helt rätt i att vara skeptiska. Vissa följer ändå vår väg, kanske för att ni inte ser något alternativ, eller för att ni tror att ni kan klara (och t o m vinna!) spelet vi skapat. Men spelet är själadödande. Det har skadat även oss, men vi har tuggat i oss det, och håller envist upp en illusion om att allt är som det ska. Dessutom är spelet riggat. Det är inte meningen att alla ska lyckas (även om vi säger det), utan bara några få som är som vi. Ni ska lockas in, gneta och fylla luckor, medan vi i grunden behåller makt och resurser.
Igen. Du finns inte till för att fixa det vi förstörde. Jag och min generation bär ansvaret. Vi var en gång rebeller mot våra föräldrar, men de var skickliga, lät oss hållas, och snart var vi fast. Nu gör vi samma med er. Inte av ondska, utan för att samhällets normer är starka och svåra att stå emot.
Nu står vi förvisso med en del resurser – tid, pengar, erfarenhet, inflytande. Personligen vill jag att vi använder dem för att stödja dig som vill göra annorlunda. Som vill bryta de generations- och kulturmönster som ännu dominerar. Inte för att rädda dig eller leda dig, utan för gå bredvid och hjälpa dig bära det du inte borde behöva bära ensam.
Om du vill forma något annat – mer ärligt, hållbart och ömsint – vill jag hjälpa till om jag får. Vara i tjänst. Lyssna. Bidra. Jag behöver inte förlåtas, däremot känna din tillit. Inte till mig – utan till din egen förmåga att tillsammans med din generation skapa något som inte bygger på våra gamla lögner.
Jag kan bara stå kvar. I det svåra. I det sköra. I det som ännu kan gro.
Tack för att du finns. Tack för att du lyser upp vår värld.
Jan de Man Lapidoth
Stockholm, 8 augusti 2025