Det sägs att sårbarhet är den största styrkan. Och jag håller med. Jag beundrar människor som vågar vara sårbara, även i väldigt svåra situationer. Det har inspirerat mig att bli allt mer öppen med mina känslor och utmaningar, åtminstone i mitt personliga liv. I mitt professionella liv har jag inte varit lika modig känner jag. När jag reflekterat över det har jag kunnat förstå varför. Det har funnits tankemönster av två sorter som varit svåra för mig att bryta. Dels tankar om hur jag ser på mig själv och den sorts arbete jag utför, och dels tankemönster i samhället och organisationer om hur man “borde” bete sig som professionell person.
Dessbättre har dessa tankemönster tappat sitt grepp om mig under det senaste året. Och det beror nog främst på att jag vid årskiftet plötsligt stod utan uppdrag. Det jag gjort framgångsrikt i så många år var borta. Till en början var jag lite sur och konfunderad. Sen började jag observera mig själv och fundera på vad det berodde på. Det var inte bara pandemin. När jag var ärlig mot mig själv kunde jag upptäcka att jag gradvis hade tappat motivationen för mina uppdrag. Eftersom jag var understimulerad i de uppdrag jag hade gjorde jag mig periodvis skyldig till att tänja dem mer än vad som var rimligt. Ibland slog det väl ut, men inte tillräckligt ofta. Att uppdragen tog slut var med andra ord meningen, och bra, även om det inte kändes så initialt.
Tio månader senare står jag förvisso fortfarande utan uppdrag. Jag försörjer mig genom a-kassa och besparingar. En ny upplevelse. Och långt ifrån så hemsk som jag trodde. Jag är tacksam. Och skäms inte. Men det kan ju inte fortgå hur länge som helst. Under dessa tio månader har jag affärsutvecklat intensivt. Plus sökt väldigt många jobb. Vänt upp och ner på precis allt. Vilket säkert föranleddes av en mångårig parallell process där jag djupdykt i mitt inre. För mig var det rätt och bra. Jag kom ut på andra sidan med en ny och vacker känsla av mig själv. Jag fick fatt i min melankoli och svajiga motivation och bröt mina tankemönster kring dem. (Jag har fortfarande dåliga dagar, lovar. Men jag handskas med dem så mycket mera kärleksfullt.)
Det som känns lite motigt är att jag fortfarande efter så här lång tid inte fått till min försörjning igen. Än så länge håller jag undan känslor kopplade till misslyckande. Att söka jobb är inte lätt med den profil jag har. Generalist. Egenföretagare i 30 år. Ingen formell chefserfarenhet. Även om jag tycker de som rekryterar tänker helt snett kan jag också förstå att de inte lockas av att anställa mig. Det finns säkrare kort. Och just det är kärnan. Organisationer som spelar safe har störst glädje av mig, men är minst benägna att pröva mig. Jag hamnar i ingenmansland, överkvalificerad för det jag har meriter att söka, och brist på styrkande meriter för de roller jag är kvalificerad för. Ett praktdilemma. För jag kan verkligen tänka mig en anställning. Det skulle vara roligt att bidra i ett bra sammanhang.
Sen kan jag också välja att se humorn i ett trygghetssystem för egenföretagare (Småföretagarnas a-kassa) som är designat för att man ska gå till en anställning, inte utveckla sitt företag. Även detta kan jag någonstans förstå då man inte ska kunna buffra perioder med ont om uppdrag med a-kassa. Men det är bitvis absurda regler jag stöter på. Parallellt har jag alltså ändå affärsutvecklat. Även om jag genuint håller öppen för en anställning tror jag att det är min egen verksamhet som är huvudalternativet tillbaka till försörjning. Drömmen för mig vore en kombination av en deltidsanställning och egenföretagande. Oavsett vad gäller det att ha fingertoppskänsla för att inte kollidera med regelverket och plötsligt stå utan a-kassa.
Det som är spännande med affärsutvecklandet är att jag för första gången i mitt liv har en palett med tjänster som på riktigt kommer inifrån mig till en marknad. Inte som det varit tidigare, jag som försökt tänka ut något smart som marknaden vill ha. Det jag fött fram nu kan du läsa om här på min hemsida om du är nyfiken. Utmaningen med stort U är en sak jag lärde mig på universitet i marknadsföringens grundkurs. Att det är skillnad på behov och efterfrågan. Jag känner att jag behövs och att jag skapar värde. Jag är rätt säker på att de tjänster jag tagit fram behövs. Men jag upplever ingen efterfrågan. Jag får inga beställningar. Ännu :)
En fin sak med min personliga utvecklingsprocess och att vara mera sårbar är att jag idag vågar säga att jag inte vet hur jag ska göra. Jag vågar uttrycka att jag behöver hjälp. En spaning jag har är att jag behöver komma in i nya sammanhang. Det jag nu börjar jobba med verkar bara delvis matcha det nätverk jag har. De jag har jobbat med över åren är vana att köpa tjänster till sina organisationer och till grupper. Medan jag nu till största del är inriktad på individer. Och dessutom i områden som dels glider ihop lite och där det dels är mera oklart om det är arbetsgivaren eller individen som betalar.
Det här gapet mellan behov och efterfrågan finns det såklart lösningar på. Det känns självklart att mina kunder finns där ute. Men hur hittar jag dem? Vad behöver jag göra annorlunda? Vad behöver jag sluta med? Vad behöver jag börja med? Ska tjänsterna knådas åt något håll? Och viktigast av allt, hur gör jag allt detta förankrad i det som är jag. Jag har ingen aning. Jag provar saker löpande men ser än så länge inga större effekter. Samtidigt som det är sjukt frustrerande är det också väldigt spännande. Allt blir så levande.
Jag vet inte varför jag delar det här. Det är nog mest för min egen skull. Att visa för mig själv att jag vågar öppna mig om det svåra, och duger precis som jag är. Jag behöver inte sympati och klämkäcka tillrop ;) Var det något du uppskattade när du läste blir jag glad om delar det. I en kommentar eller i ett personligt meddelande. Har du lust och möjlighet att hjälpa mig med något vore det fantastiskt. Jag känner att jag behöver det. Det kan vara vad som helst som du tror kan bidra. Jag vet att det finns saker jag behöver (och vill!) lära mig om jag ska kunna få till en försörjning ur det som vuxit fram under året. Och ja, kanske är det också så att det tar den tid det tar och att jag behöver ha bättre tålamod :)
Stockholm i början på november,
Jan
PS. I maj skrev jag en text om att vara levande som fick en del spridning. Den här texten känns som en naturlig fortsättning i samma anda.