Mikael Pawlos text ”Friheten som mål i sig själv” är en glasklar hyllning till den moderna frihetens ideal. Den är logisk, välskriven och övertygande – om man accepterar dess premisser. Men vad händer om vi ställer oss utanför den moderna ram som Pawlo förutsätter? Om vi frågar oss: Vems frihet är det egentligen vi pratar om – den isolerade individens, eller den som uppstår gemensamt – i samhörighet med andra, med jorden, med det som bär oss?
Frihet som ensamhetens illusion
Pawlo hävdar att frihet är ett mål i sig själv, oberoende av konsekvenser. Han citerar John Stuart Mill: ”Över sig själv, över sin egen kropp och själ, är individen suverän.” Men denna suveränitet är en modern myt. Den förutsätter att människan kan existera som en isolerad enhet, fri från det nät av relationer som i själva verket håller henne vid liv. Frihet som enskildhet är en fälla – den glömmer att vi andas med lungor som tillhör jorden, dricker vatten som tillhör floderna, och tänker tankar som formas av språket, historien och de som kom före oss.
Pawlo ser frihet som rätten att handla och tänka fritt. Men hur fri kan ens tanke vara om den är fångad i ett system som redan har definierat (och begränsat) vad som är möjligt? Kapitalismen, som han försvarar, är inte neutral. Den är en historisk konstruktion, skapad av och för vissa – och den har redan uteslutit andra sätt att leva, andra sätt att förstå vad frihet innebär. Frihet i sin ensamhet är en frihet som glömmer sitt egen beroende.
Kapitalismens osynliga våld
Pawlo hyllar marknadens ”spontana ordning” som den bästa vägen till innovation och välstånd. Han menar att ojämlikhet är ett nödvändigt pris för framsteg, och att försök att jämna ut skillnader leder till tyranni. Men här glömmer han att ställa den avgörande frågan: Vems välstånd? Vems innovation?
Den ”spontana ordningen” är inte neutral. Den bygger också på en slags tyranni, på ett osynligt våld. Det våld som förvandlar skogar till monetära tillgångar, som förvandlar människors arbete till löner, och som förvandlar framtiden till en resurs som ska exploateras snabbast möjligt. Pawlos frihet är en frihet för några, på bekostnad av andras frihet. Och på bekostnad av jorden själv. Den skapar åtskillnad, inte samhörighet.
Han påpekar att fattigdomen har minskat tack vare kapitalismen. Men vad är fattigdom? Är det bara brist på pengar? Eller är det också brist på mening, brist på sammanhang, brist på förbindelse med de ekosystem som håller oss vid liv? Pawlo mäter frihet i materiella termer. Men hur mäter man den frihet och upprymdhet som kommer av att veta att man tillhör något större än sig själv?
Frihet eller jämlikhet? En falsk dikotomi
Pawlo ställer upp frihet och jämlikhet som motpoler. Han varnar för att strävan efter jämlikhet leder till tyranni, och citerar Tocqueville: människor är beredda att offra frihet för illusionen av jämlikhet. Men denna dikotomi är också en konstruktion inom ramen för ett tankesystem.
I många urfolkssamhällen och relationella traditioner är frihet och samhörighet oskiljaktiga. Frihet är inte rätten att göra vad man vill, utan förmågan att leva i samspel och balans med sin omgivning – mänsklig såväl som icke-mänsklig. Pawlos frihet är en frihet som glömmer att vi inte är fria om vi inte också bär ansvar för och med varandra. En frihet som glömmer att samhörighet är förutsättningen för all sann frihet.
Vems frihet? Vems framtid?
Pawlo försvarar den västerländska liberala demokratin och kapitalismen som ”det minst dåliga systemet”. Men detta system är inte neutralt. Det är ett system som har format vår värld, våra drömmar, och till och med våra begrepp om vad som är möjligt. Att kalla det ”det minst dåliga” är att acceptera dess premisser – att frihet är individuell, att tillväxt är nödvändig, att människan står över naturen.
Men vad om frihet istället handlar om att erkänna vårt inbördes beroende? Vad om den handlar om att metabolisera sorgen över det som har gått förlorat – språk, ekosystem, sätt att leva – för att kunna skapa något nytt? Vad om den handlar om att sluta se oss själva som herrar över skapelsen, och istället ödmjukt se oss som en del av biosfären?
Avslutning: Frihet ur samhörighet
Pawlos text är ett vackert formulerat försvarstal för en världsbild som håller på att ta död på oss. Den är logisk, övertygande och djupt modern – och det är just problemet. Den moderna friheten är en frihet som dyrkar framsteg och är blind för och glömt sina egna rötter.
Om vi verkligen vill tala om frihet som ett mål i sig självt, måste den vara en frihet som inkluderar allt liv. De som kom före oss, och de som kommer efter. En frihet som inte bara tillåter oss att handla, utan som kräver att vi lyssnar och bär ansvar. En frihet som inte är en rättighet, inte är ett mål – utan ett samspel med livsbetingelserna.
Frihet som ensamhet är en frihet som extraherar och isolerar.
Frihet ur samhörighet är en frihet som lever och befriar.