Kokande av ilska, djupt inom mig.

Det var länge sedan. Jag lever med idén att ilska oftast är en onödig överreaktion. Särskilt om man blir arg på en person. Vad ska hen göra med min ilska?

Men nu kom en annan typ av ilska. En existentiell sådan. Av en akut händelse. Och där åratal av observationer, reflektioner, bearbetning och acceptans plötsligt släppte. 

Den moderna världen, moderniteten, har blivit ett monster. Den slåss för sin överlevnad, och sin fortsatta dominans. Trots bättre vetande. Trots alla bevis på förstörelse. 

Jag har insett att monstret gjort det svårt för mig att vara arg. 

Det är svårt för mig att vara arg och spegla orättvisor, utarmning och maktmissbruk eftersom jag direkt stämplas som vänster. Det är monstrets röst.

Det är svårt för mig att vara arg och peka på det uppenbara, att det inte är hållbart med en ekonomi baserad på extraktion och exploatering av de livbringande systemen på vår planet. Jag blir stämplad som utvecklingsfientlig. Det är monstrets röst.

Det är svårt för mig att vara arg och peka på hur det ekonomiska systemet gynnar en liten elit och deras politruker. Jag får en föreläsning om ”trickle down” och varför alla får det bättre. Det är monstrets röst.

Det är svårt för mig att vara arg och säga att det är de politiska och ekonomiska eliterna som ska ställas till svars, betala för sig, och upphöra med sin förstörelse. Jag får världens undergång projicerad på mig. Det är monstrets röst.

Det är svårt för mig att vara arg och spegla privilegier och dominans rotade i kön, hudfärg och kolonialism. Jag får höra att jag inte är lojal mot ”mina egna”. Det är monstrets röst.

Det är svårt för mig att vara arg och stå på unga människors sida mot normer, förväntningar och värderingar som inte är deras. Jag anses inte förstå vad som är bäst för dem. Det är monstrets röst.

Jag är trött på monstret. Jag är trött på dess makt och dess påverkan på oss människor. Monstret ljuger oss upp i ansiktet. Använder skrämseltaktik och manipulation för att vi inte ska driva förändring, inte ta tillbaka vår mänsklighet och vår agens. Den säger att den vill oss väl, men det finns inget som styrker det. Den tar och tar och lämnar smulor till oss.

Sedan en tid drar jag aktivt tillbaka mitt medgivande till monstrets härjningar. Det blir dålig stämning. Men det räcker nu. I stort och smått förväntas vi vara samarbetsvilliga och inte bråka. Och ska vi bråka ska vi göra det på monstrets villkor, be om tillstånd. Absurt.

Med den medvetenhet jag har nu kan jag se att jag tillåtit mig att bli medskyldig till monstrets beteende. Jag är insnärjd i en prägling av livsstil, politisk kultur och idé om människans exceptionalism som jag faktiskt inte kan acceptera. Det betyder inte att jag bara kan kliva ur det. Än så länge har de allra flesta av oss inget större manöverutrymme. 

Hur ser monstret ut?

Det kan vara en regering som struntar i eller motarbetar internationellt överenskomna klimat- och miljömål. 

Det kan vara ett land som bestämmer sig för att utlänningen är skyldig till de egna problemen.

Det kan vara ett rättssystem som inte klarar att vara lika inför alla, och förnekar det.

Det kan vara ett utbildningssystem som reproducerar den ekonomiska elitens fantasier om evig tillväxt, individualism och konkurrens.

Det kan vara förmögna människor som anser att kapitalet är deras, och inte alls ser att det är byggt genom extraktion, exploatering, och fördelaktig lagstiftning.

Det kan vara enskilda medel-Svenssons som sitter i klorna på stora tech-bolags algoritmer och plötsligt tycker lite synd om miljardären som kanske ska betala lite mera skatt.

Det kan vara hela grupper människor som relativiserar folkmord.

Det kan vara ett privatägt militär-industriellt komplex som behöver krig för att kunna sälja sina vapensystem.

Det kan vara en sjukvård som står handfallen inför unga människors växande psykiska ohälsa och svarar med att skriva ut de privatägda läkemedelsbolagens mediciner.

Det finns många flera sådana här saker som gör mig arg. Varje grej för sig är vidrig. Och värd en egen dekonstruktion. Det får bli en annan gång. För mig är mönstret numera uppenbart. Systemet som helhet har elände som biprodukt och i kölvattnet fabriceras ny efterfrågan på ännu fler produkter och tjänster som löser de nya eländena. I den kapitalistiska modellen är det företagens uppgift. Fiffigt. 

Allt mer av vår vardag är ihopnästlad med företag. Vi spenderar mycket tid och pengar på dem, samtidigt som de svarar gentemot sina ägares intressen, inte vi kunder. De finns till för att ta våra pengar. Vi behöver (i bästa fall) deras tjänster, men de sitter aldrig i samma båt som vi. Allt som inte har vinstintresse eller är lönsamt misstänkliggörs. Transaktioner har blivit viktigare än relationer. Människor som inte passar i vinstlogiken görs till problem. Istället för att få hjälp görs de till marginalintressen som majoriteten inte vill betala för. Vidrigt som sagt.

Den som vill få mitt resonemang här till att handla om ekonomiska prioriteringar är själv problemet. Den har inte fattat vad ekonomi innebär. Vi ska hushålla med knappa resurser, och då måste vi INKLUDERA hela biosfären. Vi kan inte bortse från de ekologiska konsekvenserna. Inte heller de sociala. De är inte ”gratis” och ska inte kunna lämpas över på det allmänna. De måste in i kalkylerna. När man betalar 12.000 för en ny telefon och samtidigt ser arbetsförhållandena i mineralgruvorna i Afrika ska man reagera.

När man förstår ungas växande psykiska ohälsa och bristerna inom vården ska man reagera. Man ska också koppla ihop det med att unga inte är särskilt optimistiska om sin framtid. En utbildning kanske inte betalar sig. AI riskerar att begränsa ingångsjobben. Många unga ser också det som jag här beskriver och tänker att det inte blir ett så trevligt vuxenliv. 

Hur kunde vi hamna i en kultur där ekonomi och makt står över mänsklighet? När fick pengar ett egenvärde? Och när började man ställa en människas behov och rätt mot pengar? Hur kan en rörelsehindrad vägras assistans, eller en ung suicidal person inte få rätt hjälp på psykakuten eller en elev krävas på en diagnos för att få sin lagstadgade rätt till stöd? När blev vi så här värderingsmässigt fattiga? Och hur kunde jag rekryteras till detta?

I nutid förstärks utvecklingen av de empatilösa ljushuvudena till techbolagschefer i USA som ibland säger att teknologin ska bota sjukdomar och göra oss fria och ibland att den riskerar att ta död på oss. Att AI mest får tillämpning inom den militära sektorn är talande för vad som är den verkliga prioriteringen. I sammanhanget känns det som att våra tjusiga personliga AI-agenter mest är distraktioner, och bidrar till att normalisera att vi behöver mera fossila bränslen. Sjukt.

Vad gör man då? Det är väl här ilskan tar tag i mig lite extra. Det är lätt att känna sig maktlös inför monstret. Eliten har en otrolig makt och kan i maskopi med politiker, teknologi, medier och autokrater hålla fast vid sina privilegier. Tidigare mera dolt, idag helt öppet. Se bara på utvecklingen i USA. Att man så lättvindigt låter förstöra unga människors framtid för egen profit och makt kan jag bara inte förstå. Vilken roll har ”vanligt folk” haft i detta? Varför har vi låtit det ske? Och ska vi kanske sluta vara förvånade över ungdomsupproren i bland annat Nepal, Madagaskar, Indien, Albanien, Marocko och Frankrike…? 

Jag tror att monstret börjat äta upp sig själv utan att riktigt fatta det. Mitt i ilskan hoppas jag att det är så.