Innovation och rädsla

Under en resa i december läste jag en bok som heter ”Whoever Makes the Most Mistakes Wins: Paradoxes in Innovation” av Richard Farson. Farson är psykolog och en gammal favorit. För många många år sedan läste jag hans bok ”Management of the Absurd” och den förändrade min syn på företagsledning en hel del.

Nu (eller snarare 2002) skriver han om ämnet innovation. Som titeln säger drar han fram poängen att det handlar om att göra misstag om man vill lyckas med innovation. Många misstag. Det budskapet är knappast nytt men har fått aktualitet senaste åren. Jag upplever att det är ett återkommande tema i krönikor, i klämkäcka inlägg på Twitter och i samtal inom organisationer. Det är inte utan att jag tycker att det blir lite tröttsamt.

Farson utvecklar i och för sig detta tema bra och kopplar ihop resonemanget med hur framgångar gör oss allt mer försiktiga och obenägna att ta risker. Det som är fällan är att vi slutar med det beteende som en gång gjort oss framgångsrika.

Riktigt intressant blir det när Farson utforskar rädsla. Med en psykologs vinkel på det hela konstaterar han frankt att vi egentligen inte är rädda för att misslyckas med det vi skall företa oss. Att det inte är en stor omsorg om organisationen som begränsar oss. Det är istället rädslan att framstå som en misslyckad person som är vår verkliga rädsla. Att bli föremål för löje och hån. Det här är en viktig distinktion. För den får mig att dra slutsatsen att den verkliga tröskeln till innovation inte finns i brist på fakta, analys och rationella argument. Utan i att vi söker en försäkran eller trygghet i att vi inte kommer bli föremål för löje om det går åt pepparn och vi faller platt på ansiktet.

Farson menar att vi behöver vår rädsla för att den gör oss alert och koncentrerade. Människor som inte är rädda kan till och med vara farliga. De blir vårdslösa och tar onödigt stora risker. Lösningen är att vi blir vänner med vår rädsla. Den skall inte elimineras och vi skall inte vänta på att den försvinner. Gör den det försvinner vår drivkraft att utvecklas och förändras. Mod är inte frånvaron av rädsla utan förmågan att agera trots rädsla. Om rädslan inte paralyserar oss kan vi istället använda den som motivationsfaktor.

När jag speglar detta i min upplevelse av innovation i den offentliga sektorn blir jag lite uppmuntrad. Jag har under en tid bekymrats av att initiativen till innovation är få och verkar extremt svåra att få igång. De beslutsfattare jag träffar förstår innovationsbehovet i deras verksamheter, det är inget tvivel om saken. De vet att det är angeläget och viktigt att agera innan det blir full kris. De tar in goda exempel med intresse. De har analyser som stärker den rationella argumenteringen. Ändå finns en tröghet att komma igång. Och nu tror jag att jag förstår varför. Att de är rädda, det visste jag redan. Det är helt naturligt och nu vet jag också att det är bra. Däremot har jag inte tillräckligt väl insett att rädslan är personlig och social i så motto att man är rädd att bli förödmjukad och förlöjligad inför andra. När beslutsfattare i offentlig sektor vill se mer evidens eller vill ha ännu ett samtal för att gå igenom hur innovationsprocessen kan se ut är det inte ett tecken på att de inte har förstått. Det är mera ett rop på hjälp. De söker en försäkran om att de inte skall hamna i trubbel och se dåliga ut. De söker en trygghet i att de inte skall behöva bli förödmjukade!

Det fina med den här insikten är att detta behov är enklare att möta än behovet av att på förhand lova ett specifikt utfall av en innovationsprocess. En innovationsprocess är med nödvändighet osäker och kännetecknas av ”trial and error”. Alla försök att på förhand garantera ett resultat är omöjliga. Är det möjligt så är det inte innovation!

Rädslan för att bli förödmjukad kan vi däremot prata om på förhand. Den kan vi uttrycka för varandra. Vi kan formulera värderingar och spelregler som guidar oss i innovationsprocessen. Vi kan försäkra varandra att vi stöttar varandra om vi stöter på motgångar.

Med den här nya insikten om hur rädsla och innovation hänger ihop ser jag hur jag kan bli mycket mera stödjande i mina uppdragsgivares personliga behov. Det är trots allt uppdragsgivaren som har allt ansvar, inte jag. Tillsammans med min uppdragsgivare kan vi diskutera projektets risker och de personliga riskerna för uppdragsgivaren, och hitta lösningar som gör de hanterbara.

För mig har rädsla i organisationer alltid varit negativt. Med Farsons perspektiv på rädsla och innovation känner jag att jag nyanserat mitt eget förhållningssätt betydligt och kan göra mer nytta för mina uppdragsgivare.

Om du själv vill läsa boken hittar du den på Amazon här.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.