Den här texten växte fram i samband med mitt inspel på Vinterminglet i februari. Jag läste om den nyligen och kände att den kunde tåla en publicering – med syfte vidga vårt gemensamma tankeutrymme och möjligen komplettera det som var min insats på plats. Texten är en personlig och kanske inte helt sammanhängande betraktelse av sociala medier i Sverige utifrån min verklighet – som kretsar kring förändring, ledarskap och organisationer.
Jag råkar tycka att vi är skyldiga varandra att göra världen lite bättre. Vad som är bättre går alltid att diskutera. Men för att förstå att vi lever i en galen värld behöver vi bara titta ut genom fönstret. Det räcker med att besöka våra förorter. Det räcker med att ta en titt in i skolan. Det räcker med att se den nakna verkligheten när vi reser runt världen i jobbet eller som turister. Det räcker med att kolla in vår stora aptit för prylar och ändliga naturresurser.
Bilden är ganska klar och det behövs inga samhälls- och miljöforskare för att vi skall se det. Inte för mig i alla fall.
Det finns mycket kvar att göra.
Vårt val är att göra eller inte göra saker utifrån det vi ser. Så har det alltid varit. Men för 20 år sedan var det lättare att skydda sig bakom okunskap. Idag är det mycket svårare. Särskilt för er som var på Vinterminglet. Vi matas ständigt med bilder och information om hur världen ser ut och fungerar. För att undvika att engagera oss behöver vi bli allt skickligare på att hålla verkligheten ifrån oss.
Jag tycker mig se att vi börjar bli avstängda i förhållande till samhällets problem och utmaningar. Vi blir bedövade av alla intryck. Skyddar oss. Frågan är om inte detta är värre än att vara okunnig. Vi blir tvungna att hitta på att det vi ser inte berör oss. Det är någon annans problem. Det är politikernas jobb. Eller att frågorna är så svåra och komplexa att mitt lilla bidrag inte spelar någon roll. Jag håller på med min grej här borta och sköter det bra. Eller jag betalar ändå 200 spänn i månaden till Rädda Barnen. För att inte tala om de 460K i skatt jag genererar som egenföretagare. Det räcker väl som bidrag.
Många alibin finns det. Vi måste fråga oss om det är så här vi vill leva.
För utanför vår bubbla händer det riktigt stora saker.
Vi står precis idag i en situation där diktaturerna i norra Afrika och mellanöstern vacklar. Två har redan givit efter. Vad som kommer därefter vet vi mycket lite om. Nu är det tryck i Libyen, Jemen och Bahrain. Sociala mediers betydelse i dessa revolutioner har spelats upp, och jag vet ärligt inte vad som är sant eller inte.
Men internet verkar ändå ha spelat roll. Folk slåss med livet som insats. För frihet. Och hopp om något bättre än det de har idag.
Vi har Wikileaks vars paroll är ”We open governments”. Det är drag i en sådan slogan. Och vi vet ännu inte hur stort genomslag deras läckor får.
Men det hade varit helt omöjligt utan internet.
I företagsvärlden studeras nya företag som Google för att hitta DNA:t till nya sätt att leda och organisera. Äldre företag som WL Gore visar sig ha intressanta managementprinciper som avviker från det vi lär oss på Business Schools. Cisco är inne i en transformation sägs det. Indiska HCL Technologies har fått mycket uppmärksamhet för VD Vineet Nayars filosofi om ”medarbetare först och kunderna sedan”.
Internet har definitivt spelat roll för dessa företags utveckling.
Hur blir verkligheten för alla våra traditionella företag…? Jag tror de flesta får det jäkligt tufft.
Att vara drivande i förändrings- och utvecklingsprocesser är krävande (och ibland farligt) och därför är det få som tar på sig ledarrollen. De allra flesta är åskådare, som i bästa fall skapar sig en charad av engagemang för att se bra ut och inte dra åt sig uppmärksamhet som förändringsmotståndare. Lite ofta resulterar det i att vi blir medlöpare i dåliga förändringsinitiativ. Och sådana är det dessvärre gott om. Alla som tar initiativ som ledare skall vi inte ge spelrum.
Hur mycket nyttiga idioter är vi…? Jobbig fråga, men behöver den inte ställas lite då och då?
I vårt eget sociala media-landskap känns det lite sömnigt. Var finns våra exempel på nya sätt att arbeta, leda och organisera? Var är de nya företagen som är gamechangers – inte bara i sina marknader utan också i sina sätt att arbeta? Jag har spanat ett tag och ser inte mycket av intresse. Kanske är jag för gammal för att se…? Ser du saker jag inte ser…?
Eller handlar det om att vi inte fullt ut tagit in vad det är för krafter vi besitter….? Eller vet vi vilka krafter vi har, men räds att använda dem…?
Det vi har idag som vi inte hade för 20 år sedan är verktyg som skapar TRANSPARENS. Transparens är en maktdödare. Transparens är en organisationsdödare. Verktygen gör det möjligt, men det är transparensen som gör jobbet.
När jag som vanlig användare av sociala medier ser ut över det svenska landskapet ser jag många bra saker. Jag ser generositet i drivor. En fenomenal demonstration av det. Vi delar och hjälper varandra och det är bara hur coolt som helst. Och ger sådan otrolig kick både för den som ger och får.
Men jag hoppas att vi skall flytta fram positionerna. Att vi skall börja göra nya saker tillsammans.
Som avrundning med specifik koppling till ledarskap. Jag ser två perspektiv på ledarskap som är särskilt intressanta i dessa tider.
Det första är ledarskapet av de nya initiativen. Mycket är jädrigt konventionellt även om projekten representerar nya grepp i sina marknader. Industrialismens prägling när det gäller ledarskap, organisation och makt är monumental. Det får mig att tänka väldigt mycket på hur vi utbildar våra unga…
Det andra perspektivet handlar om ledarskapet av våra gamla strukturer och vad som sker när de sätts under press — t ex av transparens. Min prognos är att det kommer vara en mycket plågsam anpassning för många företag och organisationer.
En lägsta nivå på personligt ledarskap är nog att formulera och upprätthålla en värderingsbas. Var och en av oss behöver ta mera ställning. Vilka kan och vill vi verkligen arbeta med – på ett djupare mänskligt plan? Alltså inte bara för stålarna. Det bör i mitt tycke inte bara handla om att ta ställning till branscher eller produkter. Jag tycker vi behöver ta ställning på beteendenivå också. Vi kan inte jobba för idioter som förstör vår framtid. OK? Bättre då att vi skapar nytt. Bredvid det gamla.
Med koppling till det Malin Ströman pratade om på Vinterminglet – kan vi gameifiera en samhällsförändring? Kan vi gameifiera organisationsutveckling? Klart vi kan, men vad finns det för saker som hindrar oss från att göra det? Hur sätter vi igång? Jag är lite otålig…
För egen del gör jag sedan en tid tydligt att jag arbetar för att skapa mer människovänliga organisationer. Jag vill också ha ett helt nytt utbildningssystem och försöker hitta former för det. Svåra grejor, men i min värld saker som avgör livskvaliteten för mina barn. Och någonstans mitt uppe i mitt liv har jag insett att det är just mina barns framtid jag arbetar för.
Vem arbetar du för?
Frid.
/Jan