Ungdomsarbetslösheten

Ungdomsarbetslösheten är provocerande hög, uppåt 30% hörde jag på radion idag. Jag har här på bloggen tidigare framfört tankar om att utbildningssystemet också har en uppgift att hålla ungdomar borta från arbetsmarknaden. Våra makthavare vet att det inte finns plats för våra unga, både pga rationaliseringar och lagstiftningen på arbetsmarknaden. 

En fantasi jag har att våra politiker, medvetet eller omedvetet, satsat hårt på att hålla så många ungdomar som möjligt borta från arbetsmarknaden så länge som möjligt. För att de stora pensionsavgångarna skall hinna bli av. Och för att en expansion på arbetsmarknaden skall kunna ske. Det är så jag "hör" aktuella utspel om att öka antalet studieplatser och höja studiemedlen.

Som det ser ut håller den strategin på att gå i baklås. Vi har inte en ekonomi som sväljer tonvis med högskoleutbildade. Vi är inte ett högteknologiskt och innovationsdrivande land, även om vi gärna vill tro det. Vi är Nordens japaner – förfina och förbättra. Kvalitet och effektivitet. 

Det är alldeles förfärligt att unga med fel förutsättningar uppmuntras att gå högskola, dra på sig studieskulder, och sedan möter arbetslöshet. Särskilt provocerande är det att många invandrarungdomar står med nitlott. 

Jag sökt lite, men inte hittat statistik som kan påvisa att fler högskolestuderande också resulterar i fler ungdomar i arbete – jämfört med andra typer av insatser.

Vad som förvånar mig mest mitt i allt detta är ändå att samhället inte jobbar mer med att etablera en svensk entreprenörskapskultur. Ungdomarna möter arbetslöshet, men har inget med sig i bagaget som gör att de själva kan generera sin försörjning. Det här är förstås en ganska grov generalisering, det finns givetvis lysande undantag. Men undantagen belyser också min poäng. Jag vågar sätta en rejäl slant på att de ungdomar som aktivt tar tag i sin situation har fått med sig de förutsättningarna från hemmet, inte från utbildningssystemet.

Jag undrar om inte vi framöver kommer att tala om en förlorad generation. För när pensionsavgångarna är klara är det snarare generationen efter som kniper de jobb som blir lediga – om det blir några att tala om. Få arbetsgivare kommer vilja engagera passiva människor som inte haft kontakt med arbetslivet på lång tid. Bördan på samhället ökar, vilket är dubbelt olyckligt. Vi är redan för få som skall betala för 40-talisternas pensioner och överkonsumtion.

Det här är en bister verklighet, som jag innerligt hoppas jag får helt fel i att förutspå.

//jan

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.