Publicerat

Stanford Magazine profiles d.school

"A first-year graduate student in the management science and engineering program, Asha Gupta had barely started Design Garage, a course aptly characterized as an "imagination dunk tank"—and she was getting soaked. Gupta and her classmates were challenged to develop a prototype that would improve the gift-giving experience. They had 54 minutes."

via www.stanfordalumni.org

A darn interesting piece on the development of d.school. Why do we have so few learning environments like this?

/jan

0
Publicerat

Ledarskap och sociala medier — en betraktelse

Den här texten växte fram i samband med mitt inspel på Vinterminglet i februari. Jag läste om den nyligen och kände att den kunde tåla en publicering – med syfte vidga vårt gemensamma tankeutrymme och möjligen komplettera det som var min insats på plats. Texten är en personlig och kanske inte helt sammanhängande betraktelse av sociala medier i Sverige utifrån min verklighet – som kretsar kring förändring, ledarskap och organisationer.

Jag råkar tycka att vi är skyldiga varandra att göra världen lite bättre. Vad som är bättre går alltid att diskutera. Men för att förstå att vi lever i en galen värld behöver vi bara titta ut genom fönstret. Det räcker med att besöka våra förorter. Det räcker med att ta en titt in i skolan. Det räcker med att se den nakna verkligheten när vi reser runt världen i jobbet eller som turister. Det räcker med att kolla in vår stora aptit för prylar och ändliga naturresurser.

Bilden är ganska klar och det behövs inga samhälls- och miljöforskare för att vi skall se det. Inte för mig i alla fall.

Det finns mycket kvar att göra.

Vårt val är att göra eller inte göra saker utifrån det vi ser. Så har det alltid varit. Men för 20 år sedan var det lättare att skydda sig bakom okunskap. Idag är det mycket svårare. Särskilt för er som var på Vinterminglet. Vi matas ständigt med bilder och information om hur världen ser ut och fungerar. För att undvika att engagera oss behöver vi bli allt skickligare på att hålla verkligheten ifrån oss.

Jag tycker mig se att vi börjar bli avstängda i förhållande till samhällets problem och utmaningar. Vi blir bedövade av alla intryck. Skyddar oss. Frågan är om inte detta är värre än att vara okunnig. Vi blir tvungna att hitta på att det vi ser inte berör oss. Det är någon annans problem. Det är politikernas jobb. Eller att frågorna är så svåra och komplexa att mitt lilla bidrag inte spelar någon roll. Jag håller på med min grej här borta och sköter det bra. Eller jag betalar ändå 200 spänn i månaden till Rädda Barnen. För att inte tala om de 460K i skatt jag genererar som egenföretagare. Det räcker väl som bidrag.

Många alibin finns det. Vi måste fråga oss om det är så här vi vill leva.

För utanför vår bubbla händer det riktigt stora saker.

Vi står precis idag i en situation där diktaturerna i norra Afrika och mellanöstern vacklar. Två har redan givit efter. Vad som kommer därefter vet vi mycket lite om. Nu är det tryck i Libyen, Jemen och Bahrain. Sociala mediers betydelse i dessa revolutioner har spelats upp, och jag vet ärligt inte vad som är sant eller inte.

Men internet verkar ändå ha spelat roll. Folk slåss med livet som insats. För frihet. Och hopp om något bättre än det de har idag.

Vi har Wikileaks vars paroll är ”We open governments”. Det är drag i en sådan slogan. Och vi vet ännu inte hur stort genomslag deras läckor får.

Men det hade varit helt omöjligt utan internet.

I företagsvärlden studeras nya företag som Google för att hitta DNA:t till nya sätt att leda och organisera. Äldre företag som WL Gore visar sig ha intressanta managementprinciper som avviker från det vi lär oss på Business Schools. Cisco är inne i en transformation sägs det. Indiska HCL Technologies har fått mycket uppmärksamhet för VD Vineet Nayars filosofi om ”medarbetare först och kunderna sedan”.

Internet har definitivt spelat roll för dessa företags utveckling.

Hur blir verkligheten för alla våra traditionella företag…? Jag tror de flesta får det jäkligt tufft.

Att vara drivande i förändrings- och utvecklingsprocesser är krävande (och ibland farligt) och därför är det få som tar på sig ledarrollen. De allra flesta är åskådare, som i bästa fall skapar sig en charad av engagemang för att se bra ut och inte dra åt sig uppmärksamhet som förändringsmotståndare. Lite ofta resulterar det i att vi blir medlöpare i dåliga förändringsinitiativ. Och sådana är det dessvärre gott om. Alla som tar initiativ som ledare skall vi inte ge spelrum.

Hur mycket nyttiga idioter är vi…? Jobbig fråga, men behöver den inte ställas lite då och då?

I vårt eget sociala media-landskap känns det lite sömnigt. Var finns våra exempel på nya sätt att arbeta, leda och organisera? Var är de nya företagen som är gamechangers – inte bara i sina marknader utan också i sina sätt att arbeta? Jag har spanat ett tag och ser inte mycket av intresse. Kanske är jag för gammal för att se…? Ser du saker jag inte ser…?

Eller handlar det om att vi inte fullt ut tagit in vad det är för krafter vi besitter….? Eller vet vi vilka krafter vi har, men räds att använda dem…?

Det vi har idag som vi inte hade för 20 år sedan är verktyg som skapar TRANSPARENS. Transparens är en maktdödare. Transparens är en organisationsdödare. Verktygen gör det möjligt, men det är transparensen som gör jobbet.

När jag som vanlig användare av sociala medier ser ut över det svenska landskapet ser jag många bra saker. Jag ser generositet i drivor. En fenomenal demonstration av det. Vi delar och hjälper varandra och det är bara hur coolt som helst. Och ger sådan otrolig kick både för den som ger och får.

Men jag hoppas att vi skall flytta fram positionerna. Att vi skall börja göra nya saker tillsammans.

Som avrundning med specifik koppling till ledarskap. Jag ser två perspektiv på ledarskap som är särskilt intressanta i dessa tider.

Det första är ledarskapet av de nya initiativen. Mycket är jädrigt konventionellt även om projekten representerar nya grepp i sina marknader. Industrialismens prägling när det gäller ledarskap, organisation och makt är monumental. Det får mig att tänka väldigt mycket på hur vi utbildar våra unga…

Det andra perspektivet handlar om ledarskapet av våra gamla strukturer och vad som sker när de sätts under press — t ex av transparens. Min prognos är att det kommer vara en mycket plågsam anpassning för många företag och organisationer.

En lägsta nivå på personligt ledarskap är nog att formulera och upprätthålla en värderingsbas. Var och en av oss behöver ta mera ställning. Vilka kan och vill vi verkligen arbeta med – på ett djupare mänskligt plan? Alltså inte bara för stålarna. Det bör i mitt tycke inte bara handla om att ta ställning till branscher eller produkter. Jag tycker vi behöver ta ställning på beteendenivå också. Vi kan inte jobba för idioter som förstör vår framtid. OK? Bättre då att vi skapar nytt. Bredvid det gamla.

Med koppling till det Malin Ströman pratade om på Vinterminglet – kan vi gameifiera en samhällsförändring? Kan vi gameifiera organisationsutveckling? Klart vi kan, men vad finns det för saker som hindrar oss från att göra det? Hur sätter vi igång? Jag är lite otålig…

För egen del gör jag sedan en tid tydligt att jag arbetar för att skapa mer människovänliga organisationer. Jag vill också ha ett helt nytt utbildningssystem och försöker hitta former för det. Svåra grejor, men i min värld saker som avgör livskvaliteten för mina barn. Och någonstans mitt uppe i mitt liv har jag insett att det är just mina barns framtid jag arbetar för.

Vem arbetar du för?

Frid.

/Jan

 

 

 

 

0
Publicerat

Comments on procrastination

My friend Mikael Pawlo has written about procrastination. I read his post while travelling and only quickly answered him on Twitter that I had some comments. Instead of sending them only to him I decided to post them.

Mikael's post is good and probably holds up to the realities of many people. However, it doesn't fit how I view my own life. Now, am I just defensive and refuse to accept that I'm an unproductive person? Or could there be circumstances where Mikael's views don't hold? 

I have two arguments that I'll try to lay out and then try to put them into a broader view. Please join in if you have additional comments, questions or perspectives on this interesting topic.

 

1. Context

I believe procrastination must be seen in it's context, more specifically be mirrored in the type of work you do. What is procrastination in one type of job might not be in another. If one follows the line of thought created by Elliott Jaques in Requisite Organization two things can be said. A) There are different 'levels' of work in an organization which require different cognitive capabilities. B) Employees should not be blamed for their inefficiencies, the focus should lie on fixing the system that they work in.

So, with these perspectives applied to my own work I could easily say that what others would perceive as procrastinating is actually part of my work. I'm involved in long term development projects that emerge and evolve as the process moves forward. Obviously outcomes and targets are defined at the offset, but typically these are redefined several times as a result of new discoveries and insights along the way. The quality of the project relies largely on being adaptive as it is always set in a social environment. When being overly "productive", in the sense of tightly managing it, projects I'm involved in typically fail or produce results under par. By keeping some distance, maintaining an open mindset, idling, exploring and testing – the project gets the input it needs to be relevant to it's context.

If I do find myself unproductive (which happens) with regard to my work, I don't see lack of effort or discipline as the problem. It is the "system" I work in that needs improving. So instead of putting guilt on myself for not producing I try to work on changing the framework for my work. This almost always creates improvements that directly increases productivity. Why? Because I'm taking charge of my context instead of being a slave under my to-do-list.

With all this said there is still loads of stuff I never get done – or get done half-heartedly. At this time in life I trust my work process so well that I can safely say these are things that are less important for me. I can without guilt watch as things get postponed for eternity or simply pass their due without action. Not doing stuff is also life, which brings me to my next argument.

 

2. Culture

We have a culture that hails growth and productivity. I have to confess I'm very troubled by this culture. Sure, I see what it produces for us, but I also increasingly see the downside of this culture. One of them being the increasing loss of humanistic values and ecological resources over productive concerns. In my humble opinion we are using this culture as "alibi" to force ourselves onto nature and ignore basic human needs. This cannot end well if we do not dismantle this culture.

Demonizing procrastination is a very strong expression of this culture of ours. Everyone has to be productive and useful. Shame on those that aren't. I find this very hard to swallow as a general cultural theme. A more useful approach is viewing procrastination as an integrated part of human behavior. We have to be pals with this behavior, just as with many other behaviors we have. We aren't perfect. And can't be. Tyson Gay doesn't run perfect races every time. No one does.

I prefer a more Taoistic approach to getting things done. What gets done gets done. If things don't get done there is probably a good reason. Instead of forcing us to do the task we should examine what is stopping us. Perhaps the task at hand is completely and utterly meaningless. Perhaps it is counter to our values. Perhaps is creates more damage than we care to realize. Whatever the reason, it should be examined. Now, this I know happens all too seldom. Instead we either force ourselves to do the task or ignore the task without examining it. I'd say the latter is the lesser of evils, but neither are good because no learning is created. 

I'm all for not doing tasks if I've examined the reasons why and then consciously put them aside. In fact, I would in the spirit of Jim Collins' work recommend creating a not-to-do-list. My experience is that such a list reduces guilt and increases productivity in what matters. Lots of stuff that we think are important and urgent don't really matter much. 

If we are to get things done in a more sustainable manner we have to work in flow with the universe, not against it. The universe will bite back if we don't work with it. Sometimes at once, sometimes with delayed retaliation. If we're not open to the feedback we get from the universe and learn from it, we'll just be repeating mistakes. I know this sounds fluffy for a mind "programmed" by our culture, but this is my chosen truth and it works for me. I prefer not doing the wrong stuff than forcing myself on the universe. 

 

So where does this leave us?

If I were to expand my arguments to an existing organization I would argue that unproductive (procrastinating) behavior at employee level is more of a management related problem than an employee related problem. If you have people in the wrong place or with wrong capabilities, that is your problem as a manager. You hired them. You can move them. Furthermore, if you have roughly the right people but the wrong (or too little) things come out, you still own the problem. It is either your managing that needs improvement or the work itself that needs changing. Or the organizational systems and structure that needs changing. I dare say it is pointless to blame employees for procrastinating. Chances are employees are procrastinating because you are ;)

If you are an employee and have reached the insight that you are procrastinating too much I hope you can find comfort in that you are not to be blamed. Still, I would argue that you have a responsibility toward yourself to change your situation. Nobody wants to be in a more or less permanent state of meaningless activity. So, instead of producing more lists and taking more self-help courses, do what is right. Make sure you work in a context that gets you fired up and makes you productive out of inspiration and meaning. If that means changing jobs or kicking you boss's ass, that is what you have to to do. If you don't think you have the luxury of doing this, I urge you to reconsider. I'm not saying it will be easy, but I do say you have an alternative to the status quo.

//jan

 

0
Publicerat

The coming decade: will we learn to live sustainably?

Right. It has been more than two weeks since I posted my thoughts on the coming decade. You can read the extended Swedish version here. And the English summary here. Today I thought I’d further explore the first of five proposed action areas – Stopping the destruction of our planet.

This does sound awfully pretentious, and I’m pretty sure I’ll expose myself to criticism either way I decide to write about it. So here goes.

I’m certainly no environmental expert, or climate expert for that matter. But I can look with my own eyes and I can use my common sense. The ways we humans are pushing the usage of planetary resources is unsustainable, and we must sooner, rather than later, get on to a track of sustainable life on Earth.

This simple conclusion seems to be very difficult for us to grasp.

It seems we don’t have dealing with such a challenge wired into our systems. Sure, there are lots of smart people out there that have written smart stuff that would make sense to adopt in order for us to be more sustainable. But we don’t. Or we do, but extremely slowly. There is no way we are adopting new technologies and lifestyles fast enough to offset the destruction. Add to that the amazing level of population growth we still have.

The pressure on planetary resources is continuing to build, instead of easing off. Some smart folks are speculating if we’ll be passing a tipping point soon. Or if we already have. Some other smart folks are saying there might not be a tipping point – we can carry on as usual.

Me, I say let us use the precautionary principle. Let us not put us in a position where we find out if there is a tipping point or not. Let us ease off and share what we have. Let us also make sure that we use planetary resources in a way that they can replenish. Let us stop using the stuff we know is poisonous. I could go on, but I know you know the drill.

Point is, I’m pretty sure we know how to live sustainably – at a personal level and at a societal level. The biggie is to chose to do so. The biggie is to chose another mental model to live by. And since my professional arena is helping businesses and organizations develop I’d also like to point what perhaps is bleeding obvious – this cuts right to the core of any organization’s raison d’etre! All organizations have to make the transition to sustainability. Period.

This I believe we have to put in place the coming decade. No more. No less.

I once again quote Daniel Quinn who I think has captured our challenge very poignantly:

”Something extraordinary will happen in the next two to three decades; the people of our culture will learn to live sustainably – or not. Either way, it will be extraordinary.”   

With hope for the right kind of extraordinary decade.

//jan

0