Innovation och rädsla

Under en resa i december läste jag en bok som heter ”Whoever Makes the Most Mistakes Wins: Paradoxes in Innovation” av Richard Farson. Farson är psykolog och en gammal favorit. För många många år sedan läste jag hans bok ”Management of the Absurd” och den förändrade min syn på företagsledning en hel del.

Nu (eller snarare 2002) skriver han om ämnet innovation. Som titeln säger drar han fram poängen att det handlar om att göra misstag om man vill lyckas med innovation. Många misstag. Det budskapet är knappast nytt men har fått aktualitet senaste åren. Jag upplever att det är ett återkommande tema i krönikor, i klämkäcka inlägg på Twitter och i samtal inom organisationer. Det är inte utan att jag tycker att det blir lite tröttsamt.

Farson utvecklar i och för sig detta tema bra och kopplar ihop resonemanget med hur framgångar gör oss allt mer försiktiga och obenägna att ta risker. Det som är fällan är att vi slutar med det beteende som en gång gjort oss framgångsrika.

Riktigt intressant blir det när Farson utforskar rädsla. Med en psykologs vinkel på det hela konstaterar han frankt att vi egentligen inte är rädda för att misslyckas med det vi skall företa oss. Att det inte är en stor omsorg om organisationen som begränsar oss. Det är istället rädslan att framstå som en misslyckad person som är vår verkliga rädsla. Att bli föremål för löje och hån. Det här är en viktig distinktion. För den får mig att dra slutsatsen att den verkliga tröskeln till innovation inte finns i brist på fakta, analys och rationella argument. Utan i att vi söker en försäkran eller trygghet i att vi inte kommer bli föremål för löje om det går åt pepparn och vi faller platt på ansiktet.

Farson menar att vi behöver vår rädsla för att den gör oss alert och koncentrerade. Människor som inte är rädda kan till och med vara farliga. De blir vårdslösa och tar onödigt stora risker. Lösningen är att vi blir vänner med vår rädsla. Den skall inte elimineras och vi skall inte vänta på att den försvinner. Gör den det försvinner vår drivkraft att utvecklas och förändras. Mod är inte frånvaron av rädsla utan förmågan att agera trots rädsla. Om rädslan inte paralyserar oss kan vi istället använda den som motivationsfaktor.

När jag speglar detta i min upplevelse av innovation i den offentliga sektorn blir jag lite uppmuntrad. Jag har under en tid bekymrats av att initiativen till innovation är få och verkar extremt svåra att få igång. De beslutsfattare jag träffar förstår innovationsbehovet i deras verksamheter, det är inget tvivel om saken. De vet att det är angeläget och viktigt att agera innan det blir full kris. De tar in goda exempel med intresse. De har analyser som stärker den rationella argumenteringen. Ändå finns en tröghet att komma igång. Och nu tror jag att jag förstår varför. Att de är rädda, det visste jag redan. Det är helt naturligt och nu vet jag också att det är bra. Däremot har jag inte tillräckligt väl insett att rädslan är personlig och social i så motto att man är rädd att bli förödmjukad och förlöjligad inför andra. När beslutsfattare i offentlig sektor vill se mer evidens eller vill ha ännu ett samtal för att gå igenom hur innovationsprocessen kan se ut är det inte ett tecken på att de inte har förstått. Det är mera ett rop på hjälp. De söker en försäkran om att de inte skall hamna i trubbel och se dåliga ut. De söker en trygghet i att de inte skall behöva bli förödmjukade!

Det fina med den här insikten är att detta behov är enklare att möta än behovet av att på förhand lova ett specifikt utfall av en innovationsprocess. En innovationsprocess är med nödvändighet osäker och kännetecknas av ”trial and error”. Alla försök att på förhand garantera ett resultat är omöjliga. Är det möjligt så är det inte innovation!

Rädslan för att bli förödmjukad kan vi däremot prata om på förhand. Den kan vi uttrycka för varandra. Vi kan formulera värderingar och spelregler som guidar oss i innovationsprocessen. Vi kan försäkra varandra att vi stöttar varandra om vi stöter på motgångar.

Med den här nya insikten om hur rädsla och innovation hänger ihop ser jag hur jag kan bli mycket mera stödjande i mina uppdragsgivares personliga behov. Det är trots allt uppdragsgivaren som har allt ansvar, inte jag. Tillsammans med min uppdragsgivare kan vi diskutera projektets risker och de personliga riskerna för uppdragsgivaren, och hitta lösningar som gör de hanterbara.

För mig har rädsla i organisationer alltid varit negativt. Med Farsons perspektiv på rädsla och innovation känner jag att jag nyanserat mitt eget förhållningssätt betydligt och kan göra mer nytta för mina uppdragsgivare.

Om du själv vill läsa boken hittar du den på Amazon här.

0

Att inte veta

”The more I learn, the more I learn how little I know.” — Socrates
”The more you know, the less you understand.” — Lao-Tse

Det finns lite olika citat som säger något i stil med att ju mer jag lär mig desto mindre vet jag. Det kan ju av de flesta uppfattas som lite klatschigt och fyndigt, men för mig har det över åren blivit en vald sanning.

Jag en nyfiken person. Jag har massor med frågor som jag ställer. Jag läser och försöker ta reda på sådant som jag undrar över. Nu är jag inte forskartypen som gärna går på djup, utan min nyfikenhet går på bredd. Jag studsar från ett område till annat. Lär mig lite om ganska mycket. Men gör även jag djupdykningar i sådant som fångar mitt intresse en längre stund.

Det senaste året har jag tittat in i ett fält som kan kallas innovation i offentlig sektor. Det är jättemånga som kan jättemycket om offentlig sektor. Trots att jag spenderat ett år nästan heltid på utforskning i området kan jag väldigt lite. Jag kan ju förstås mer än för ett år sedan. Mycket mer. Men jag kan väldigt lite jämfört med många andra.

En intressant sak med mitt utforskande är upptäckten att de som kan väldigt mycket om offentlig sektor verkar ha lika svårt, om inte svårare än jag, att veta hur offentlig sektor bör förnyas. Att den behöver förnyas är vi oftast överens om. Men den som kan mycket om offentlig sektor vill ju förstås också kunna veta hur den skall förnyas.  De har jättesvårt att säga att de inte har en aning om hur förnyelsen skall gå till. För mig är det jättelätt, eftersom jag verkligen inte kan något. Eller rättare sagt, det jag kan räcker för att jag med trygghet kan säga att jag inte vet. Och att ingen annan kan veta heller. Och att vi behöver testa oss fram till nya modeller. Experter kan nämligen inte att tänka fram nya perfekta innovationer vid sina ritbord. Ingen kan det. Innovation och förnyelse behöver göras, låt vara utifrån en grundtanke och ett koncept.

”Enlightened trial and error outperforms the planning of flawless intellects” — David Kelley, Founder IDEO

En annan intressant upptäckt jag gjort visar sig när nya grepp ändå kommer till och skall prövas. De som kan jättemycket om offentlig sektor blir ofta ängsliga och försiktiga. De kan så mycket om det som fungerar och finns idag. Men de kan med en slags nödvändighet väldigt lite om det som skall skapas. Då upptäcker de som kan mycket att trots alla sina kunskaper vet de ändå inte hur framtiden för offentlig sektor skall gestalta sig. De VET INTE. Hela sin karriär har de vetat. Men inte nu. INGEN VET.

Här finns kanske ytterligare en dimension i de citat jag inledde med. Att ju mer vi fördjupar oss i det vi redan kan, ju mer vi blir experter i ett visst fält, desto mindre vet vi om vad som finns runt omkring och desto mindre kan vi föreställa oss vad som kommer sen. Vi blir fångar i våra tankesystem.

Experterna på och inom offentlig sektor är förmodligen de som är sämst skickade att förnya den. Ända till den dag då de tryggt vågar ställa sig upp och säga ”jag vet inte”. Då kan vi samlas med våra olika erfarenheter och perspektiv och låta förnyelsen börja ta form på allvar.

@jandeman

 

 

 

0

En vald sanning

Min valda sanning är att mänsklighet är lönsamt och värdeskapande.

Det är också det nya svarta.

Mänsklighet är den enda riktigt vettiga differentieringsstrategi vi har kvar att ta till i de flesta marknader. Överetablering och överflöd har medfört att dagens knappa resurs är kunder. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med kunder till alla våra fina produkter och tjänster.

Framtidens marknadsvinnare behöver erbjuda kunderna mening. För att lyckas med det behöver medarbetarna uppleva mening. Då behövs det äkta engagemang. Äkta mening. Äkta mänsklighet.

Vi kommer inte ha antingen lönsamhet eller mänsklighet. Vi kommer ha båda. Eller behöva packa ihop verksamheten.

0

Rant on innovation

I wrote this on January 2, 2009. After coming back from two days at a conference on innovation in the public sector I was just about to write a rant about the goings on in this field. But something in me said I had already written it… And so I had. Here is a small excerpt:

If you really want your organization to be more innovative, creative and entrepreneurial – go to school and study the best. Steal from them and implement. But foremost understand that this is a process of changing culture that takes time, a long time. And be humble to the fact that you might not succeed. Organizations have been known to resist change…

Here is the full post. I'd love to know what you think.

/jan

PS. In general I find it more and more intersting to explore the charades we employ in our organizations. I'l be writing about this in a coming post. DS.

0

Troubling stuff

Read this.

"The study, called "State of Create," found that eight in 10 people believe that creativity is critical to economic growth. But it also found that only one in four people feel like they are living up to their own creative potential. And 75% of respondents said they feel like their employers put more pressure on them to be productive than to be creative."

Sigh.

 

0

Holy moly

This post in Management Issues just baffled me. Consider this:

"In fact, four out of 10 of the 500 employees surveyed said that innovation is either a long shot for their company or a mere "buzz word" the company would like to embrace."

"According to research carried out in 2010 by the Nielsen Company, organizations with less senior management involvement in the new product development process generate 80 per cent more new product revenue than those with heavy senior management involvement."

"A culture of innovation will support ideas coming from any individual, any level and sometimes from unusual places in the organization."

I rest my case. Do you now get why organizations need to be more human friendly?

0

Hacking Management

A couple of years ago I went to London and participated in the launch of Julian Berkinshaw's book Reinventing Management. That put me on track for his and Gary Hamel's joint work into Management Innovation. As with all new strands of work you see some very interesting stuff and you see some not so impressive stuff. But they have stayed on track and their work has among other things evolved into The Management Exchange or The MiX.

I can recommend that you spend some time at The Mix. Check out what they are doing. See some interesting clips. Read about the different 'hacks' of management that are being tested.

It is work life this that we need to be doing on a wider scale, in each organization. I agree with the basic premise they make. Management as a technology is mature and needs to be innovated, or rather reinvented. 20 years from now we'll be amazed over the progress we've made. For now we're stuck in confusion and frustration over an organizational model that is losing it's ability to deliver what we need. And is step by step draining us of our most precious resource – our dignity and humanity.

Jan

0

Stanford Magazine profiles d.school

"A first-year graduate student in the management science and engineering program, Asha Gupta had barely started Design Garage, a course aptly characterized as an "imagination dunk tank"—and she was getting soaked. Gupta and her classmates were challenged to develop a prototype that would improve the gift-giving experience. They had 54 minutes."

via www.stanfordalumni.org

A darn interesting piece on the development of d.school. Why do we have so few learning environments like this?

/jan

0

Innovating education

Everything I've read so far on renewal and innovation of our floundering education systems seem to be based one or more of these unchallenged and potentially faulty assumptions:

  • Business knows what we need. Hell, they can hardly predict a quarterly earnings report so why would they know anything about what kind of competences would be needed in 50 years time?
  • Politicians know what we need. Hello, get real.
  • The current system can be fixed. Remember Einstein's wise words?
  • A knowledge society will resemble an industrial society. That is obviously what our industrial minded institutions need to say and believe. They aren't just going to dismantle themselves peacefully.
  • A knowledge society is what we are headed for. Hello once again. How can we be so sure? Could is be that this knowledge society is just a transition phase into whatever comes next? Or will there be several parallel societies? Just sayin'…
  • With rational thinking we can deduct what the future education system needs to look like. Duh, that is the industrial model. Remember Einstein..?
  • No bold choices and decisions need to be made. Once again the voice of the industrial and bureaucratic mind.
  • Human needs (our kids' needs) are not given weight in the innovation process. This makes me the most frustrated. Our kids are seen as empty containers to be filled. Furthermore, established institutions, largely clueless about our future, are allowed to more or less without opposition dictate what education should look like.
  • We can't start changing the system if we don't know beforehand what the end result should be. If the need was an incremental change, fair enough. But we are approaching a system change that aims to create a body of methods, knowledge and competences our kids will be using 30-50 years from now. So how could we know the end result? Even hinting that borders on arrogance.

I'll leave it at that. I think my point is fairly clear. We need to have a much more broad and open view of the process of innovating education. Yes, and also remember that it needs to be an emerging process. Trial and error, experiments, prototypes, etc.

Right now it is more fruitful to discuss and build agreement on a process for the innovation of our education systems rather than get locked into arguments about content, curricula, learning goals and you name it. Sure, we need a desired outcome to give us direction and in my view that outcome should be formulated in terms of human needs. Nothing less.

And I'll say one thing that I believe must be in that desired outcome. Ecologically sustainable human life.

Peace.

Jan

0