Att inte ha en dj-la aning

Jag börjar bli lite sned på alla pajsare som far runt och ser ut som de vet vad de håller på med. Mest är det avundsjuka, för det ser så behagligt ut. Att veta exakt vad man skall göra kl 13.30. Att ha en tydlig roll på jobbet. Att veta hur ens lilla värld hänger ihop. Och ha röstat på samma parti i alla valen sedan man fyllde 18.

Själv har jag noll koll. Och mer så för varje år som går. Det är som ett straff. Att ju mer jag sätter mig in i saker, desto mindre fattar jag. Och ju fler nya saker jag tar in, desto mindre begriper jag av det jag kunde förut.

Vissa dagar, som idag, blir det nattsvart. Allt blir som en meningslös gegga av obegripligheter. Det blir inte värt att anstränga sig. För den mängd energi som krävs av mig för att skapa någon slags ordning i min tillvaro finns bara inte.

Så, idag vann entropin över mig.

Jag insåg det redan före lunch och sedan dess har jag flutit med. Inte så dumt det heller, för det finns mycket positivt i flytandet när väl ångesten är i schack. Men det är jäkligt svårt att förklara för sin omgivning; varför disken inte blev gjord, varför barnen får mat så sent, varför alla verktygen ligger framme i hallen, och varför jag kommer oförberedd till mina möten imorgon.

Så, de som far runt och ser ut som de vet vad de håller på med, är de smartare än jag? Eller kraschar de också emellanåt? Storstadslivet handlar ju mycket om att hålla uppe sin fasad, så de kanske bara är bättre på att låtsas än vad jag är.

Imorgon behöver jag vara duktig på att låtsas igen. Det är lite för många som fått för sig att jag kan saker som jag egentligen inte har en dj-la aning om. Se där den moderna kunskapsekonomin ;-) 

0

Newton i våra organisationer

När jag var i Sydafrika för några veckor sedan läste jag om en bok som heter "Leadership and the New Science". Skrevs typ 1992 och finns nu i en tredje förnyad upplaga. När jag läste den första gången fattade jag nog inte riktigt. Men nu, i Sydafrika, gick det ned en polett. Wheatley gör följande poäng (ruskigt förenklat);

– naturvetenskapen har nu accepterat fullt ut att vi lever i en icke-linjär verklighet
– det finns inga prydliga linjära samband i naturen (vi kan kasta ut Newtons teorier en gång för alla)
– däremot finns mönster och en form av inneboende ordning i alla system
– det kluriga är att när vi försöker fånga ordningen så förändras den – av våra observationer/interaktioner
– små förändringar i ett system kan över tid leda till helt nya mönster

Allt detta gott och väl som en kort populäriserad beskrivning av kvantfysiken. Men Wheatley är organisations- och ledarskapstänkare så det riktigt intressanta kommer när hon konstaterar att ORGANISATIONER i det stora hela fortfarande lever efter Newtons principer. Linjärt. Orsak och verkan. Urverket som dominerande metafor. Detaljer. Kontroll.

Ingen kvantfysik här inte.

Det här måste vara de närmaste decenniernas stora utmaning. Att få våra organisationer att anpassa sig till verkligheten. En verklighet som inifrån organisationer inte kan upplevas som annat än kaotisk, komplex och slumpmässig. Som bjuder på ständiga överraskningar. Och som organisationer möter med mer analys, mer kontroll, mer hierarki.

Vi har en fenomenal tro på den medvetna rationaliteten!

När jag nu börjat se med andra ögon framstår detta beteende som rätt dumt. Och kanske kontraproduktivt. Och väldigt begränsat.

Är det ingen som är nyfiken på potentialerna i att bejaka det icke-linjära…?! 

Ja, det blir säkert mer på det här temat. Känns som tankarna är långt ifrån sorterade.

Den som vill kolla in Margaret Wheatley kan läsa om henne här:   http://www.margaretwheatley.com/

0

Prydligt så man kräks

Nu är det påsk. Och då rätar Sverige upp sig i prydliga rader. Köer på motorvägen. Köer till systemet. Köer till snabbköpskassan. Alla skall göra samma saker samtidigt. Jag skall iväg till byggmarknaden lite senare idag och räknar inte med att jag är unik i den tanken. Det blir nog kö där också. Kanske är jag lite unik i att jag skall ha grejor till inomhusprojekt. Jag tippar att resten av gänget letar tryckimpregnerat virke, nya plantor till rabatten och varmkomposter. Och skall mysa i det 1-gradiga (men soliga) vårvädret.

Heja Sverige. Prydligt. Förväntat. Ganska trist.

0

Jan Björklund gör mig deppig

Det är dags att byta ut skolministern. Sveriges skolbarn förtjänar en progressiv och kunnig person som ansvarig för de allra viktigaste frågorna i landet. Jan Björklund verkar ha ambitioner som medför att Sverige återförs till en pedagogisk stenålder. De alibin han och folkpartiet har är ordning och krav. Och att det är uttryck för att bry sig om. Snick snack. Ursäkta herr skolminister, sedan när blev omsorg liktydigt med likriktning och militär disciplin?

Jag är den första att hålla med om att socialdemokratin generellt gjort vår skola sämre och mindre konkurrenskraftig. Men inte är jag beredd att se den ersatt av Björklunds torftiga visioner.

Jag känner mig hyggligt förankrad i ett liberalt sätt att tänka och agera. Och om jag minns rätt bekänner sig även Björklund till det liberala laget. Borde då inte herr skolminister istället ha följande dagordning för sitt arbete:
– öka valfriheten i skolan
– montera ned statens utbildningsmonopol
– anpassa skolan efter barnen och samhällsutvecklingen och inte tvärtom
– ge föräldrar en starkare rätt gentemot skolan

Som förälder önskar jag ett bättre svar till mina barn när de frågar varför de skall gå i skolan. Idag är svaret att de måste. Min dröm är att inte ens få frågan. För att de har så kul. För att deras lust att lära stimuleras. Och för att de får möjlighet att utvecklas till det de har potential för. Tyvärr tror jag inte att Jan Björklund vill föra mig närmare denna dröm. Istället väcks mina värsta konspirationsteorier till liv. Den att skolan mest är en förvaringsplats. Eller den att skolan är statens indoktrineringsapparat nr 1.

En sant fri skola är kanske farlig för staten och makten. Men hellre det än en skolminister som är farlig för mina barns framtid.

/jandeman

0