Under julledigheten växte en liten nyårskrönika fram i skallen. Håll till godo, och låt mig gärna veta vad du fick för reflektioner när du läste.
Med önskan om fortsatt givande samtal, samarbeten och samexistens under det kommande decenniet.
//jan
När vi nu ger oss in i det nya decenniet är det några saker jag tänker på i förhållande till mina professionella domäner. Under mina +15 år som fri agent har jag haft förmånen att arbeta med många spännande utmaningar och kloka uppdragsgivare. Fantastiska saker har åstadkommits och alla inblandade skall vara stolta över sina bedrifter.
Ändå är min starkaste känsla just nu att det inte räcker. Inte räcker på långa vägar.
Med en kritisk blick på mina egna insatser kan jag se ett element av att göra "fel" saker väldigt bra. Fel i den mening att jag i det stora hela arbetar med att stödja ett kunskaps- och verksamhetsparadigm som jag är övertygad om är förlegad. Som jag är övertygad om behöver ersättas.
2010 och framåt handlar därför för mig om att aktivt bryta mönster och på större allvar och med större målvedvetenhet ta in en mer ändamålsenlig verklighetbild i de projekt jag arbetar med. Jag har grunnat en del och landat i fem områden som jag finner särskilt relevanta att diskutera – och där behov av mönsterbrott i svenska organisationer är tydliga. De beskrivs kortfattat nedan och min tanke är att under de närmaste veckorna göra särskilda blogginlägg här om var och en.
Förstörelsen av planeten. Hårda ord, men så ser det ut. De flesta större problem vi har idag (eller kommer ha) är kopplade till systematisk förstörelse av den natur vi är beroende av. Vi behöver få stopp på detta. Det får kosta. Det får betyda ändrad materiell standard. Vi behöver göra rätt nu. Vi kan inte fortsätta stjäla våra barns livsförutsättningar.
[Uppdatering: denna kampanj mot Nordea visar på att företagen inte längre kan bidra till förstörelse ostört.]
Humanisering. Den genomsnittlige svenska organisationen har en grumlig människosyn. Våra organisationer fungerar bättre än på andra håll i världen men är fortfarande starkt präglade av en industriell och mekanistisk människosyn. För få kommer till sin fulla rätt i sitt arbete vilket behöver lastas arbetsgivarens val av ledning, kultur och arbetssätt, och inte individen. Det behövs innovationer i våra managementprinciper!
Sociala problem. I världen finns stora sociala utmaningar. Det vet de flesta. Men de växer i Sverige också. Vi behöver bli lika innovativa som i andra länder när det gäller att lösa dessa problem. Den offentliga apparaten räcker inte till. Inte den ideella sektorn heller. Nya (sociala) entreprenörer behöver stimuleras och stödjas. De förenar det bästa från alla sektorer. Och kan bli välfärdsstatens bästa vänner.
Småskalighet. Industrisamhället byggdes upp på idén om stordrifts- och skalfördelar. Men när allt fler försörjs inom tjänstesektorn eller genom kunskapsproduktion, är idén om stordrift fortfarande användbar? Dessutom ser den ut att fungera illa ur ett miljöperspektiv. Vi behöver skapa motsvarande starka kunskapbas om smådriftsfördelar så att de kan ställas emot traditionen av stortdriftstänkande.
Kreativitet. Om inte vi snabbt och målmedvetet jobbar upp statusen för kreativitet har vi ingen utvecklingskraft i Sverige. Kreatörer bryter gränser, skapar dynamik och tvingar oss att ifrågasätta status quo. Detta går på tvärs mot den hyper-teknokrat-byråkrat-juridiska svenska kulturen vi har. Skolan är den viktigaste arenan att förändra, men även arbetsplatser behöver släppa loss de kreativa krafterna.
Den bistra verkligheten är att svenska organisationer i det stora hela inte fångar upp dessa utmaningar med någon större entusiasm eller seriositet. De kör på i gamla mentala mönster präglade av stordriftstänkande, snäv människosyn och kortsiktig vinstmaximering (eller kostnadsbesparing). De missar möjligheter och de riskerar att få stora omställningsproblem längre fram.
Det här är ruskigt irriterande kan jag tycka. Samtidigt finns det lite hopp. Omvärldstrycket på våra organisationer ökar i takt med att medvetenheten om våra stora utmaningar och brister ökar. Ett exempel: paradoxalt nog kan den misslyckade COP15-konferensen i Köpenhamn ändå vara en framgång – när det gäller att öka det globala medvetandet om klimat- och miljöfrågor.
Kanske närmar vi oss en "tipping point" där det blir omöjligt att stå emot de mönsterbrott som behövs?
Naturligtvis kommer det också fortsätta vara business as usual på många håll i Sverige. Men det är inte på de platserna det riktigt intressanta utvecklingsarbetet kommer ske 2010-2020. För egen del vill jag ju helst vara med där det är riktigt intressant. Så jag kommer fortsätta söka mig till sådana sammanhang. Men också göra egna inspel i områden som jag ser stora utvecklingsbehov.
En särskild hjärtefråga för mig, och som ännu är ett ideellt initiativ, är skolans framtid. Alla med barn i skolan idag bör vara starkt oroade. Min utgångspunkt är att skolsystemet är mer upptaget av kontroll och styrning än våra barns framtid. (Du kan följa mina eskapader in i skolans värld på min andra blog. Jag hoppas det går att få lite drag i den diskussionen under året.)
Min ambition framåt är att bli ännu lite djärvare, ännu lite mer tydlig och ännu mer lojal mot de värderingar, perspektiv och erfarenheter jag har. Konsten blir att utmana (och låta mig bli utmanad), utan att det uppstår låsningar – det jag kallar "friendly tr
oublemaking". Jag kommer fortsätta ta initiativ och koppla ihop människor och idéer där jag ser potentialer. Och jag tänker göra mig spelbar för andras initiativ. Om sedan bara en grej av tio blir något är jag ändå nöjd. Jag har över åren förstått att det finns ett samband mellan hur många gånger man försöker och hur väl man lyckas.
"Something extraordinary will happen in the next two to three decades; the people of our culture will learn to live sustainably – or not. Either way, it will be extraordinary." Daniel Quinn
Lämna ett svar