I torsdags och fredags var jag med och producerade en ledarskapsutbildning för en kommun. Vid middagen hamnade jag bredvid några rektorer och det blev ett jättespännande och intressant samtal. Det som särskilt gladde mig att det var öppna, reflekterande och nyfikna rektorer som jag stötte på.
Den som känner mig privat vet att jag är engagerad i min sons skola och är långt ifrån imponerad av det jag upplever där – trots att kommunen stolt basunerar ut uppgifter om att skolorna i vår kommun håller hög klass.
Det rektorerna och jag kom i slang kring var betydligt mer spänstigt. Vi hade en lång utläggning om yrken framöver. De trodde själva att närmare 80% av dagens yrken inte finns om 10-20 år. Det är ju en rätt hög siffra, men siffran är inte poängen. Poängen är att skolorna utbildar för en morgondag som inte kommer finnas. Gulp.
Vidare är det superintressant att skolledare ser detta. Åtminstone progressiva sådana. När jag frågar vad de gör för att anpassa skolan kryper en kombination av nyfikenhet, passion och frustration fram. Frustrationen verkade mest bottna i en upplevelse att allt för många lärare är för traditionella i sin syn på sin roll. Jag fick inte intrycket av att kommunen i sig skapade några begränsningar. Med det sagt kan man inte anklaga skolpolitiker, varken på nationell eller lokal nivå, för att vara särskilt progressiva i synen på skolan. Men det verkade inte riktigt bekomma rektorerna. Jag tolkade dem som att de hade det handlingsutrymme som behövs.
Och passionen och nyfikenheten gick inte att ta miste på. Jösses vilken energi det var i samtalet!
Vi pratade också mycket om föräldraengagemang och att detta har ändrats mycket senaste 10-15 åren. Vi var alla fascinerade att engagemanget ökat, men att så få föräldrar pratar om skolans innehåll. Istället är det fokus på praktiska/påtagliga saker – t ex skolmat, tillsynen, säkerhet och toaletthygien. Det är som att föräldrar generellt inte vågar öppna upp samtalet om innehållet och lärandet. Någonstans vet de att det är något lite tokigt med skolans inriktning, men att rota i det blir för jobbigt. Den alternativa tolkningen kan vara att man som förälder är nöjd så länge man någorlunda känner igen den skolgång man själv fick. Låt vara att den kanske inte är ändamålsenlig, kanske inte ens för mig när jag gick i skolan, men jag känner igen den…
Jag vet, jag generaliserar och kanske drar saker till sin spets. Men detta stämmer ändå med mina upplevelser av min sons skola. Jag sitter i skolrådet som möts ett antal gånger per termin. Mötena domineras totalt av praktikaliteter, rutiner och policies. Jag har ännu att vara med om ett mera substantiellt samtal om innehållet.
Vid nästa möte får vi se om det ändras lite. Jag har ställt en fråga om hur skolan förhåller sig till IT i lärandet. Och löftet till mig själv är att från och med nu att lyfta in minst en innehållsfråga varje gång.
//jan