Att vara levande

För mig har det blivit allt viktigare att samtala om sådant vi inte pratar så mycket om. Och som kan vara bra att prata mer om. Samtal behöver inte alltid leda till något konkret. Om ett samtal gör oss mer medvetna är det ett nog så bra utfall.

På senare tid har jag blivit allt mer intresserad av upplevelsen av att vara levande. Hur det känns, vad det kan vara, värdet, och inte minst hur man gör för att vara mera levande. Ju mer jag pratar med människor om att vara levande, desto mer har jag förstått att det är något vi gör alldeles för lite. Inte bara i livet i allmänhet, utan även i arbetslivet.

En ganska banal insikt är att livet är det dyrbaraste jag har. Men om jag stannar upp en stund, vad upptäcker jag då? Ja, t ex att det är en sinkadus att jag finns. Just nu, just där jag är. Ett märkligt mirakel som jag mest verkar ta för givet. Istället för att förundras och häpna dagarna i ända gör jag mig upptagen med annat. Till del är det bra. Likt andra arter på planeten behöver jag och mina medmänniskor jobba lite för att hålla oss levande.

Över tid har vi som art utvecklat förmågor som gjort oss helt dominerande på planeten. En fenomenal bedrift, som vi nog har tagit för långt. Sedan en tid ser vi konsekvenser av hur vi lever som är minst sagt bekymmersamma.

En av mina favorittänkare Daniel Quinn formulerade något tankeväckande som jag aldrig kunnat släppa efter jag hörde det. Han beskrev att i tre miljoner år skapade vi social organisation för livet självt. Som dessutom var evolutionärt hållbar. Sen hände något när vi bröt upp från jägar-samlar-livet och började bruka jorden. De senaste 15.000 åren har vi ersatt vår tidigare sociala modell och skapat och förfinat social organisation för produktion. Som dessutom inte verkar evolutionärt hållbar.

När jag tog på mig de här glasögonen och tittade på mitt liv såg jag plötsligt nya saker. Jag blev mer medveten om hur mycket produktionskulturen tär på livskulturen. Se bara hur vi utan större ifrågasättande fortsätter utplåna naturfolk och djurarter. Fast vi kollektivt någonstans “vet” att det är otroligt korkat. Vi har till den grad separerat oss från naturen att vi inte förstår att vi håller på att ta livet av oss själva. Och än mindre förstår att vi behöver mångfald för att överleva. Jag är inte den första som fattat detta. Många gör det. Många har sagt det. Ändå fortsätter vi. Som att vi är fångar i något.

Vi verkar styras mer än vi tror av kollektiva berättelser. Som över tid blivit inbäddade i vår kultur. I det vi kallar vår civilisation. Om vi tillsammans ska ta oss till ett läge där vi lever inom de planetära gränserna kan vi behöva justera de här berättelserna. Och första steget blir då att ställa sig lite på distans och börja titta på dem. Vrida och vända på dem. Fundera på vad de gör med oss. Och prata med varandra.

Där jag står landar jag i att jag behöver bli mera levande. Ta det här märkliga livet på ett annat slags allvar. Bli mer förundrad och vara mera ödmjuk inför allt jag inte vet. Släppa mer, röra mig mer i samklang med naturen. Vara mera här och nu. Se och ta in den värld jag är en del av. Ha påkopplade sinnen. Som individ, som familjemedlem, i verksamheter, i nationer, på planeten. Jag önskar en mer hälsosam balans mellan liv och produktion. Jag längtar efter nya – levande – berättelser om mänskligt liv på Jorden.

Jag upplever att det finns en tilltagande och uppmuntrande utvecklingsrörelse. Exakt hur det ska gå vet nog ingen. Vi har väl en sisådär 20-30 år på oss. En kort kort kort ögonblick i planetens existens, och även människans. Oavsett om vi lyckas eller inte blir utfallet spektakulärt.

Människans superkraft är samarbete. Samtidigt är det absurt att det enda som riktigt räknas är att producera. Vår civilisation talar på olika sätt om för oss att vi ska vara nyttiga och värdeskapande för att vara värda något. Jag vill gärna samtala och samarbeta med andra för att vi tillsammans ska bli mera levande. Igen.

– Jan

A different kind of now

In contemporary life it is easy to to get caught up in thoughts. And get stuck in our heads. Our thoughts tend to either focus on stuff that has happened or fantasies about the future. It is also easy to fuel emotions that these thoughts are connected to. Especially negative emotions connected to events perceived as negative.

Aliveness arrives in living in the here and now. And not giving a rat’s ass about what happened before or what could happen later. Instead, experience what is in front of me and build from that.

Our culture is obsessed with both history and future. Mostly future. We’re also obsessed with the idea that the future can be predicted and possibly even controlled. The reason is quite simple. If you can guess correctly, or use power to influence where things go, you can get ahead. And that supposedly should make us feel better.

Getting ahead as a cultural idea is a sad thing. Because it implies that some should fall behind. Our culture also “tells” us this is the way it should be. The real sadness occurs when we understand on a personal level that “winning” also is accepting and maybe even enjoying that a fellow human being is losing. On a purely human level, this makes very little sense.

Personally, I’m in the middle of an ongoing series of here and nows. Each day. But, I also fall into the trap of thinking about the future, and also activating the coupled emotion of worrying. Will I find my way in this new adventure? Will I be able to sustain a living? Will people like me or not? What happens if I don’t succeed? The questions just keep coming. So, I need to keep myself in the present as a way to strengthen the sweetness in my emotions. And keep the “voice of our culture” from poisoning me. I have developed a few practices to help me with this. That work. Not all of the time, because after all, I’m still human.

For too many people “now” is just a passing moment on the path to “winning”. I’ve come to experience a different kind of now. A now that is alive. A now that is life.

Confessions of a middle-aged man

Today I turned 55. I am told that with favourable genes and some luck I can live to be 100, or even more. That is truly mind-blowing. So what to do with the remaining +45 years? What has come to mind the last few years is to develop my ability to be alive. To really live on this amazing, wonderful planet of ours. To be as rich of “aliveness” as possible.

Today I therefore also turned a page. After roughly a decade of active inner work I’ve come to the point where I no longer can or will pretend I belong in the life I was born into. This never was my world. I understand that fully now. I sensed it early on. I never really fitted in. But was smart enough (or maybe not…) to understand what was expected of me. So I tried. And tried som more. At times it was ok. Sometimes even wonderful. But most of my life I’ve carried the melancholy of not feeling at home in this world.

Today I can see that things started to shift more distinctively in me during the pandemic. Work gradually slowed down, and eventually more or less ceased. I found myself seeking other types of perspectives and conversations. I studied new and different things. I learned and practiced well-being at new levels. A beautiful love relationship came to an end. I also found myself re-connecting with nature. In forests, on fields, at sea. Walking. Floating. Talking. Listening. Meditating. And feeling at home. At last.

Today I start to more intentionally build my new life. The home in me. The foundation is in place, but I have no idea what the rest will look like. I’ll be making insane amounts of prototypes. Iterating ideas for love, work, income, how and where I live, and more. Most will probably not work, and take me back to the metaphorical drawing board. I’ll probably be frustrated a lot. And impatient. And giggle. And cry. And enjoy being fully alive in committing myself to do the work. Which in essence is to figure out how I can create and sustain a parallell existence to conventional lifestyles, that works really well for me. But also honor my desire to fruitfully co-exist with other types of existences that people chose in life.

Today my wish is that you’ll support me in this transition. I wish to keep my bonds to the people I love and respect and learn from. A few have for some time seen where I’m headed, others may think I’m further down the path than I really am, some may be a little surprised, and yet others may not really care. For me it is beautiful if we can live in different worlds and still co-exist and have connection and mutual respect. You don’t have to believe in my process. Or my reasons. But please don’t judge me. What I would appreciate is if you could be happy for me. That would be awesome. Just as I am happy for you.

Today I am thrilled for my awaiting adventure. Much love.

Jan

A text about my texts

I write for myself. Not for anybody else. However, I have for roughly 30 years chosen to share my writing and offer it to the world. As it is. On different platforms, in different channels. This is done in mutuality with all those generous people that share their writing. And that I have found inspiring, thoughtful or simply entertaining. 

My writing is not put into the world with any agenda. I don’t want anyone to do anything with what I share. Or think what I think. That is none of my business. I am simply sharing what I do, feel and sense, and think. Use it in any way you like. Or not. (Please note that this is true even if I once in a while may come across as advocating for something.)

At times I get positive feedback about my writing. That is nice, but not the purpose of it. I sometimes also get suggestions about how I should write differently so I can reach more people, or connect better with them. But this is meaningless as my purpose is only to write for myself. 

That said, I am fully aware that I publish texts that can be challenging to read and get a sense of. This can be true of an individual text, but also the whole body of my writing. And honestly, I continuously try to develop my writing skills. But I am an amateur. And an ideas person with a really broad range of interests. So, anyone trying to figure out what the “red thread” (Swenglish expression) is in my writing will probably struggle. I have no idea myself. I just write what I feel like writing. And to be overly clear, my writing is not part of building a personal brand, it’s just me writing.

At times I discover myself trying to write for others. Sometimes after the text has been published. This is almost always bad writing because I lose my own voice when I try to please others. But I allow those texts to stay published as this blog also doubles as my own record of my thoughts, feelings and sense making over the years.

With this I invite you to enjoy (or not) my writing in any way it suits you. Not only here but in my social channels as well. Oh, and I tend to switch between writing in Swedish and English, and that’s just the way it is ;)

Thank you.

Jan

Välbefinnande

Välbefinnande är en psykologisk och subjektiv upplevelse, vilket betyder att det är individen själv som avgör graden av välbefinnande. För att stärka sin inre hållbarhet, behövs även en praktik för välbefinnande. Det räcker inte med klargörande arbete. När vi mår bra och har klarhet är vi i vår fulla potential, utan att slita ut oss. Det spelar då mindre roll om det vi behöver göra är krävande och tar åratal. Vi gör det ändå. För vi har en känsla i oss som vägleder oss. 

Kruxet är att vi är människor. Och våra hjärnor är experter på att vilseleda oss. I vår kultur kan det lätt bli att vi lever större delen av våra liv uppe i huvudet. Den största risken med det är att vi får en begränsad livsupplevelse. Med det menar jag att vi inte låter emotioner och fysiska sensationer bidra till en både bredare och djupare livsupplevelse. Hjärnan är fantastisk men den är också lite ”dum”. Dess förmåga att processa medvetet är bara en liten bråkdel av kapaciteten att processa omedvetet. Hjärnan och kroppen håller oss vid liv utan att vi behöver tänka på det! 

Vi kan inte med vilja tämja hjärnan. Eller känslorna. Eller kroppen. Däremot kan vi utveckla vår medvetenhet, och därmed använda oss själva bättre, och må bättre.

Ett liv helt uppe i huvudet är med största sannolikhet ett stressfyllt liv. Tankarna far åt alla möjliga olika håll. Framtid, nutid, historia. Fram och tillbaka. Allt ska hanteras, planeras, förstås, styras. Till slut brukar kroppen säga ifrån. Är man riktigt uppe i huvudet hör man inte det, utan kör på ytterligare. Då kommer en större reaktion från kroppen. Som i mitt fall gav en natt på hjärtsvikten när jag var 32 år.

När hjärna, sinne och kropp tillsammans kan uppnå stillhet är det guld värt. Tankarna blir klarare, kreativiteten ökar, effektiviteten blir märkbart bättre. Känslorna blir mera positiva. Kroppen mår bättre. Delarna börjar samspela istället för att vara i konflikt med varandra. Priset är att börja släppa saker. Massor med saker. Vilket kan vara ganska svårt. Så det behövs en praktik som stödjer den ambitionen. 

Välbefinnande handlar om att vara och göra. Och låta processerna samspela. En stor del handlar om att öka sitt medvetande om hur man mår, och lära sig vad man gör i olika tillstånd för att stödja sig själv.

Min idé är inte att förespråka någon särskild metod eller teknik för välbefinnande. Var och en behöver hitta det som fungerar för de egna behoven och förutsättningarna. Däremot vill jag uppmuntra tre typer av välbefinnande-praktik. 

  • Träna hjärnan till stillhet, t ex genom mindfulness, meditation eller skogsbad
  • Träna kroppen till bra energi, t ex genom yoga, qigong eller löpning
  • Träna kroppen till bra styrka, t ex genom styrketräning eller kroppsarbete

Min erfarenhet är att alla tre behövs för att nå en bra helhet. Den effektive letar säkert sätt att kombinera alla tre till en praktik. För egen del håller jag isär dem, och utforskar hur de samspelar.

Avslutningsvis vill jag uppmärksamma det som kanske är självklart. Att arbetet med inre hållbarhet, klarhet och välbefinnande aldrig tar slut. Det är ett livsbejakande evighetsarbete. Med sina utmaningar, men framförallt med utveckling och tillfredsställelse som belöning.

Det här är den tredje av tre texter som utforskar sambanden mellan klarhet, välbefinnande och inre hållbarhet. Du hittar den första texten här, och den andra här

Jan de Man Lapidoth | KNOWHOUSE

jan@knowhouse.se
Tel: 0733 312222
www.knowhouse.se

Medarbetarmanifestet, del 1

Medarbetarmanifestet är en liten e-pamflett i två delar. Den första delen är nu klar.

Välkommen att ladda ner pdf:en HÄR.

Vad fick du för reflektioner? Jag blir glad om du vill dela med dig genom att skicka några rader till jan@knowhouse.se.

Och du får gärna sprida texten i dina nätverk.

–Jan

Klarhet

När vi har klarhet gör vi det som behöver göras. Vi kan inte låta bli. Det är så självklart. Vi gör det vi behöver med lätthet, vilja och effektivitet. Även med sådant som vi tycker verkar svårt.

Utan klarhet gör vi kanske inget alls. Eller fel saker. Eller i fel ordning. Eller vi kanske gör alldeles för mycket. Vi tappar vår energi lättare, och får fel sorts stress i kroppen.

I filosofisk mening handlar klarhet om att enbart göra det som behöver göras. Varken mer eller mindre. Inom taoismen talar man om Wu Wei, som kan förstås som konsten att göra utan att forcera. Allt har sin naturliga gång. Naturen skyndar inte och är sinnebilden av perfektion. 

Vi människor tenderar att ha bråttom. Vi tenderar att styras mer av det vi tror vi vill ha än våra djupare behov. Vi tenderar att leva våra liv i huvudet och inte i hela kroppen. Vårt sinne är som det är och har alla möjliga egenheter. Tankar och känslor rör sig ständigt i oss. Vi kan bli distraherade. Tvivla. Eller i värsta fall ge upp. Med klarhet kan vi få en annan upplevelse i våra liv.

Klarhet innebär åtagande. Om inte åtagande finns, saknas klarhet. Klarhet hjälper oss att se våra behov, och ta oss an dem. Frågan ”vad behöver jag” är central för arbetet med klarhet, men behöver också speglas i våra sammanhang. Vad jag behöver och vad världen behöver hänger ofta ihop. Om man har en grumlig idé om vad man behöver kan klarhet inte uppstå. Och ens görande blir därefter.

Startpunkten för klargörande arbete är insikten och medvetenheten att man behöver det. Arbetet bör ses som en utforskning snarare än en prydlig linjär process. Det finns inslag som brukar återkomma i arbetet, samtidigt som varje process är unik. Även om klargörande arbete kan tillämpas i en mängd områden blir den mest kraftfull i frågor som i någon mening är ovetbara, där fakta inte räcker. Ibland går det fort att nå klarhet, men ofta behövs det en del sortering och kontemplation för att nå fram. Till största del är klargörande ett inre arbete.

Resonemanget så här långt har utgått ifrån ett individperspektiv. Sätter man ihop flera individer får man en grupp. Eller ett team. Sätter man ihop många grupper får man en organisation. Eftersom klarhet funkar som det gör för individer, och efterhand sprids som praktik, får det över tid också stor påverkan på hur grupper och organisationer fungerar.

För att stödja klargörande arbete, och inre hållbarhet, behövs även en praktik för välbefinnande. När vi mår bra och har klarhet är vi i vår fulla potential, utan att slita ut oss. Det spelar ingen roll om det vi behöver göra är krävande och tar åratal. Vi gör det ändå. För vi har en klarhet i oss som vägleder oss. Enskilt, och tillsammans.

Det här är den andra av tre texter som utforskar sambanden mellan klarhet, välbefinnande och inre hållbarhet. Du hittar den första texten här. Jag tar upp mer om betydelsen av välbefinnande i nästa text.

Jan de Man Lapidoth | KNOWHOUSE

0733-312222
jan@knowhouse.se
www.knowhouse.se

Inre hållbarhet nås genom klarhet och välbefinnande

Vi är mitt i en djup miljö- och klimatkris skapad av människans ohållbara livsstil. Ett sent uppvaknande har påbörjats och initiativen att lösa problemen blir allt fler. Parallellt har frågan om människors välbefinnande också uppmärksammats. Vi lever längre och har bekvämare liv, men allt fler mår allt sämre inombords.

”Ta först på din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”. Den här uppmaningen känner vi igen från flygbolagens säkerhetsgenomgångar. Den skulle vi behöva anamma bättre också i våra personliga liv, och i våra organisationer och samhällen. 

Vi har en närmast övermäktig uppgift framför oss när vi ska ställa om till att leva inom de planetära gränserna. Alla behövs i detta arbete. Det är inte rimligt att människor ska stupa på sin post för att de inte är tillräckligt personligt rustade. Det gemensamma ansvaret (t ex som arbetsgivare eller lagstiftare) handlar om att forma människo- och planetvänliga kulturer, system och strukturer. Men det räcker inte. 

Individen har i slutänden ansvar för sin egen inre hållbarhet. Det ansvaret kan av olika skäl vara svårt att utöva, och för många behöver medvetenheten om detta öka och vissa förmågor stärkas. För att må bättre, orka mer, och få rätt saker gjorda med större glädje.

En uppenbart stressande faktor i våra liv är insikten att vi behöver försörja oss i system som gradvis håller på att ta kål på oss. Det skapar negativa känslor, som vi behöver ta hand om. Vissa blir utåtagerande och andra drar det inåt. Men det finns även en annan väg, som är mer hållbar, hälsosam och tillfredsställande.

Lite förenklat ser jag att inre hållbarhet byggs upp av två samspelande processer – klarhet och välbefinnande. Båda behövs. Klarhet ger välbefinnande. Och välbefinnande ger klarhet. Båda förutsätter ett visst medvetet arbete. Och ett stort mått av ansvarstagande för sina egna behov och känslor. Det kan vara lite krävande periodvis, men uppsidan är påtaglig. I två kommande små texter kommer jag att utveckla lite mer hur jag tänker att man kan närma sig arbetet med att finna klarhet och välbefinnande.

Jan de Man Lapidoth | KNOWHOUSE


http://www.knowhouse.se
jan@knowhouse.se
0733-312222

Konsten att lyssna

Tack Bob Hansson för detta fantastiska program. Relevant för alla. Relevant för ledare. Kanske ett av våra största samhällsunderskott. Förmågan att lyssna. Förmågan att känna in. Förmågan att med sitt omdöme navigera situationen.

Jag har skrivit en hel del om samtal. Utan förmågan att lyssna finns inget samtal värd namnet.

Länk till programmet.

Om samtal. Igen.

Jag läser på nytt William Isaacs bok Dialogen och konsten att tänka tillsammans. Den är drygt 20 år gammal och fortfarande högaktuell. Jag slås återigen av hur dåliga vi kan vara på att tillämpa det vi redan vet. Vi vet nämligen, i allmänhet, vad som kännetecknar en goda samtal. Vi vet också att det inte är särskilt svårt att få till. Ändå ser samtalsklimatet ut som det gör på våra arbetsplatser, hemma och i samhället. Det är som att vi gillar att lida. Gillar att vara i dålig energi, i konflikt, eller i ytlig artighet. Gillar att inte förstå, gillar att vara snävsynta, gillar att slippa vara nyfikna. Boken Dialogen påminner oss om vad vi behöver göra: lyssna med empati, respektera varandra, avvakta med att värdera och tala oförställt. Lätt. Men ändå svårt, särskilt om man står lite ensam i ambitionen att få till bättre samtal. 

Professionella moderatorer och processledare har blivit allt vanligare på t ex events och i teamutveckling. För att nå bättre samtal. Min känsla är att de sällan lämnar de efter sig sin kunskap om sitt eget “hantverk”, dvs hur de stödjer goda samtal. Kunderna och deltagarna får inte möjlighet att stärka sin egen förmåga. Vilket känns synd. Vi kan alla ganska enkelt bidra till goda samtal. Vi behöver inte hjälp utifrån i den utsträckning vi verkar tro. Däremot kan vi regelbundet behöva påminnas om hur man gör. Och få träna lite, ibland med lite handledning. Jag tänker att alla vanor, bra som dåliga, är resultat av långvarigt beteende. Har vi dåliga samtalsvanor kan vi ersätta dom, men inte utan att uthålligt och disciplinerat jobba in de nya önskade samtalsvanorna. Från min horisont kan jag konstatera att behovet av goda samtal fortsätter vara stort och efterfrågan svag. Vi gör oss hellre beroende av utomstående än stärker upp våra egna förmågor. Några av livets många märkliga paradoxer.