När börjar det bli ok att säga ifrån?

Jag är ingen miljöfreak på det sätt som många kan vara. Däremot är jag övertygad om att varje människa i västvärlden måste minska sitt "fotavtryck" om vi skall kunna leva hållbart på planeten. Min approach har varit att göra. I min familj har vi valt att bo i ett lite mindre hus. Vi bytt elleverans så vi bara får vindel. Vi har snart bytt ut alla glödlampor. Vi har sålt en bil och har således "bara" en bil. Den bil vi har är en elhybrid. Vi har minskat vår körning avsevärt och åker mer kommunalt. Vi köper allt mer ekologisk mat. Vi komposterar och har soptömning varannan vecka. Vi köper mindre prylar. Vi lagar och återanvänder det som går. Etc. Etc.

Väl inne i den här utvecklingen fungerar i alla fall jag så att jag funderar på vad jag kan mer göra. För även om vårt "fotavtryck" har minskat med hälften så går det att minska mer. Och behöver säkert minskas mer. Så vi gnager på i vår familj och tar ytterligare steg.

Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att mina grannar (i vid bemärkelse, inte bara de allra närmaste) inte verkar göra sin del. De bygger ut sina redan stora hus. Eller river och bygger nytt. De kör på med sina TVÅ bränsleslukande monster. De köper båtar, fyrhjulingar och annat som ökar deras fotavtryck. Vissa verkar helt immuna mot idéer om ekologiskt mat. De genererar massor med avfall. Slit och släng. De flesta verkar helt enkelt inte gjort kopplingen mellan tanke och handling. För ingen här ute i min gulliga (och ganska välbärgade) småstadsidyll kan anklagas för att inte fatta. De tycker bara att det inte är tillräckligt viktigt att göra sin del.

Jag har låtit det vara så här för jag vill inte bli kvarterets besserwisser (mer än jag redan är). Men snart blir det väl min planetariska plikt att agera även mot grannarna. För den lilla förbättring jag kan fortsätta göra på min plätt nu är ju ytterst marginell i förhållande till hur lätt det är för ALLA mina grannar att snabbt minska sina fortavtryck med hälften. Det handlar om planetarisk utväxling på mitt insatta engagemang!

Men oj vad det tar emot. Det är ju trots allt att ingripa i hur andra lever sina liv. Och det görs inte lättvindigt. Är det någon som har tips och erfarenheter att dela som kan hjälpa mig?

//jan

Ett svar

  1. Profilbild för Simone
    Simone

    Hej Janne,
    och tack för artikeln. Mycket bra skriven och ger bra hänvis vart ligger problemet. Vad gäller lösningen måste jag dock (tyvärr) säga att jag inte tror att den kommer att bli enkel.
    Än så länge var en är inte 100% medvetna om det man gör och kan förminska vissa ”bekväma karaktärdrag” då kommer ingenting att ändra sig. Samt om det finns ingen stor ekonomisk press för att ändra på sig. Jag fick intrycket att verkligen det enda som hjälpa är ekonomin. Så snart det blir riktigt dyrt att inte bete sig på ett ekologiskt sätt då kommer nånting att ske men inte innan.
    Tyvärr baseras vårt samhälle (i Sverige precis som i Tyskland) framför allt på ekonomiska värde och konsum – oavsett vad alla säger och tror – och det innebär helt enkelt att ”man” behöver mer och större och mycket och bryr sig inte om nåt annat. Okej, jag överdriver, men om jag tänker genom det hela kommer jag ofta till detta enkelt resultat.
    Frågan är bara: skulle vi kanske bete oss på annat sätt om vi kanske trodde inte att vi skulle komma direkt till paradiset efter döden men istället att vi skulle komma tillbaka till jorden och måste leva med våra fel och problem igen? Mycket spännandet att fundera på sana saker tycker jag.
    Lycka till med grannarna och så klart med alla dina bra projekt!
    Simone

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.