Jag skulle tippa att det är ett ganska ordinärt litet företag som jag äger. En omsättning som täcker mina behov av löneuttag och de rörelsekostnader jag har. Inget märkvärdigt; en bil, telefon, en dator, lite försäkringar. Och så redovisningstjänster och revisor.
Vinsterna är blygsamma. Liksom förlusterna. Sedan 1993 är det ganska precis +/- noll. Kvar i företaget finns det ursprungliga aktiekapitalet.
Det är lätt att fatta att det här inte är mycket att hålla på med egentligen. Ändå är det 14:e året. 14 år av momsdeklarationer, betala räkningar, kortredovisningar, kvittosammanställningar och annat kul sent på söndagskvällarna. En och annan faktura till kunder också – vilket förstås är mycket roligare!
Jag är glad att jag inte har anställda. Ännu mer att fylla i. Och så en massa ansvar för andra. En rätt puckad deal. Om inte pengarna strömmar in på så vis att man kan få rejäl avlastning – och ändå få något över. Inte lätt att få ihop för oss mera ordinära och kanske lite lata företagare. Då krävs hunger på makt, status och rikedom. Eller besatthet. Inget av detta har jag utvecklat särskilt väl.
Så till poängen. När staten ojar sig över entreprenörskapet i Sverige så gör de det enligt ett känt mönster. Fler måste starta företag. Fler måste anställa. Fler måste växa och bli stora. Bli som Ericsson, Scania och alla de andra.
Tre saker händer med mig när jag hör detta:
1. Staten framför tydligt att mitt företagande inte duger. Att jag försörjer mig själv, betalar hutlösa skatter till offentlig överbyggnad och ineffektivitet är inte förmildrande.
2. Anställ eller var för evigt dömd till entreprenöriell utanförskap. F-ck you, säger jag. Premien för att ta risken som arbetsgivare är för låg. Dessutom är jag år efter år förundrad över att det inte sker någon utveckling av samtalet kring nätverksbaserat samarbete. Att anställa är omodernt!
3. Sveriges och världens fria agenter och enpersonsföretagare är mina sanna hjältar. De är självförsörjande och har gjort sig mer oberoende av nyckfulla arbetsgivare. De allra flesta betalar sin skatt och bidrar till den sk välfärden. De är värda all beundran och respekt!