Ett professionellt dilemma

Det är höstlov och jag borrar lite i ett professionellt dilemma jag upplevt under längre tid. Den gängse affärskulturen bland konsulter är att man skall vara försiktig med att öppna upp sina innersta tankar om det arbete man gör. Men, det är något jag kommit att strunta i allt mer när jag insett att många konsulter hamnat i dysfunktionella mönster med sina uppdragsgivare.

Som systemtänkare och ledningsrådgivare är jag sedan länge övertygad om att det finns stora behov av ett mera djuplodande utforskande av verksamheters relevans på 5–10 års sikt, och längre. Hela marknader, system och institutioner kommer stöpas om de närmaste decennierna. Här finns ett meningsfullt och viktigt förändringsarbete att göra på alla nivåer i ekonomi och samhälle.

Ett symptom på detta behov är den ökande kortsiktigheten, närsyntheten och stressen i våra organisationer. Men just dessa fenomen gör det nästintill omöjligt för mina kompetenser att komma i spel där de som bäst behövs. Det jag hamnar i är att jag i någon mening behöver låstas spela med i en utveckling jag inte tror på, för att sedan hoppas att det går att åstadkomma ett perspektivskifte under arbetets gång. Vilket extremt sällan sker. Sitter man i ett mönster krävs det mer än en konsult som låtsas för att man skall komma ur det.

Det här är djupt otillfredsställande för en seriös, omvärldsorienterad och värderingsdriven rådgivare. Förutom att mina kunskaper och erfarenheter används till fel saker tjänar jag också stora summor pengar på att hjälpa företag och organisationer att fortsätta göra det de gör, men inte borde göra. Åtminstone inte på lite längre sikt.

Professor Mats Alvesson har myntat begreppet funktionell dumhet som jag tycker väl fångar mitt dilemma. (Se gärna denna fantastiska föreläsning.) Låsningen vi har fått på detaljstyrning, policies, regelverk, kvartalsrapporter, byråkrati, KPI:er, mm är kortsiktigt funktionellt, men hämmar den långsiktiga utvecklingsförmågan. Men vad gör jag med den insikten? Hur kommer jag vidare i mitt arbete?

Ett sätt att tänka är att jag har fel marknadskanaler och inte når de uppdragsgivare som faktiskt vill ta sig ur sina dåliga mönster. Eller de verksamheter som redan har sitt “DNA” från den nya verklighet som skall byggas upp. Jag är övertygad om att de finns, eftersom jag arbetar med några. Det finns garanterat fler, och jag skall aktivt jobba för att nå fler av dessa potentiella uppdragsgivare.

En andra tanke är att kortsiktigheten och närsyntheten i våra verksamheter ännu inte inte straffar sig tillräckligt. Min vän Alan Webber myntade uttrycket “förändring sker när kostnaden för status quo, överstiger risken för förändringen”. Kostnader för ohälsa och miljöförstöring kommer bara stiga, men ännu så länge klarar företag och samhälle det kortsiktigt, och skjuter de långsiktiga skadorna och kostnaderna på framtiden. Med denna kategori uppdragsgivare kan jag komma in och inspirera lite, så några frön, ge kloka råd till en ledning, men inget särskilt kommer att hända på ett tag. De här uppdragen skall jag försöka hålla avgränsade och inte i onödan bidra till charadspel.

Jag har länge tänkt att jag inte är tillräckligt bra på att beskriva det jag ser och övertyga andra. Men ju mer jag läser på om psykologi, organisationer och system desto mer övertygad blir jag att de som fattar, fattar ändå. Och de som inte fattar kan inte fatta hur mycket jag än förklarar och beskriver. Varför? En förklaring kan handla om kompetens och förmåga. En annan att man helt enkelt är så låst i ett tankemönster att ett annat inte tillåts få utrymme. Och det kan handla om så enkla drivkrafter som att det blir sjukt jobbigt, och det orkar man inte med. Då springer man hellre det gatlopp man redan är i. En psykologvän sa en gång till mig att människor normalt föredrar att fortsätta med ett beteende man känner till, även om man vet att det inte är bra för en, hellre än att byta till något bättre som man inte känner till.

Så här är det nog att stå mitt i en brytningsperiod. Vissa kan zooma ut och tycker sig se vad som sker — även om bilderna kan gå isär. Andra förblir inzoomade och fortsätter enträget att arbeta, och det allt hårdare, för det befintliga skall fungera lite till. Och kanske lever man på hoppet, att det bara är en tillfällig period av slit innan allt magiskt löser sig.

0

Ledarskap är överskattat

Det här är en opublicerad text som jag skrev i oktober 2011 för att användas som gästskribent på en skolinriktad blog. Efter texten följer en aktuell reflektion.

Det tjatas till leda om ledarskap i vårt samhälle. Det är särskilt påtagligt nu när vi till synes hamnat i mer krisartade tider. Då stiger våra förväntningar att ”någon” skall rädda oss. Vi hoppas på en modern variant av den galante riddaren på vit springare som rider in och ställer allt till rätta igen.

Där vi befinner oss idag är efterfrågan på ledare och ledarskap en allt mer futil process. De som känner sig kallade att svara på efterfrågan är per definition inte lämpliga. I ett lätt pompöst ryck föreslog jag i min egen ungdom att det skulle heta Lapidoths paradox. Heh. Som tur var passerade den idén universum obemärkt förbi. Men själva innehållet, dvs tanken att de som av egen kraft känner sig kallade att vara ledare inte är lämpliga, den tycker jag har visat sig relativt valid. (Douglas Adams tänkte i dessa banor i Liftarens guide till Galaxen:  “Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job.”)

Jag inser att detta kan vara en lätt störande tanke, så låt mig brodera ut lite. Jag menar – i huvudsak – att de som har som ambition att leda andra sällan har sitt ego och sina drivkrafter i schack. Därför blir ledandet en tummelplats för ledarens mer eller mindre omedvetna egotripp. Har man tur blir resultatet ändå skapligt. Men allt som oftast blir det en salig röra av outtalade agendor och förväntningar som styr medarbetarnas (och ledarens) förutsättningar att tillsammans utföra ett vettigt arbete. Det klassiska exemplet är ledaren som gör karriär som ledare. I sitt nuvarande arbete planerar han/hon för nästa steg i karriären och gör ofta kortsiktiga karriärbefrämjande åtgärder som kan gå ut över verksamhetens långsiktiga behov.

De jag ser som naturliga och kompetenta ledare, de känner sig aldrig kallade att ta rollen. De blir ombedda. Ja ibland behöver de övertalas. Inte på det där fåniga karriär-sättet med lön och makt och sånt. Utan med djupa resonemang om uppdraget. Om förväntningarna. Om hur ett uthålligt och ömsesidigt samarbete kan formas. De tar jobbet för att de vill göra det. För att det är viktigt. Inte för att hoppa upp några pinnhål i tillvaron.

Jag är inte en person med erfarenhet av skolan mer än min egen och mina barns skolgång. Jag följer hjälpligt debatten och har förstått att det finns en pågående diskussion om ledarskap i skolan. I klassrummet och på skolorna. Och även på systemnivå.

Det finns en otrolig massa människor som känner sig kallade att styra upp och förbättra skolan och hela vårt utbildningssystem. Det finns en massa människor som känner sig kallade att undervisa och leda våra barn i skolan. Det är ju frestande att tycka att detta är bra, men jag är beredd att påstå att vi idag inte har de ledare vi behöver i utbildningssystemet.

Vad beror detta på undrar du. Ja, jag vet faktiskt inte. Eftersom jag ser ledarskapet som jag gör ställer jag mig samma fråga. Samtidigt kommer jag på mig själv med att tänka att det kanske inte spelar så stor roll. Det viktiga i min värld är att förändra förutsättningarna i systemet. Det är för mig en självklarhet att vårt utbildningsystem behöver förnyas rejält. Det vore spännande att se vad vi tillsammans kunde åstadkomma för förnyelse om vi gjorde upp med vår traditionella syn på ledarskap.

Det finns nämligen ingen som går omkring med ett magiskt recept på hur vi skapar den bästa starten i livet för våra barn, även om vissa vill få det att låta så. Morgondagens skola och utbildningssystem är något vi behöver skapa tillsammans i en process som präglas av aktivt experimenterande och lärande (!). Det här vet de rätta ”ledarna”. Och innan vi har dem på plats i tillräckligt antal på alla nivåer fortsätter vårt utbildningssystem att bli allt mer otidsenligt.

Vaxholm 2011-10-04

Jan de Man Lapidoth

Reflektion 18 september 2014:

När jag läser min text tre år senare slås jag av att jag inte speglat att det är vi människor som efterfrågar de ledare vi har. Vi röstar fram dem. De befordras i sina organisationer för att normen säger att si och så skall en ledare vara. Ytterst handlar Lapidoths paradox om att vi människor fortfarande föredrar ledare som ger enkla svar och lösningar på våra frågor och behov. Fast vi vet att de enkla svaren inte finns. Fast vi vet att de enkla lösningarna skapar en uppsjö av konflikter och oönskade sidoeffekter. Vi har helt enkelt de ledare vi efterfrågar. Vill vi ha andra ledare behöver vi ändra vår efterfrågan.

0

Placeholder

I really have no idea how many people visit my blog and if it has any importance what so ever. So I'm very unclear if anyone except me misses my postings…?

For me the blog is a wonderful space to explore thoughts and see where they go. So my general ambition is to write regularly. Because it gives me joy and presses me to articulate the stuff I continue to observe and learn.

Lately I've come into a rough phase in life. I don't want to bore you with the story, I just want you to know that I miss writing and have every intention to be back. But for now I have to be a realist and announce that the blog will be unattended for some time. Which, if you happen to be a regular reader, you've already noticed.

Anyway, thanks for reading.

//jan

0

Archipelago Outpost?

As midsummer makes its way into Swedish minds I've revisited an old parked idea about creating a creative hub/outpost thing in my home town Vaxholm. What sparked it was the discovery of a specific piece of property presently up for sale. It seems to be a very suitable location for my idea.

So now I'm scrambling to get my idea down on paper, work the numbers, explore financing options and see how many in my local network that would like to be part of the initiative.

The backdrop is this: in my home town I've found that there are so many creative, wise and entrepreneurial minds around. At the moment everyone is working his/her business alone (some with employees) and without much connection to our home town. We all more or less commute to clients in the larger Stockholm area, and many like myself have offices at home. The opportunity as I see it is to draw this pool of talent together in a shared space and see what can happen. The space is built up of vision, values, ideas and – a physical space.

The trick now is to assist a uniting and inspiring vision to emerge. I have a few embryonic pieces to get the process started. The rest is conversation.

//jan
0

Peter Senge on sustainability

Paul Holmström pointed me to this article. Peter Senge has always been a wise thinker and in this article he is interviewed on sustainability. It is a long read so make sure you have a little time. I pulled out this bit as a flavor of what he says:

On another level, it’s [sustainability] just a bad word. It’s technically what we would call a “negative vision.” We don’t want the unsustainable, we don’t want civilization to collapse, we don’t want the human species to fail. Well, of course we don’t want that, but those images don’t move people. “Survival” is not the most inspiring vision. It motivates out of fear, but it only motivates for as long as people feel the issues are pressing on them. Soon as the fear recedes, so does the motivation.


What we’re talking about is arguably the greatest challenge to innovation that humankind has ever faced: reinventing our whole way of living. And every single example I know of where something meaningful has happened, where people have worked at something that’s taken five years, 10 years, 15 years, it’s because of people’s excitement toward something that really draws them. It’s aspirational.

//jan
0

When is design development taken too far?

I believe the toilet paper holder has worked fine the last decades. Apparently this producer doesn't think so and has presented us with this new version. I'm delighted to see the shiny metal cover. Quite an improvement. Also there is a new way to tear the paper. Ingenious. When I looked for other new features I found nothing. Due to the size of the thing I was expecting multi-toilet-roll-handling. No. Only one roll.

So, it seems we have a solid case of design to create demand for something we don't really need – but gives new products to sell at higher prices. What is even worse – this "new" product uses more resources than an average simple but perfectly functional paper holder. **** sigh ****

//jan
Photo-1
0

In memory of a great guy

I learned yesterday that my South African friend D died in a river rafting accident on Sunday. He will be buried today.

D was the great guy that made our trips to SA such memorable experiences. Our reason for going there was to adopt our two children, but we quickly hooked up with D who took us far and near and gave us wonderful experiences of his country. He was a surfer soul and an adventurous guy. He loved nature and told us of his amazing travels.

D was never just our tour guide. He became our friend. He participated in our family life. He had a great way with the kids. He told us about his life, the thrills and fears of growing up in a radically changing SA. He was all for the changes, but frustrated over difficulties in getting work – and even more so of his personal safety. 

He married R and about a year ago he contacted me to explore possibilities of moving to Sweden. They had decided to leave SA and were actively exploring options. During the last weekend I started thinking about D and that I was unaware if they had made any progress. When I sent him an SMS yesterday to check up on him his wife gave me the chocking news.

The irony of everything is that D was worried he would get shot. Turns out he died too early anyway, but doing something he loved. That is some consolation at the moment.

My heart goes out to his family that I never came to meet. It is terrible to lose a son/brother/husband. 

I miss him deeply.

//jan
0