Välbefinnande

Välbefinnande är en psykologisk och subjektiv upplevelse, vilket betyder att det är individen själv som avgör graden av välbefinnande. För att stärka sin inre hållbarhet, behövs även en praktik för välbefinnande. Det räcker inte med klargörande arbete. När vi mår bra och har klarhet är vi i vår fulla potential, utan att slita ut oss. Det spelar då mindre roll om det vi behöver göra är krävande och tar åratal. Vi gör det ändå. För vi har en känsla i oss som vägleder oss. 

Kruxet är att vi är människor. Och våra hjärnor är experter på att vilseleda oss. I vår kultur kan det lätt bli att vi lever större delen av våra liv uppe i huvudet. Den största risken med det är att vi får en begränsad livsupplevelse. Med det menar jag att vi inte låter emotioner och fysiska sensationer bidra till en både bredare och djupare livsupplevelse. Hjärnan är fantastisk men den är också lite ”dum”. Dess förmåga att processa medvetet är bara en liten bråkdel av kapaciteten att processa omedvetet. Hjärnan och kroppen håller oss vid liv utan att vi behöver tänka på det! 

Vi kan inte med vilja tämja hjärnan. Eller känslorna. Eller kroppen. Däremot kan vi utveckla vår medvetenhet, och därmed använda oss själva bättre, och må bättre.

Ett liv helt uppe i huvudet är med största sannolikhet ett stressfyllt liv. Tankarna far åt alla möjliga olika håll. Framtid, nutid, historia. Fram och tillbaka. Allt ska hanteras, planeras, förstås, styras. Till slut brukar kroppen säga ifrån. Är man riktigt uppe i huvudet hör man inte det, utan kör på ytterligare. Då kommer en större reaktion från kroppen. Som i mitt fall gav en natt på hjärtsvikten när jag var 32 år.

När hjärna, sinne och kropp tillsammans kan uppnå stillhet är det guld värt. Tankarna blir klarare, kreativiteten ökar, effektiviteten blir märkbart bättre. Känslorna blir mera positiva. Kroppen mår bättre. Delarna börjar samspela istället för att vara i konflikt med varandra. Priset är att börja släppa saker. Massor med saker. Vilket kan vara ganska svårt. Så det behövs en praktik som stödjer den ambitionen. 

Välbefinnande handlar om att vara och göra. Och låta processerna samspela. En stor del handlar om att öka sitt medvetande om hur man mår, och lära sig vad man gör i olika tillstånd för att stödja sig själv.

Min idé är inte att förespråka någon särskild metod eller teknik för välbefinnande. Var och en behöver hitta det som fungerar för de egna behoven och förutsättningarna. Däremot vill jag uppmuntra tre typer av välbefinnande-praktik. 

  • Träna hjärnan till stillhet, t ex genom mindfulness, meditation eller skogsbad
  • Träna kroppen till bra energi, t ex genom yoga, qigong eller löpning
  • Träna kroppen till bra styrka, t ex genom styrketräning eller kroppsarbete

Min erfarenhet är att alla tre behövs för att nå en bra helhet. Den effektive letar säkert sätt att kombinera alla tre till en praktik. För egen del håller jag isär dem, och utforskar hur de samspelar.

Avslutningsvis vill jag uppmärksamma det som kanske är självklart. Att arbetet med inre hållbarhet, klarhet och välbefinnande aldrig tar slut. Det är ett livsbejakande evighetsarbete. Med sina utmaningar, men framförallt med utveckling och tillfredsställelse som belöning.

Det här är den tredje av tre texter som utforskar sambanden mellan klarhet, välbefinnande och inre hållbarhet. Du hittar den första texten här, och den andra här

Jan de Man Lapidoth | KNOWHOUSE

jan@knowhouse.se
Tel: 0733 312222
www.knowhouse.se

Klarhet

När vi har klarhet gör vi det som behöver göras. Vi kan inte låta bli. Det är så självklart. Vi gör det vi behöver med lätthet, vilja och effektivitet. Även med sådant som vi tycker verkar svårt.

Utan klarhet gör vi kanske inget alls. Eller fel saker. Eller i fel ordning. Eller vi kanske gör alldeles för mycket. Vi tappar vår energi lättare, och får fel sorts stress i kroppen.

I filosofisk mening handlar klarhet om att enbart göra det som behöver göras. Varken mer eller mindre. Inom taoismen talar man om Wu Wei, som kan förstås som konsten att göra utan att forcera. Allt har sin naturliga gång. Naturen skyndar inte och är sinnebilden av perfektion. 

Vi människor tenderar att ha bråttom. Vi tenderar att styras mer av det vi tror vi vill ha än våra djupare behov. Vi tenderar att leva våra liv i huvudet och inte i hela kroppen. Vårt sinne är som det är och har alla möjliga egenheter. Tankar och känslor rör sig ständigt i oss. Vi kan bli distraherade. Tvivla. Eller i värsta fall ge upp. Med klarhet kan vi få en annan upplevelse i våra liv.

Klarhet innebär åtagande. Om inte åtagande finns, saknas klarhet. Klarhet hjälper oss att se våra behov, och ta oss an dem. Frågan ”vad behöver jag” är central för arbetet med klarhet, men behöver också speglas i våra sammanhang. Vad jag behöver och vad världen behöver hänger ofta ihop. Om man har en grumlig idé om vad man behöver kan klarhet inte uppstå. Och ens görande blir därefter.

Startpunkten för klargörande arbete är insikten och medvetenheten att man behöver det. Arbetet bör ses som en utforskning snarare än en prydlig linjär process. Det finns inslag som brukar återkomma i arbetet, samtidigt som varje process är unik. Även om klargörande arbete kan tillämpas i en mängd områden blir den mest kraftfull i frågor som i någon mening är ovetbara, där fakta inte räcker. Ibland går det fort att nå klarhet, men ofta behövs det en del sortering och kontemplation för att nå fram. Till största del är klargörande ett inre arbete.

Resonemanget så här långt har utgått ifrån ett individperspektiv. Sätter man ihop flera individer får man en grupp. Eller ett team. Sätter man ihop många grupper får man en organisation. Eftersom klarhet funkar som det gör för individer, och efterhand sprids som praktik, får det över tid också stor påverkan på hur grupper och organisationer fungerar.

För att stödja klargörande arbete, och inre hållbarhet, behövs även en praktik för välbefinnande. När vi mår bra och har klarhet är vi i vår fulla potential, utan att slita ut oss. Det spelar ingen roll om det vi behöver göra är krävande och tar åratal. Vi gör det ändå. För vi har en klarhet i oss som vägleder oss. Enskilt, och tillsammans.

Det här är den andra av tre texter som utforskar sambanden mellan klarhet, välbefinnande och inre hållbarhet. Du hittar den första texten här. Jag tar upp mer om betydelsen av välbefinnande i nästa text.

Jan de Man Lapidoth | KNOWHOUSE

0733-312222
jan@knowhouse.se
www.knowhouse.se

Inre hållbarhet nås genom klarhet och välbefinnande

Vi är mitt i en djup miljö- och klimatkris skapad av människans ohållbara livsstil. Ett sent uppvaknande har påbörjats och initiativen att lösa problemen blir allt fler. Parallellt har frågan om människors välbefinnande också uppmärksammats. Vi lever längre och har bekvämare liv, men allt fler mår allt sämre inombords.

”Ta först på din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”. Den här uppmaningen känner vi igen från flygbolagens säkerhetsgenomgångar. Den skulle vi behöva anamma bättre också i våra personliga liv, och i våra organisationer och samhällen. 

Vi har en närmast övermäktig uppgift framför oss när vi ska ställa om till att leva inom de planetära gränserna. Alla behövs i detta arbete. Det är inte rimligt att människor ska stupa på sin post för att de inte är tillräckligt personligt rustade. Det gemensamma ansvaret (t ex som arbetsgivare eller lagstiftare) handlar om att forma människo- och planetvänliga kulturer, system och strukturer. Men det räcker inte. 

Individen har i slutänden ansvar för sin egen inre hållbarhet. Det ansvaret kan av olika skäl vara svårt att utöva, och för många behöver medvetenheten om detta öka och vissa förmågor stärkas. För att må bättre, orka mer, och få rätt saker gjorda med större glädje.

En uppenbart stressande faktor i våra liv är insikten att vi behöver försörja oss i system som gradvis håller på att ta kål på oss. Det skapar negativa känslor, som vi behöver ta hand om. Vissa blir utåtagerande och andra drar det inåt. Men det finns även en annan väg, som är mer hållbar, hälsosam och tillfredsställande.

Lite förenklat ser jag att inre hållbarhet byggs upp av två samspelande processer – klarhet och välbefinnande. Båda behövs. Klarhet ger välbefinnande. Och välbefinnande ger klarhet. Båda förutsätter ett visst medvetet arbete. Och ett stort mått av ansvarstagande för sina egna behov och känslor. Det kan vara lite krävande periodvis, men uppsidan är påtaglig. I två kommande små texter kommer jag att utveckla lite mer hur jag tänker att man kan närma sig arbetet med att finna klarhet och välbefinnande.

Jan de Man Lapidoth | KNOWHOUSE


http://www.knowhouse.se
jan@knowhouse.se
0733-312222

An exciting and engaging challenge!

Svensk version här.

This fall I accepted the position as chairman of the board of Impact Hub Stockholm. Together with Jesper and his team we are embarking on an expansion journey that will be ongoing for a number of years.

The first step on this journey will be a physical move of the Impact Hub Space, directly after the new year, to Jakobsbergsgatan 22 in Stockholm. This is made possible though a unique collaboration with Skandia Fastigheter, and the furniture company EFG. We will be almost tripling our space and I will of course have my new home base there. If you are curious about joining our movement, and being part of Sweden’s best community for purpose-driven organizations, please get in touch.

Our webpages are currently being updated with our new offerings, but don’t let that stop you from initiating a first contact. Top location, top space, top community. Hearts, brains and business. Personal and human. Zebras rather than unicorns. That said, there are no special requirements. We see ourselves as an open development platform where we together with our members co-create solutions to current and future societal challenges. Big and small.

The future phases for Impact Hub Stockholm are just as exciting. We are part of a global community of about 100 Impact Hubs in the world. We are after 10 years in Stockholm more than ready to spread Impact Hub to other places in Sweden. During 2020 we will start to explore collaborations with property owners, businesses, municipalities and investors.

Ett spännande och angeläget uppdrag!

English version here.

Under hösten har jag tackat ja till uppdraget som styrelseordförande i Impact Hub Stockholm. Tillsammans med Jesper och hans team tar vi nu höjd för en spännande expansionsfas som kommer pågå i ett antal år.

I ett första steg flyttar Impact Hub till Jakobsbergsgatan 22 direkt efter årsskiftet. Detta sker i ett unikt samarbete med Skandia Fastigheter och möbelföretaget EFG. Vi nästan tredubblar vår yta och jag kommer självklart ha min egen fysiska bas där. Om du är nyfiken på att hänga på i vår rörelse, och ta plats i Sveriges bästa community för missionsdrivna verksamheter – ta kontakt med mig!

Vår hemsida håller på att uppdateras med vårt nya erbjudande, men låt inte det hindra dig från att ta en första kontakt. Toppläge, topplokal, toppcommunity. Hjärta, hjärna och pengar. Personligt och mänskligt. Zebror snarare än unicorns. Med det sagt, man måste inte ha en viss typ av verksamhet. Vi ser oss som en öppen utvecklingsplattform där vi tillsammans med våra medlemmar bidrar till lösningar på dagens och framtidens samhällsutmaningar. Små och stora.

De kommande faserna ser vi som minst lika spännande! Impact Hub Stockholm är en del av en global community med ca 100 Impact Hubs i världen. Vi är efter 10 år i Stockholm mer än redo att sprida Impact Hub till flera olika orter i Sverige, och vi kommer under 2020 börja söka samarbeten bl a med fastighetsägare, företag, kommuner och investerare. 

The futility of hope

I have over the last years reconsidered my relationship to hope. I used to think hope was what kept me going. A necessity. And when I once in a while lacked hope I lost my energy and sense of direction. Until hope once again arrived.

Today I have no hope. And have a better and more fulfilled life. Quite a paradox.

What I do have is convictions, learnings, and visions. And capacity. And responsibility. And will. And acceptance, compassion and love.

I also have lost despair. What I have is life. My life is best lived in the present. Living in future and in the past with hope and despair has mostly brought me unhappiness.

I have come to realise that hope puts our fate outside ourselves. Hope is an emotional expression that something outside ourselves will sort itself out in the future. And make our life/lives better. The fallacy of this is that instead of strengthening us, hope makes us powerless and puts us in the hands of others. Hope puts our faith and expectations in leaders, groups, or communities. Not in ourselves. It also generates a lot of disappointment, because hopes so often don’t materialize.

Sure, we humans need to collaborate, but my point here is what mindset we chose to have when we collaborate. I’m suggesting that hope is something rather useless and meaningless that we should rid ourselves of. And instead dig into whatever current realities that concern us with presence and openness. We get the outcomes we get as a result of what is there and what we put in. Outcomes are neither good nor bad, fair or unfair, just consequences. This way one shouldn’t get disappointed and can find more fulfilment in the work itself, and the relationships with our collaborators. And in the long run most probably get more and better work done.

This talk by Alan Watts captures this theme much better than I ever can. I suggest you listen if you are curious to explore hope more.

There Are No Mistakes In This Universe

I have recently rediscovered Alan Watts. Just love listening to his wise talks. This talk is so profoundly relevant to our dire times. In society, in our environment, at an individual level. Do listen. Maybe as a reflective meditation.

2018 ==> 2019

So there it is. The wrapping up of this wildly interesting and challenging year. At least for me. I’ll be honest. This is the year I almost went bankrupt. It is the year I realized some of my friends aren’t my friends. This is the year I realized som of my friends REALLY are my friends. This is the year I fell deeply in love. But also had to let it go. This is the year I fully discovered universal love, the way of the universe and other ”magic”. What an experience. This is also the year I managed to shift the main focus of my work towards serving needs connected to sustainability and humanity.

From the depth of my heart I am deeply grateful to everyone that has encouraged and supported me throughout this year. This includes some very brave and challenging clients that have entrusted me difficult work. I love that.

For 2019 I have a mixture of concerns and hopes. Hopes of a very special nature that best can understood by reading this thoughtful piece by Margaret Wheatley. My concerns are much the same that I have carried for roughly two decades. The loss of our connection with this planet that keeps us alive, and also the accompanying loss of our humanity. My dedication for the years to come is to stand on the right side of these issues. To be part of solutions, and not problems. To participate in guiding us towards better emerging futures. I have no idea if we can pull it off. But I feel I have an obligation to serve this cause and do my bit. As Winston Churchill once put it:

”It is not enough that we do our best: sometimes we must do what is required.”

I look forward to joining forces with you during 2019. Starting the year, my ambition is to get a newsletter going. Please subscribe here to get the first issue. ==> Subscribe the Changing Minds Newsletter <==

–Jan

 

 

Den orimliga bevisbördan

Det kan hända att jag hade otur när jag tänkte det jag nu delar. Hjälp mig gärna att komma rätt då.

Så här. Jag har hela mitt professionella liv arbetat med och för det vi kan kalla alternativa, nya, innovativa eller bara annorlunda idéer. Inte rent hittepå, utan saker som är kända, och erkända i många sammanhang och avseenden. Som vore bra för oss om vi tillämpade. Men som av olika skäl inte tar sig in i mittfåran av vår praktik i samhälle och företag.

En stor sådan fråga är vår icke hållbara livsstil, främst i västvärlden. Det här fick jag hjälp att fatta för minst 20 år sedan. Och har på olika sätt försökt att påverka utvecklingen till det bättre. Och det är ju bara att konstatera att det har gått skitdåligt.

En annan fråga handlar om hur ledarskap och organisationskultur fortfarande ser ut i mainstream-världen. Makt, kontroll och rädsla dominerar fortfarande. Och förminskar människor istället för att stärka dom. Även det här förstod jag för över 20 år sedan. Och har också gått skitdåligt att påverka.

I båda dessa frågor finns en uppsjö av kunskap och forskning som stödjer att nya synsätt och praktiker både är mera hållbara, lönsamma och människovänliga. Vi har tillräckligt med exempel i världen som bevisar det. Men exemplen förblir anomalier. De blir inte mainstream. Organisationer gör inte det forskningen säger. Organisationer gör som de alltid gjort.

I hela mitt professionella liv har jag fått höra att jag (och alla de andra i alternativfältet) måste bevisa värdet av det vi föreslår. Annars kommer vi ingen vart. I hela mitt professionella liv har jag försökt göra just det. Och är djupt tacksam för alla kloka tänkare och praktiker som skapar ovärderlig kunskap vi behöver tillämpa. Men det funkar ju inte. Det blir ingen förändring att tala om.

Så nu får det nog räcka. Bevisen talar för sig själva numera. Det finns inget mer att bära fram. Det är istället dags för mittfåremaffian att ta över bevisbördan. De behöver förklara varför fortsatt exploatering av naturresurser är nödvändiga. De behöver förklara varför det är nödvändigt att människor lever i fattigdom. De behöver förklara varför man ska bli behandlad som ett barn bara för att man är anställd. De behöver förklara varför vi skall fortsätta betjäna en liten elit av ekonomiskt och maktmässigt priviligierade. Du hajar. Listan kan göras lång.

Bevisbördan behöver med kraft föras över på dom som förstör. Hur åstadkommer vi det?

—Jan

Opting for the difficult

Roughly 20 years ago I realized our current idea of civilisation could not be sustained. I imagine many have had similar insights. But also like me struggled with what do to and over time found that it is impossible to stop or redirect what can be seen as a supertanker on full throttle. And honestly maybe we also started to think that we were wrong. That this all might work out with the help of globalisation, international collaboration, technology, etc.

Today I’m glad I have at last shedded all such hopes, even if I hold a degree of openness towards possible miracles. But in general I have accepted that we are in the end state of this civilization. And this is paradoxically quite a liberation. It allows me to redirect my efforts and hopes in new, more fruitful, directions. 

At the core I am still a person that sees and needs to exist in a space of possibilities. So when possibilities seem scarce in and around our struggling institutions I now increasingly go for the outliers. For the small scale. For the local. For the community. For the human spirit. That is where I find hope and possibility today.

In a world running on steroids our old institutions act hard headed and will resist anything that seems to threaten their power and privileges. In the light of increasing complexity and uncertainty they tighten their command and control. Which is quite counter productive if they want to survive, and instead accelerates their disintegration. I’ve found this to be in line with how social systems tend to work when they get poisoned by ego, fear and power games. 

The easy (but soul threatening) thing to do is to play along. Not resist. Although it will still be tough work because those in charge will always want more from us. But the job in itself it is not so difficult. The truly difficult today is to take on the new possibilities that can be found at the fringes. Invite them and explore them. Test them. To bring people together, generate empowerment and build local trust and community. AND simultaneously defend these efforts against a variety of subtle and not so subtle attack and defence mechanisms from our institutions. 

I’m opting for the difficult.