An exciting and engaging challenge!

Svensk version här.

This fall I accepted the position as chairman of the board of Impact Hub Stockholm. Together with Jesper and his team we are embarking on an expansion journey that will be ongoing for a number of years.

The first step on this journey will be a physical move of the Impact Hub Space, directly after the new year, to Jakobsbergsgatan 22 in Stockholm. This is made possible though a unique collaboration with Skandia Fastigheter, and the furniture company EFG. We will be almost tripling our space and I will of course have my new home base there. If you are curious about joining our movement, and being part of Sweden’s best community for purpose-driven organizations, please get in touch.

Our webpages are currently being updated with our new offerings, but don’t let that stop you from initiating a first contact. Top location, top space, top community. Hearts, brains and business. Personal and human. Zebras rather than unicorns. That said, there are no special requirements. We see ourselves as an open development platform where we together with our members co-create solutions to current and future societal challenges. Big and small.

The future phases for Impact Hub Stockholm are just as exciting. We are part of a global community of about 100 Impact Hubs in the world. We are after 10 years in Stockholm more than ready to spread Impact Hub to other places in Sweden. During 2020 we will start to explore collaborations with property owners, businesses, municipalities and investors.

Ett spännande och angeläget uppdrag!

English version here.

Under hösten har jag tackat ja till uppdraget som styrelseordförande i Impact Hub Stockholm. Tillsammans med Jesper och hans team tar vi nu höjd för en spännande expansionsfas som kommer pågå i ett antal år.

I ett första steg flyttar Impact Hub till Jakobsbergsgatan 22 direkt efter årsskiftet. Detta sker i ett unikt samarbete med Skandia Fastigheter och möbelföretaget EFG. Vi nästan tredubblar vår yta och jag kommer självklart ha min egen fysiska bas där. Om du är nyfiken på att hänga på i vår rörelse, och ta plats i Sveriges bästa community för missionsdrivna verksamheter – ta kontakt med mig!

Vår hemsida håller på att uppdateras med vårt nya erbjudande, men låt inte det hindra dig från att ta en första kontakt. Toppläge, topplokal, toppcommunity. Hjärta, hjärna och pengar. Personligt och mänskligt. Zebror snarare än unicorns. Med det sagt, man måste inte ha en viss typ av verksamhet. Vi ser oss som en öppen utvecklingsplattform där vi tillsammans med våra medlemmar bidrar till lösningar på dagens och framtidens samhällsutmaningar. Små och stora.

De kommande faserna ser vi som minst lika spännande! Impact Hub Stockholm är en del av en global community med ca 100 Impact Hubs i världen. Vi är efter 10 år i Stockholm mer än redo att sprida Impact Hub till flera olika orter i Sverige, och vi kommer under 2020 börja söka samarbeten bl a med fastighetsägare, företag, kommuner och investerare. 

The futility of hope

I have over the last years reconsidered my relationship to hope. I used to think hope was what kept me going. A necessity. And when I once in a while lacked hope I lost my energy and sense of direction. Until hope once again arrived.

Today I have no hope. And have a better and more fulfilled life. Quite a paradox.

What I do have is convictions, learnings, and visions. And capacity. And responsibility. And will. And acceptance, compassion and love.

I also have lost despair. What I have is life. My life is best lived in the present. Living in future and in the past with hope and despair has mostly brought me unhappiness.

I have come to realise that hope puts our fate outside ourselves. Hope is an emotional expression that something outside ourselves will sort itself out in the future. And make our life/lives better. The fallacy of this is that instead of strengthening us, hope makes us powerless and puts us in the hands of others. Hope puts our faith and expectations in leaders, groups, or communities. Not in ourselves. It also generates a lot of disappointment, because hopes so often don’t materialize.

Sure, we humans need to collaborate, but my point here is what mindset we chose to have when we collaborate. I’m suggesting that hope is something rather useless and meaningless that we should rid ourselves of. And instead dig into whatever current realities that concern us with presence and openness. We get the outcomes we get as a result of what is there and what we put in. Outcomes are neither good nor bad, fair or unfair, just consequences. This way one shouldn’t get disappointed and can find more fulfilment in the work itself, and the relationships with our collaborators. And in the long run most probably get more and better work done.

This talk by Alan Watts captures this theme much better than I ever can. I suggest you listen if you are curious to explore hope more.

There Are No Mistakes In This Universe

I have recently rediscovered Alan Watts. Just love listening to his wise talks. This talk is so profoundly relevant to our dire times. In society, in our environment, at an individual level. Do listen. Maybe as a reflective meditation.

2018 ==> 2019

So there it is. The wrapping up of this wildly interesting and challenging year. At least for me. I’ll be honest. This is the year I almost went bankrupt. It is the year I realized some of my friends aren’t my friends. This is the year I realized som of my friends REALLY are my friends. This is the year I fell deeply in love. But also had to let it go. This is the year I fully discovered universal love, the way of the universe and other ”magic”. What an experience. This is also the year I managed to shift the main focus of my work towards serving needs connected to sustainability and humanity.

From the depth of my heart I am deeply grateful to everyone that has encouraged and supported me throughout this year. This includes some very brave and challenging clients that have entrusted me difficult work. I love that.

For 2019 I have a mixture of concerns and hopes. Hopes of a very special nature that best can understood by reading this thoughtful piece by Margaret Wheatley. My concerns are much the same that I have carried for roughly two decades. The loss of our connection with this planet that keeps us alive, and also the accompanying loss of our humanity. My dedication for the years to come is to stand on the right side of these issues. To be part of solutions, and not problems. To participate in guiding us towards better emerging futures. I have no idea if we can pull it off. But I feel I have an obligation to serve this cause and do my bit. As Winston Churchill once put it:

”It is not enough that we do our best: sometimes we must do what is required.”

I look forward to joining forces with you during 2019. Starting the year, my ambition is to get a newsletter going. Please subscribe here to get the first issue. ==> Subscribe the Changing Minds Newsletter <==

–Jan

 

 

Den orimliga bevisbördan

Det kan hända att jag hade otur när jag tänkte det jag nu delar. Hjälp mig gärna att komma rätt då.

Så här. Jag har hela mitt professionella liv arbetat med och för det vi kan kalla alternativa, nya, innovativa eller bara annorlunda idéer. Inte rent hittepå, utan saker som är kända, och erkända i många sammanhang och avseenden. Som vore bra för oss om vi tillämpade. Men som av olika skäl inte tar sig in i mittfåran av vår praktik i samhälle och företag.

En stor sådan fråga är vår icke hållbara livsstil, främst i västvärlden. Det här fick jag hjälp att fatta för minst 20 år sedan. Och har på olika sätt försökt att påverka utvecklingen till det bättre. Och det är ju bara att konstatera att det har gått skitdåligt.

En annan fråga handlar om hur ledarskap och organisationskultur fortfarande ser ut i mainstream-världen. Makt, kontroll och rädsla dominerar fortfarande. Och förminskar människor istället för att stärka dom. Även det här förstod jag för över 20 år sedan. Och har också gått skitdåligt att påverka.

I båda dessa frågor finns en uppsjö av kunskap och forskning som stödjer att nya synsätt och praktiker både är mera hållbara, lönsamma och människovänliga. Vi har tillräckligt med exempel i världen som bevisar det. Men exemplen förblir anomalier. De blir inte mainstream. Organisationer gör inte det forskningen säger. Organisationer gör som de alltid gjort.

I hela mitt professionella liv har jag fått höra att jag (och alla de andra i alternativfältet) måste bevisa värdet av det vi föreslår. Annars kommer vi ingen vart. I hela mitt professionella liv har jag försökt göra just det. Och är djupt tacksam för alla kloka tänkare och praktiker som skapar ovärderlig kunskap vi behöver tillämpa. Men det funkar ju inte. Det blir ingen förändring att tala om.

Så nu får det nog räcka. Bevisen talar för sig själva numera. Det finns inget mer att bära fram. Det är istället dags för mittfåremaffian att ta över bevisbördan. De behöver förklara varför fortsatt exploatering av naturresurser är nödvändiga. De behöver förklara varför det är nödvändigt att människor lever i fattigdom. De behöver förklara varför man ska bli behandlad som ett barn bara för att man är anställd. De behöver förklara varför vi skall fortsätta betjäna en liten elit av ekonomiskt och maktmässigt priviligierade. Du hajar. Listan kan göras lång.

Bevisbördan behöver med kraft föras över på dom som förstör. Hur åstadkommer vi det?

—Jan

Opting for the difficult

Roughly 20 years ago I realized our current idea of civilisation could not be sustained. I imagine many have had similar insights. But also like me struggled with what do to and over time found that it is impossible to stop or redirect what can be seen as a supertanker on full throttle. And honestly maybe we also started to think that we were wrong. That this all might work out with the help of globalisation, international collaboration, technology, etc.

Today I’m glad I have at last shedded all such hopes, even if I hold a degree of openness towards possible miracles. But in general I have accepted that we are in the end state of this civilization. And this is paradoxically quite a liberation. It allows me to redirect my efforts and hopes in new, more fruitful, directions. 

At the core I am still a person that sees and needs to exist in a space of possibilities. So when possibilities seem scarce in and around our struggling institutions I now increasingly go for the outliers. For the small scale. For the local. For the community. For the human spirit. That is where I find hope and possibility today.

In a world running on steroids our old institutions act hard headed and will resist anything that seems to threaten their power and privileges. In the light of increasing complexity and uncertainty they tighten their command and control. Which is quite counter productive if they want to survive, and instead accelerates their disintegration. I’ve found this to be in line with how social systems tend to work when they get poisoned by ego, fear and power games. 

The easy (but soul threatening) thing to do is to play along. Not resist. Although it will still be tough work because those in charge will always want more from us. But the job in itself it is not so difficult. The truly difficult today is to take on the new possibilities that can be found at the fringes. Invite them and explore them. Test them. To bring people together, generate empowerment and build local trust and community. AND simultaneously defend these efforts against a variety of subtle and not so subtle attack and defence mechanisms from our institutions. 

I’m opting for the difficult. 

Nytt datum: Stockholm 20-21 mars 2019 – utbildning i samskapande!


Den 20-21 mars 2019 genomför jag tillsammans med Kaospiloterna en introduktionsutbildning till samskapande (co-design) i Stockholm. Det är ett utbildningsformat som man framgångsrikt genomfört i Danmark och som vi nu tillsammans introducerar i Sverige. Jag har haft utbyte med Kaospiloterna i snart 25 år och har de senaste fyra åren examinerat deras avgångsstudenter.

Info om utbildningen ==> Klicka här

Varför samskapande?

Samarbete är människans superkraft. Det vi lyckas med eller inte lyckas med är nästan alltid ett resultat av kvaliteten på samarbetet. I vår normala tillvaro på jobbet är samarbeten oftast definierade på förhand. Det finns en uppgift som skall lösas som någon annan har bestämt. Det är ganska klart vilka som behöver delta. Och maktordningen är någorlunda given.

Men hur gör man om det här inte finns? Vad händer om problembilden är lite luddig? Och om lösningen är oklar? Och om det finns många aktörer som berörs och har intresse i frågan? Eller hur gör man om man har ”fastnat” i ett ensidigt inifrånperspektiv i sättet att tänka och behöver nya impulser?

Begreppet samskapande är ett sätt att rama in en typ av samarbete där förutsättningarna är mera oklara men det fortfarande behövs en produktivt samarbete. Kaospiloterna har i över 25 år arbetat fram ett förhållningssätt och en del metoder och verktyg för att adressera det här behovet.

Det är vad utbildningen handlar om. Att ta sig in i denna kunskapsdomän.

Vem kan ha glädje av utbildningen?

Som vi ser det är det här en allmänrelevant utbildning som kan motiveras för de allra flesta i de allra flesta organisationer. Vi har allt fler situationer och behov i och mellan organisationer och människor som samskapande är ett svar på. Allt oftare sätts vi på att lösa problem och utmaningar som inte är på förhand givna.

Med det sagt har vi ändå några specifika typer av roller i åtanke för den här utbildningen. Utveckling är sannolikt en tydlig del av din tjänst/uppdrag. Vi tror att du kanske arbetar i offentlig sektor med medborgarengagemang. Du kanske är ledare eller medarbetare som allmänt vill utveckla dig inom samskapande. Du kanske är verksam i en frivilligorganisation och vill få mer utväxling på ert arbete. Du kanske arbetar i näringslivet med kund-, användar- eller medarbetarinvolvering.

Gemensamt är att du oftare möter behovet av att sätta ihop nya former av samarbeten med människor i och utanför den egna organisation. Du har börjat se att människor i en vidare krets utanför ”de vanliga tillfrågade” är viktiga resurser i ditt arbete. Du behöver samskapa med dom och letar förhållningssätt, erfarenheter och idéer på hur detta kan göras så bra som möjligt.

Utbildningen ger dig vissa verktyg som underlättar involvering. Du får lära dig mer om hur du processleder gemenskaper och hur du designar trygga lärmiljöer. Du upptäcker mer om hur du genererar energi och entusiasm och tillvaratar möjligheterna med mångfald.

Välkommen med din anmälan! ==> Klicka här

Att tvinga sig på universum

En liten spaning utifrån egen upplevelse de senaste månaderna. 

Vi lever i en samtid, en tidsanda, där allt och alla skall synas i bruset. Visa vem man är och vad man kan. Vilket stimulerar det ena greppet efter det andra för att få ett litet övertag i tävlingen om uppmärksamhet.

Jag tänker att det här ett resultat av ett överutbud av innehåll, tjänster, produkter. Och ett underskott av kunder, läsare, användare, anhängare. Och en form av ängslighet och desperation kring detta.

Jag har själv haft ett ganska intensivt marknads- och säljarbete igång sen i juni för att hantera det intäktstapp som uppstod när jag snabbt blev egen igen i juni. Jag får erkänna att jag drabbades av en form av försörjningsstress och satte igång ett utåtriktat arbete med en viss frenesi.

Men det har också skavt i mig. Och i början av veckan tillät jag mig själv att stanna upp.

Jag inser – igen – att jag aldrig kan “vinna” i den tävling som pågår. Jag vill ju inte ens vinna. Eller tävla. Jag vill hjälpa, samarbeta, lära, utveckla, förbättra. Inte vinna.

Jag har verkligen svårt för att tränga mig på. Det bär emot. Det är inte jag. Vem är jag att pracka på folk det jag tänker och gör. Det finns så många begåvade människor där ute. Så många perspektiv. Jag är en liten droppe i ett stort hav.

Över åren har jag blivit influerad av taoistisk filosofi. Naturens väg är en stark metafor som den moderna människan i sin hets och iver behöver vara mer lyhörd för. Särskilt i perspektivet hållbarhet. Och när jag för ett antal år sedan läste Marshall Rosenbergs Non-Violent Communication blev det ännu tydligare. Kommunikation kan vara en slags våldshandling.

Min konsultmentor Mikael har alltid sagt att våra tjänster inte säljs, de köps. 

Det har aldrig känts mera sant.

—Jan

Is ’sustainable’ the right word?

This is a question I’ve been asked a number of times lately. It has made me think. And I have come to the conclusion that it is the right word. Let me briefly explain why.

First and foremost ’sustainable’ is the established term we have used for a long time when we mean systems that are healthy and productive.

Secondly introducing a new term at this moment in time would risk confusion, and perhaps even lead us astray in the important work we have before us.

What seems to be considered problematic with the term ’sustainable’  is the view that no systems truly are sustainable. As far as I can recall from my studies in natural sciences this seems to stem from some confusion about how systems tend to function. In order to be sustainable systems do not have to be stable over time. They can be disturbed. But if they are resilient they recover. If they are not they collapse. A resilient system would be sustainable. A system that collapses would not be.

My understanding is that human life on Earth is a living system within a larger system we can call biological life on Earth. Our life style is making other systems collapse (species extinction). We are also disturbing the large system of life on Earth. But I seriously doubt we have the capacity to make this system collapse completely. We will kill ourselves before that happens. So the biological life system on Earth is resilient. Human life at this moment is on a track to collapse.

Some suggest that a better term would be ’harmony’. That we as a species should live in harmony with nature. I have no trouble with this term, but it lacks the quite solid groundwork done in the sustainability movement where relatively concrete definitions and action plans have been derived over the decades. Harmony in comparison becomes very fluffy and I fear it can serve as an escape hatch for doing the very specific work we know needs to be done.

So, I will stick to using the terms ’sustainable’. ’sustainability’ and ’sustainable development’. This wikipedia entry gives a good overview me thinks.

— Jan