Nytt datum: Stockholm 20-21 mars 2019 – utbildning i samskapande!


Den 20-21 mars 2019 genomför jag tillsammans med Kaospiloterna en introduktionsutbildning till samskapande (co-design) i Stockholm. Det är ett utbildningsformat som man framgångsrikt genomfört i Danmark och som vi nu tillsammans introducerar i Sverige. Jag har haft utbyte med Kaospiloterna i snart 25 år och har de senaste fyra åren examinerat deras avgångsstudenter.

Info om utbildningen ==> Klicka här

Varför samskapande?

Samarbete är människans superkraft. Det vi lyckas med eller inte lyckas med är nästan alltid ett resultat av kvaliteten på samarbetet. I vår normala tillvaro på jobbet är samarbeten oftast definierade på förhand. Det finns en uppgift som skall lösas som någon annan har bestämt. Det är ganska klart vilka som behöver delta. Och maktordningen är någorlunda given.

Men hur gör man om det här inte finns? Vad händer om problembilden är lite luddig? Och om lösningen är oklar? Och om det finns många aktörer som berörs och har intresse i frågan? Eller hur gör man om man har ”fastnat” i ett ensidigt inifrånperspektiv i sättet att tänka och behöver nya impulser?

Begreppet samskapande är ett sätt att rama in en typ av samarbete där förutsättningarna är mera oklara men det fortfarande behövs en produktivt samarbete. Kaospiloterna har i över 25 år arbetat fram ett förhållningssätt och en del metoder och verktyg för att adressera det här behovet.

Det är vad utbildningen handlar om. Att ta sig in i denna kunskapsdomän.

Vem kan ha glädje av utbildningen?

Som vi ser det är det här en allmänrelevant utbildning som kan motiveras för de allra flesta i de allra flesta organisationer. Vi har allt fler situationer och behov i och mellan organisationer och människor som samskapande är ett svar på. Allt oftare sätts vi på att lösa problem och utmaningar som inte är på förhand givna.

Med det sagt har vi ändå några specifika typer av roller i åtanke för den här utbildningen. Utveckling är sannolikt en tydlig del av din tjänst/uppdrag. Vi tror att du kanske arbetar i offentlig sektor med medborgarengagemang. Du kanske är ledare eller medarbetare som allmänt vill utveckla dig inom samskapande. Du kanske är verksam i en frivilligorganisation och vill få mer utväxling på ert arbete. Du kanske arbetar i näringslivet med kund-, användar- eller medarbetarinvolvering.

Gemensamt är att du oftare möter behovet av att sätta ihop nya former av samarbeten med människor i och utanför den egna organisation. Du har börjat se att människor i en vidare krets utanför ”de vanliga tillfrågade” är viktiga resurser i ditt arbete. Du behöver samskapa med dom och letar förhållningssätt, erfarenheter och idéer på hur detta kan göras så bra som möjligt.

Utbildningen ger dig vissa verktyg som underlättar involvering. Du får lära dig mer om hur du processleder gemenskaper och hur du designar trygga lärmiljöer. Du upptäcker mer om hur du genererar energi och entusiasm och tillvaratar möjligheterna med mångfald.

Välkommen med din anmälan! ==> Klicka här

1+

Att tvinga sig på universum

En liten spaning utifrån egen upplevelse de senaste månaderna. 

Vi lever i en samtid, en tidsanda, där allt och alla skall synas i bruset. Visa vem man är och vad man kan. Vilket stimulerar det ena greppet efter det andra för att få ett litet övertag i tävlingen om uppmärksamhet.

Jag tänker att det här ett resultat av ett överutbud av innehåll, tjänster, produkter. Och ett underskott av kunder, läsare, användare, anhängare. Och en form av ängslighet och desperation kring detta.

Jag har själv haft ett ganska intensivt marknads- och säljarbete igång sen i juni för att hantera det intäktstapp som uppstod när jag snabbt blev egen igen i juni. Jag får erkänna att jag drabbades av en form av försörjningsstress och satte igång ett utåtriktat arbete med en viss frenesi.

Men det har också skavt i mig. Och i början av veckan tillät jag mig själv att stanna upp.

Jag inser – igen – att jag aldrig kan “vinna” i den tävling som pågår. Jag vill ju inte ens vinna. Eller tävla. Jag vill hjälpa, samarbeta, lära, utveckla, förbättra. Inte vinna.

Jag har verkligen svårt för att tränga mig på. Det bär emot. Det är inte jag. Vem är jag att pracka på folk det jag tänker och gör. Det finns så många begåvade människor där ute. Så många perspektiv. Jag är en liten droppe i ett stort hav.

Över åren har jag blivit influerad av taoistisk filosofi. Naturens väg är en stark metafor som den moderna människan i sin hets och iver behöver vara mer lyhörd för. Särskilt i perspektivet hållbarhet. Och när jag för ett antal år sedan läste Marshall Rosenbergs Non-Violent Communication blev det ännu tydligare. Kommunikation kan vara en slags våldshandling.

Min konsultmentor Mikael har alltid sagt att våra tjänster inte säljs, de köps. 

Det har aldrig känts mera sant.

—Jan

0

Strategic Visioning – när ni behöver blicka framåt eller ta ny höjd!

Dom som känner mig vet att jag inte är verktygs- eller metoddriven. Jag upplever att sådant allt för ofta är uttryck för olika modenycker och kommer i vägen för det arbete som skall göras. Och inte sällan är oanvändbara i situationer där komplexitet och osäkerhet finns med i bilden.

Med det sagt finns det ett material som jag återvänder till och använder regelbundet och som har stått sig över tid. Nu inom kort skall jag använda det igen när en styrelse skall ange en riktning för en verksamhet dom kommande 4-5 åren.

Strategic Visioning är utvecklat av företaget Grove i San Francisco. 1998 var jag på besök där med min vän Jonas och gick en skräddarsydd utbildning i det dom kallar grafisk facilitering. Det var mycket utvecklande dagar och jag kom hem med färdigheter och ett ramverk för att driva strategi-, framtids- och verksamhetsutvecklingsprocesser på ett sätt som väcker engagemang och ansvarstagande.

Finessen med Strategic Visioning är den innehåller alla väsentliga delar av en planeringsprocess och samtidigt är flexibelt och går att anpassa bra till den specifika verksamhetens behov och förutsättningar. Man kör dom moment man tycker man behöver, samtidigt som det finns en tydlig ram att spegla sig i.

En annan fin aspekt är att man utgår ifrån den kunskap som finns i gruppen. Man bygger en helhet med det var och en kan bidra med. Visst kan man upptäcka kunskapsluckor, men det är fantastiskt värdefullt att tillsammans bli medvetna om dom och göra bedömningar om hur dom skall hanteras.

Jag vill också betona att processen bygger engagemang och delaktighet i gruppen som oftast också är den grupp som skall genomföra det som växer fram. En ledningsgrupp eller en styrelse får därmed ett djupare ägarskap av den framtid man vill skapa, istället för att göra sig beroende av externa experter och tyckare. Det utesluter naturligtvis inte att man tar hjälp utifrån i genomförandet, men det görs utifrån en annan klarhet i strategi, roller och ansvarstagande.

En viktig knorr är att det grafiska materialet också gör det oerhört mycket enklare att dela och kommunicera arbetet med andra som inte varit med. Eller att involvera olika grupper aktörer i olika moment som tillsammans får bidra till en gemensam helhet. Det blir också lättare att se processen som framväxande över tid och även påverkningsbar i olika skeden utifrån att nya insikter och lärdomar uppstår. Istället för en angelägenhet för få personer på toppen går det att skapa en bredare involvering kring verksamhetens framtid och inriktning.

Jag berättar gärna om Strategic Visioning om du är nyfiken!

–Jan

0

Tom Peters – Still going strong!

In the last couple of weeks Tom Peters has put out some outstanding stuff in the domain of management and leadership. Maybe not new new new, but put forward in the context of today’s business world and in Tom’s unique style I would like to re-enforce his message – also to a Swedish audience.

So.

Message number one – The Speed Trap – READ IT. NOW. TAKE THE TIME ;) There is so much in this paper. Read it many times. Reflect. Apply. I believe Tom nails and expands brilliantly on a fundamental paradox of our times.

You may be aware he has a recent book out, The Excellence Dividend. I’m an avid Tom Peters fan, but must confess I have not yet read it. But it certainly is on my list.

Message number two – Summary of the Summary (of The Excellence Dividend) – Download the slides. Be happy there are only seven. Tom is famous for his HUGE slide decks ;) Read one of the seven slides a day for a week. Talk to your colleagues about each of them. Make commitments. Follow through. These slides cover the essence of WHY we exist as organizations and HOW leaders need to view their part of the work.

Do carry on reading if you’d like to know a little about my special interest in Tom’s work.

Tom Peters has been an inspiration for me ever since I came across his writing and thinking. I was in business school trying to figure out why it all felt so dated. At the time my dad was an executive at SAS and had met Tom several times and had books and pamphlets Tom had written. This was really something different than the boring literature we had in class.

After university I ended up starting a mail order management book store. The first book I imported to Sweden (cutting deliver times in half) was Tom’s Liberation Management. This is roughly 25 years ago and that book has meant a lot to me in many ways.

Tom is quite popular in Sweden and over the years we sold quite a few of his books. I later moved on to other endeavours but continued to read and follow Tom’s work. One of my reflections is that he has been remarkably consistent over the years. And also very productive! And energetic! And curious!

A couple of years ago I found Tom on Twitter. This added a new experience to his work and once in a while we’ve had a few exchanges. I really enjoy his keen observations and small outbursts. In my view he is still one of the more interesting voices in the the broad field of management and leadership.

And interestingly, when I am now rediscovering my interest in leadership and organisational culture that I started exploring 25 years ago, it is once again Tom who is an inspiration when I carry that work forward. As I see it there are timeless principles and practices that are getting ever more lost in this world of tech, data, money and metrics. It is like we are collectively forgetting that we are in the service of people.

—Jan

 

0

Tillbaka till framtiden

Det är den 6 augusti 2018. Det har gått ganska precis 25 år sedan jag jag startade eget. Det har varit en otrolig resa. Långt ifrån glamorös, men ständigt utvecklande. Jag är oerhört tacksam.

Under sommaren har jag spenderat tid och energi, själv och med många kloka personer i min närhet, på att reflektera om de kommande 15-20 åren. Någon form av omstart har känts nödvändig i mitt professionella liv, och jag har letat efter inriktningen och formerna.

Tillräckligt mycket har klarnat för att jag skall kunna dela och sätta igång. Idag öppnar jag formellt ”butiken”, om än i en form av live beta. Jag ser mycket fram emot hösten och möjligheten att prata med så många som möjligt om det jag har energi för och vill göra framåt. Jag vill kvalificera mina idéer, vidareförädla äldre relationer, bygga nya relationer och forma nya samarbeten.

Det jag har upptäckt under sommaren är att jag skall återföra mig själv tydligare till de fält jag började jobba i för 25 år sedan – ledarskap och organisationskultur. Jag har också blivit klar över en specifik roll som jag trivs i och levererar mycket värde i. Jag kallar den för ”nummer två att hyra”. Sen gör jag en del annat också.

Som det ser ut har jag utrymme att fylla på med uppdrag med start mer eller mindre omedelbart. Hör gärna av dig om du har behov av lite hjälp. Och sprid gärna ordet i ditt nätverk.

Jag har också några egna initiativ igång med olika kollegor i nätverket. 2nd Opinion är en prototyp för att boka rådgivning på nätet som jag var med och drog igång i vintras. Den fungerar, men skall uppdateras lite närmaste tiden baserad på feedback och lärdomar. En kurs i Co-Creation i Stockholm i oktober, tillsammans med Kaospiloterna. Ett nätbaserat format för ledarutvecking som skall testköras under hösten. Och så tror jag det blivit dags att skriva av sig om ledarskap och organisationskultur. En e-bok ligger nog närmast till hands. Jag skall också fundera igenom hur jag vill göra med min kommunikation framöver, kanske rent av starta ett nyhetsbrev igen. Det första jag gjorde 1993 var på papper och postades :)

Jag önskar en fortsatt härlig sommar!

0

Transformation – en reflektion om begrepp

Det är mycket snack om transformation i organisationer nu för tiden. Nästan alltid med koppling till digitalisering. Digital transformation. Jo, tjena.

Jag tycker ofta det finns en ganska slarvig hantering av begrepp i organisationer. Det här är inte första gången. Och lär inte vara sista. Det är som att när det stora trenderna drar in och flockbeteendet tilltar så försvinner lite för mycket av det goda omdömet.

Fundera gärna på ordet transformation. Om du finns i näringslivet använder du det säkert då och då. Du hör  andra använda det. Det finns böcker. Det finns konsulter. Det har blivit lite ”viktigt” och ”angeläget” med transformation. Om man inte gör det så riskerar man att komma efter. Eller kanske till och med dö som verksamhet. Så ser rädsloretoriken ut.

Men har du kläm på vad transformation innebär? Vet du att transformation handlar om att förändra ett systems ändamål? Att det handlar om en förvandling? Att sluta göra fel saker och börja göra rätt saker?

Hur många organisationer som arbetar med digital transformation ägnar sig åt att förändra verksamhetens ändamål i denna mening? Försvinnande få skulle jag tro. Men ändå används ordet. Antingen av okunskap om ordets betydelse eller för att vilseleda och låta saker låta hippare än vad de är.

Det som i själva verket oftast pågår är reformation. Reformation innebär att systemet ändamål lämnas som det är, men att vissa beteenden förändras, eller att medel som används modifieras.

Låt mig ta ett enkelt och aktuellt exempel. Automatisering av viss handläggning inom t ex socialtjänst. Eftersom ändamålet inte förändras utgör denna digitalisering en reformation. En effektivisering om man så vill.

Jag vet, det är oartigt att märka ord. Men nu gjorde jag det. Jag tycker förvisso också att transformation är angeläget på många håll, så låt oss spara ordet till det som verkligen är transformation.

— Jan

 

0

Ett professionellt dilemma

Det är höstlov och jag borrar lite i ett professionellt dilemma jag upplevt under längre tid. Den gängse affärskulturen bland konsulter är att man skall vara försiktig med att öppna upp sina innersta tankar om det arbete man gör. Men, det är något jag kommit att strunta i allt mer när jag insett att många konsulter hamnat i dysfunktionella mönster med sina uppdragsgivare.

Som systemtänkare och ledningsrådgivare är jag sedan länge övertygad om att det finns stora behov av ett mera djuplodande utforskande av verksamheters relevans på 5–10 års sikt, och längre. Hela marknader, system och institutioner kommer stöpas om de närmaste decennierna. Här finns ett meningsfullt och viktigt förändringsarbete att göra på alla nivåer i ekonomi och samhälle.

Ett symptom på detta behov är den ökande kortsiktigheten, närsyntheten och stressen i våra organisationer. Men just dessa fenomen gör det nästintill omöjligt för mina kompetenser att komma i spel där de som bäst behövs. Det jag hamnar i är att jag i någon mening behöver låstas spela med i en utveckling jag inte tror på, för att sedan hoppas att det går att åstadkomma ett perspektivskifte under arbetets gång. Vilket extremt sällan sker. Sitter man i ett mönster krävs det mer än en konsult som låtsas för att man skall komma ur det.

Det här är djupt otillfredsställande för en seriös, omvärldsorienterad och värderingsdriven rådgivare. Förutom att mina kunskaper och erfarenheter används till fel saker tjänar jag också stora summor pengar på att hjälpa företag och organisationer att fortsätta göra det de gör, men inte borde göra. Åtminstone inte på lite längre sikt.

Professor Mats Alvesson har myntat begreppet funktionell dumhet som jag tycker väl fångar mitt dilemma. (Se gärna denna fantastiska föreläsning.) Låsningen vi har fått på detaljstyrning, policies, regelverk, kvartalsrapporter, byråkrati, KPI:er, mm är kortsiktigt funktionellt, men hämmar den långsiktiga utvecklingsförmågan. Men vad gör jag med den insikten? Hur kommer jag vidare i mitt arbete?

Ett sätt att tänka är att jag har fel marknadskanaler och inte når de uppdragsgivare som faktiskt vill ta sig ur sina dåliga mönster. Eller de verksamheter som redan har sitt “DNA” från den nya verklighet som skall byggas upp. Jag är övertygad om att de finns, eftersom jag arbetar med några. Det finns garanterat fler, och jag skall aktivt jobba för att nå fler av dessa potentiella uppdragsgivare.

En andra tanke är att kortsiktigheten och närsyntheten i våra verksamheter ännu inte inte straffar sig tillräckligt. Min vän Alan Webber myntade uttrycket “förändring sker när kostnaden för status quo, överstiger risken för förändringen”. Kostnader för ohälsa och miljöförstöring kommer bara stiga, men ännu så länge klarar företag och samhälle det kortsiktigt, och skjuter de långsiktiga skadorna och kostnaderna på framtiden. Med denna kategori uppdragsgivare kan jag komma in och inspirera lite, så några frön, ge kloka råd till en ledning, men inget särskilt kommer att hända på ett tag. De här uppdragen skall jag försöka hålla avgränsade och inte i onödan bidra till charadspel.

Jag har länge tänkt att jag inte är tillräckligt bra på att beskriva det jag ser och övertyga andra. Men ju mer jag läser på om psykologi, organisationer och system desto mer övertygad blir jag att de som fattar, fattar ändå. Och de som inte fattar kan inte fatta hur mycket jag än förklarar och beskriver. Varför? En förklaring kan handla om kompetens och förmåga. En annan att man helt enkelt är så låst i ett tankemönster att ett annat inte tillåts få utrymme. Och det kan handla om så enkla drivkrafter som att det blir sjukt jobbigt, och det orkar man inte med. Då springer man hellre det gatlopp man redan är i. En psykologvän sa en gång till mig att människor normalt föredrar att fortsätta med ett beteende man känner till, även om man vet att det inte är bra för en, hellre än att byta till något bättre som man inte känner till.

Så här är det nog att stå mitt i en brytningsperiod. Vissa kan zooma ut och tycker sig se vad som sker — även om bilderna kan gå isär. Andra förblir inzoomade och fortsätter enträget att arbeta, och det allt hårdare, för det befintliga skall fungera lite till. Och kanske lever man på hoppet, att det bara är en tillfällig period av slit innan allt magiskt löser sig.

0

The Elephant in the Room

I was struck by something Yvon Chouinard said in this video I found on Youtube. At one point he says regarding sustainability that ”growth is the elephant in the room”. At first I didn’t react much but the phrase stuck with me and eventually started a quite vitalizing personal reflection process.

Sustainable human life on Earth is the most pressing issue we face. But not the hottest topic at social gatherings. Or in companies. Or in schools. Or even in politics.

We just don’t frame it that way. It makes us feel depressed. We want to be happy and joyful.

Guess what. Going extinct is REALLY depressing.

I believe we are in deep shit. I believe we are very successful at not dealing with this challenge. So, I share Yvon Chouinard’s pessimism on our future, but also his views on the few things that represent our hope.

The thing is, all these insights more or less came to me in the early 90’s. Which led me to start consulting on environmental issues in the mid 90’s. I read the fascinating and eye opening book The Limits to Growth, and a long line of other books as well. I really dug into the subject. I met Karl-Henrik Robert at The Natural Step and also participated in their training. I made myself committed to being part of the solution rather than part of the problem. For a while.

It seems I got distracted. I gradually lost my bearings during a longer period of time – almost 20 years. Sure, I did some of the obvious stuff. Recycled, reduced consumption, lightened my footprint and such but if I look at my professional life I did very little. I shared the occasional book or video clip, I would have sustainability as an important factor in my strategy presentations, but essentially I did not seriously put myself into the service of our future on Earth.

Now, I know this last sentence sounds pretentious as hell but I can’t find any other way to put it. And I’m thinking there is no other way anyone of us should be thinking about our contribution – with the exception of those that are most vulnerable.

So, a lot of suppressed thoughts and emotions caught up with me in the recent weeks and has made me pissed off at myself. I’m trying now to repent and do better. Daniel Quinn says we need to change our minds before we can make any useful changes in how we live. I believe this to be very true and Yvon Chouinard put me right back on track reflecting on the biggie of our civilization – growth.

Our obsession with growth is so sophisticated and embedded in our culture that we can’t see any other perspectives. Karl-Henrik Robert once said that GDP is a very good measure of how rapidly we are depleting the resources of our planet. Oh, the irony of this. Instead of constructing a measure that protects the resources we are so dependent on, we created something that encourages squandering.

When I look myself in the mirror I realize I am also guilty of pretending that all will be fine. Or maybe I should say I have been willfully blind. Telling myself things aren’t that bad. We will sort it out together. Why should I panic when no one else is, etc. But this behavior is exactly what is killing us. Boiled frog syndrome or whatever (I’ve heard this frog thing is a myth but haven’t bothered to check).

Anyway. Growth IS the elephant in the room. Big friggin’ humungous elephant. Almost all of us sense it. But we won’t talk about it. Because it makes us feel depressed and afraid. So we go on killing ourselves and instead try to focus on having a little fun while we do. Or we say to each other that we’ll deal with it later, we only have a couple things to attend to first….

Here is how I see our situation. In broad and slightly simplistic terms.

The embedded cultural idea of growth is a dead end. David Suzuki lays it out elegantly in this short video. There can be no such thing as sustainable growth. It is an oxymoron. What we can have is periods of growth and then retraction, like all other species. But we have found ways to fiddle with these mechanisms, keep feeding our growth and delay the consequences. But by golly, the consequences will haunt us. In our culture we have for some reason planted the idea of eternal growth as something necessary and attainable. We have somehow reached the conclusion that we are exempt from the laws of nature. But there can be no such thing as eternal growth. Period.

What we can have and should strive for is sustainable development. What is the difference compared to growth? I lend myself to the thinking of the late Russell Ackoff, systems thinker in the higher league. He said growth is the increase in size or number. Development is the increase in competence. This makes a lot of sense so I say let’s go for sustainable development and not growth. Any accompanying growth would need to be within the planetary boundaries.

I changed my mind about growth in the 90’s. I am convinced it is killing us. I just forgot about this for a while. Our survival, as I see it, is linked to development – increasing our competence. We do not need more things. We do not need bigger things. We do not need to be more humans on the planet. Yes, there is a case for uneven distribution. But let us then redistribute within our planetary boundaries, not continue to steal from future generations. This system is finite, and we have to deal with it.

I once again realize I have to push myself to initiate and participate in mind changing conversations and contribute so we collectively can get out of our bind. I want my kids to have a reasonable shot at a decent life. The way things look we perhaps only have 2-3 decades to change our minds and move in a new direction. We’ve had humans on the planet for a couple of million years. The last 10-15,000 marked a new course in our lifestyle – which fueled growth. The last 150 years accelerated this growth exponentially. But this is a bankrupt lifestyle. We are lending from the planet, from future human generations, from other species – and soon we won’t be able to repay our debts. If human life on Earth were a business, laws would force us to reconstruct our business or go belly up. I would at this stage prefer the option of reconstructing. We are not dead yet.

So, what will now come next? I honestly don’t know, but it must be different. And it must be sustainable. For the majority of people I think this is a daunting and scary process. Resistance to change will continue to dominate. Willful blindness will continue.

For some – including me – our predicament is a vast space of opportunity. We have a shot at doing something unprecedented. Humanity’s next great adventure is here!

 

 

0

Råd 3: Gör dig fri från konventionellt organisationstänkande

Det här inlägget är en fortsättning och fördjupning av ett inlägg jag gjorde 10 februari där jag översiktligt erbjöd 7 råd till entreprenörer. Här utvecklar jag det tredje rådet.

3. Gör dig fri från konventionellt organisationstänkande: Entreprenörer är genier när det gäller att utveckla nya produkter och tjänster för nya eller förbisedda kundbehov. Men många är förvånansvärt styrda av konventionellt tänkande när det gäller bolagsbyggandet. Trots att marknadsvillkoren förändras i rasande takt, bl a genom digitaliseringen, kvarstår idén att en organisation skall byggas på mer eller mindre samma sätt som vi alltid har gjort. Med samma strukturer, roller och incitamentsmodeller.

Jag skulle påstå att organisations- och ledningsfrågor är det område där entreprenörer generellt sett är svagast. Det är egentligen inte så konstigt. De har sällan som mål att bygga en organisation. Det är ett slags nödvändigt ont för att få göra det man brinner för och så gärna vill visa upp för världen. Rekrytering, personalmöten, ledningsgruppsarbete och annat är inget man vill vara bra på. Det skall bara funka. Ju mer tid man tvingas lägga på sådant bjäfs desto sämre tycker entreprenören. Folk kan väl styra sig själva!?

Nu är jag av den övertygelsen att många, kanske till och med flertalet, kan styra sig själva. Men då behövs en tydlig ram för att det skall kunna ske. Titta t ex på hur det amerikanska spelbolaget Valve skapat sitt ramverk. Nu blir det sällan lösningar av det här slaget när entreprenörer är igång. De allra allra flesta hamnar i konventionella organisationslösningar. Jag tror det finns två möjliga förklaringar. Den ena är att man är så pass ängslig och ointresserad för de här frågorna att man tar in någon utifrån som får ”fixa” organisationen. Denne någon blir då en ganska väldresserad businessperson ”som vet hur man gör”. Och så blir det rutor, pilar, befattningsbeskrivningar och så vidare. Den andra förklaringen är att entreprenören själv tar tag i organisationen och då faller tillbaka på sin egen utbildning – kanske från en ekonomi- eller teknisk högskola. Fram med kursböckerna och börja fixa…

Jag vet att jag raljerar lite här men det finns också allvar i detta. 100-åriga idéer om hur man organiserar gör man sig inte fri ifrån hur som helst. De lärs fortfarande ut. Konventionellt organisations- och ledningstänkande är också rätt ibland. Men mer sällan än vi tror. Och verkligen inte i en organisations tidiga utvecklingsfaser. Managementteorierna är nästan uteslutande skapade för stora organisationer i ett industriellt paradigm. Och t ex inte för små snabbväxande onlineföretag. Därför är det ibland svårt att hålla sig för skratt när den lilla start-upen på fyra personer har en CEO, en CMO, en CTO och en CFO. Och ingen annan personal. Det säger så mycket om vilken organisationssyn som dominerar fortfarande.

Ett perspektiv till. Digitaliseringen håller fullständigt på att skjuta sönder bransch efter bransch. Allt ifrågasätts, men märkligt nog inte hur vi organiserar. Vi kan göra mer med mycket mindre folk, vi kan minska transaktionskostnaderna rejält, vi kan automatisera nya saker – men vi skall organisera på samma sätt som vi alltid gjort. Det här upplever jag som paradoxalt.

Det jag vill slå ett slag för är ändamålsenlig organisation. Jag vill slå ett slag för att valet av organisation är en betydande konkurrens- och framgångsfaktor som intimt hänger ihop med affären – och inte något som är ett nödvändigt ont. Jag önskar att entreprenören gör medvetna val om sin organisation så att den passar för just sin affär, sin målgrupp av kunder och den typ av medarbetare man behöver. Inte bara okritiskt tar 100-åriga idéer från hyllan. Det finns massor med spännande praktik att studera, knycka ifrån och anpassa till den egna verkligheten. Det kan också vara relevant att uppfinna en del egna organisationslösningar.

Med detta sagt är det viktigt att komma ihåg att en vald organisation har ett bäst före datum. I takt med att verksamheten utvecklas behöver organisationen utvecklas. Det som är rätt år 1 är kanske inte rätt år 3. Det är viktigt att kontinuerligt våga ifrågasätta organisations ändamålsenlighet. Med ökad mognad hos ledningen lär man sig att vissa saker är mer beständiga över tid, som t ex visioner och värderingar. Andra saker som t ex ansvarsförhållanden, befattningar, mål och resursfördelning tenderar att förändras år från år.

— Jan

0

Stefan Hyttfors levererar

Jag gick tyvärr inte på webbdagarna. Har förstått att det var inspirerande. På Twitter såg jag att särskilt Stefan Hyttfors dragning fått mycket beröm så jag bestämde mig för att kika på Youtube-filmen som lagts upp.

Vad glad jag blev. Stefan hanterar med lätthet innehåll jag bökat runt med i ett par decennier. Innehåll som beskriver den värld vi varit i, nu är i och är på väg in i. Med ett kritiskt och icke-konventionellt perspektiv.

Det är avancerat det Stefan pratar om. Tro mig, jag vet. Och det är en svår konst att hitta en så pass enkel beskrivning som han får till. Han har nog studerat och tränat ett tag. Själv krånglar jag till det lite för mycket när jag försöker förklara sådant Stefan förklarar. Jag är fortfarande i träning, och det går fortfarande framåt. Därför blir jag extra inspirerad av Stefans framförande. Han gör det överskådligt. Och ganska lättsamt. Till och med lite kul och spännande.

Jag förstår varför Stefans prat blev så uppskattat. Men också att det utmanar en hel del människors komfortzoner. Det är liksom dilemmat med sådant här innehåll. Det utmanar lite väl mycket tycker vissa. Frågorna efteråt tyder på att det fanns sådana känslor hos publiken, men även de tycker jag Stefan mötte riktigt bra.

Titta och lyssna du också om du ännu inte gjort det. Det är bra investerade 38 minuter. Det är ett spännande och viktigt innehåll och han har fått till en bra berättelse. Och så är han en skicklig, fyndig och pedagogisk talare – som dessutom kör detta avancerade innehåll helt utan bilder.

Hatten av Stefan!

— Jan

 

0