An exciting and engaging challenge!

Svensk version här.

This fall I accepted the position as chairman of the board of Impact Hub Stockholm. Together with Jesper and his team we are embarking on an expansion journey that will be ongoing for a number of years.

The first step on this journey will be a physical move of the Impact Hub Space, directly after the new year, to Jakobsbergsgatan 22 in Stockholm. This is made possible though a unique collaboration with Skandia Fastigheter, and the furniture company EFG. We will be almost tripling our space and I will of course have my new home base there. If you are curious about joining our movement, and being part of Sweden’s best community for purpose-driven organizations, please get in touch.

Our webpages are currently being updated with our new offerings, but don’t let that stop you from initiating a first contact. Top location, top space, top community. Hearts, brains and business. Personal and human. Zebras rather than unicorns. That said, there are no special requirements. We see ourselves as an open development platform where we together with our members co-create solutions to current and future societal challenges. Big and small.

The future phases for Impact Hub Stockholm are just as exciting. We are part of a global community of about 100 Impact Hubs in the world. We are after 10 years in Stockholm more than ready to spread Impact Hub to other places in Sweden. During 2020 we will start to explore collaborations with property owners, businesses, municipalities and investors.

Ett spännande och angeläget uppdrag!

English version here.

Under hösten har jag tackat ja till uppdraget som styrelseordförande i Impact Hub Stockholm. Tillsammans med Jesper och hans team tar vi nu höjd för en spännande expansionsfas som kommer pågå i ett antal år.

I ett första steg flyttar Impact Hub till Jakobsbergsgatan 22 direkt efter årsskiftet. Detta sker i ett unikt samarbete med Skandia Fastigheter och möbelföretaget EFG. Vi nästan tredubblar vår yta och jag kommer självklart ha min egen fysiska bas där. Om du är nyfiken på att hänga på i vår rörelse, och ta plats i Sveriges bästa community för missionsdrivna verksamheter – ta kontakt med mig!

Vår hemsida håller på att uppdateras med vårt nya erbjudande, men låt inte det hindra dig från att ta en första kontakt. Toppläge, topplokal, toppcommunity. Hjärta, hjärna och pengar. Personligt och mänskligt. Zebror snarare än unicorns. Med det sagt, man måste inte ha en viss typ av verksamhet. Vi ser oss som en öppen utvecklingsplattform där vi tillsammans med våra medlemmar bidrar till lösningar på dagens och framtidens samhällsutmaningar. Små och stora.

De kommande faserna ser vi som minst lika spännande! Impact Hub Stockholm är en del av en global community med ca 100 Impact Hubs i världen. Vi är efter 10 år i Stockholm mer än redo att sprida Impact Hub till flera olika orter i Sverige, och vi kommer under 2020 börja söka samarbeten bl a med fastighetsägare, företag, kommuner och investerare. 

Innovation för räddhågsna

Jag får reda på att det nu finns en ISO-standard för innovationsledning. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så jag häpnar.

Innovation är inte en fråga om procedur. Det är främst en fråga om KULTUR! Och därmed blir det en fråga om ledarskap. Professor Alf Rehn fångar 7 kännetecken på innovativa organisationer här. Needless to say, standarder finns inte med på listan.

I min värld lockas man av ISO-standarder för innovationsledning när man som ledning saknar förmåga att utveckla sin organisations kultur. Den som tror att innovationsförmågan stärks av ramverk, checklistor, rutiner, mm säger till sig själv och sin omgivning att man inte vet hur man ”gör” innovation. Att den ska planeras och kontrolleras. Har ett förutsägbart flöde. Får bara skapas utan risk. Behöver särskilda innovationsspecialister. Och att medarbetarna saknar förmåga och behöver styras i en given ram. Vilket i allt väsentligt skickar budskapet att i vår verksamhet är vi rädda och ängsliga.

–Jan

The futility of hope

I have over the last years reconsidered my relationship to hope. I used to think hope was what kept me going. A necessity. And when I once in a while lacked hope I lost my energy and sense of direction. Until hope once again arrived.

Today I have no hope. And have a better and more fulfilled life. Quite a paradox.

What I do have is convictions, learnings, and visions. And capacity. And responsibility. And will. And acceptance, compassion and love.

I also have lost despair. What I have is life. My life is best lived in the present. Living in future and in the past with hope and despair has mostly brought me unhappiness.

I have come to realise that hope puts our fate outside ourselves. Hope is an emotional expression that something outside ourselves will sort itself out in the future. And make our life/lives better. The fallacy of this is that instead of strengthening us, hope makes us powerless and puts us in the hands of others. Hope puts our faith and expectations in leaders, groups, or communities. Not in ourselves. It also generates a lot of disappointment, because hopes so often don’t materialize.

Sure, we humans need to collaborate, but my point here is what mindset we chose to have when we collaborate. I’m suggesting that hope is something rather useless and meaningless that we should rid ourselves of. And instead dig into whatever current realities that concern us with presence and openness. We get the outcomes we get as a result of what is there and what we put in. Outcomes are neither good nor bad, fair or unfair, just consequences. This way one shouldn’t get disappointed and can find more fulfilment in the work itself, and the relationships with our collaborators. And in the long run most probably get more and better work done.

This talk by Alan Watts captures this theme much better than I ever can. I suggest you listen if you are curious to explore hope more.

Hovleverantör av dålig stämning

En konsult som inte vågar leverera observationer och råd som är impopulära hos uppdragsgivaren är inte mycket att ha. Naturligtvis behöver det göras med takt, respekt och viss finess. De buffliga typerna kan man också vara utan.

Konsultens roll är inte att stryka medhårs eller applådera medelmåttighet, det är att bidra till förbättring. Annars behövs inte extern hjälp. Ändå är det vanligt förekommande att konsulter tas in till verksamheter som någon slags charad om att ”något faktiskt görs”. Den genuina förbättringsviljan finns inte. Vissa konsulter ställer gladeligen upp. Andra skulle hellre gå i kloster.

Det är inget större nöje att vara den som skapar dålig stämning. För en seriös konsult är det en väl avvägd intervention man valt att göra. Så när det händer nästa gång i din organisation kan du som ledare säga ”intressant, det behöver vi stanna upp och lyssna mer på”. Det finns massor med bra frågor du kan ställa. Det är inte säkert konsulten har hela bilden eller har gjort helt rätt analys, men du kan vara säker på att utforskningen av det konsulten lyft fram är något du och dina medarbetare kan få stor nytta av om ni tar det på allvar.

Den orimliga bevisbördan

Det kan hända att jag hade otur när jag tänkte det jag nu delar. Hjälp mig gärna att komma rätt då.

Så här. Jag har hela mitt professionella liv arbetat med och för det vi kan kalla alternativa, nya, innovativa eller bara annorlunda idéer. Inte rent hittepå, utan saker som är kända, och erkända i många sammanhang och avseenden. Som vore bra för oss om vi tillämpade. Men som av olika skäl inte tar sig in i mittfåran av vår praktik i samhälle och företag.

En stor sådan fråga är vår icke hållbara livsstil, främst i västvärlden. Det här fick jag hjälp att fatta för minst 20 år sedan. Och har på olika sätt försökt att påverka utvecklingen till det bättre. Och det är ju bara att konstatera att det har gått skitdåligt.

En annan fråga handlar om hur ledarskap och organisationskultur fortfarande ser ut i mainstream-världen. Makt, kontroll och rädsla dominerar fortfarande. Och förminskar människor istället för att stärka dom. Även det här förstod jag för över 20 år sedan. Och har också gått skitdåligt att påverka.

I båda dessa frågor finns en uppsjö av kunskap och forskning som stödjer att nya synsätt och praktiker både är mera hållbara, lönsamma och människovänliga. Vi har tillräckligt med exempel i världen som bevisar det. Men exemplen förblir anomalier. De blir inte mainstream. Organisationer gör inte det forskningen säger. Organisationer gör som de alltid gjort.

I hela mitt professionella liv har jag fått höra att jag (och alla de andra i alternativfältet) måste bevisa värdet av det vi föreslår. Annars kommer vi ingen vart. I hela mitt professionella liv har jag försökt göra just det. Och är djupt tacksam för alla kloka tänkare och praktiker som skapar ovärderlig kunskap vi behöver tillämpa. Men det funkar ju inte. Det blir ingen förändring att tala om.

Så nu får det nog räcka. Bevisen talar för sig själva numera. Det finns inget mer att bära fram. Det är istället dags för mittfåremaffian att ta över bevisbördan. De behöver förklara varför fortsatt exploatering av naturresurser är nödvändiga. De behöver förklara varför det är nödvändigt att människor lever i fattigdom. De behöver förklara varför man ska bli behandlad som ett barn bara för att man är anställd. De behöver förklara varför vi skall fortsätta betjäna en liten elit av ekonomiskt och maktmässigt priviligierade. Du hajar. Listan kan göras lång.

Bevisbördan behöver med kraft föras över på dom som förstör. Hur åstadkommer vi det?

—Jan

Opting for the difficult

Roughly 20 years ago I realized our current idea of civilisation could not be sustained. I imagine many have had similar insights. But also like me struggled with what do to and over time found that it is impossible to stop or redirect what can be seen as a supertanker on full throttle. And honestly maybe we also started to think that we were wrong. That this all might work out with the help of globalisation, international collaboration, technology, etc.

Today I’m glad I have at last shedded all such hopes, even if I hold a degree of openness towards possible miracles. But in general I have accepted that we are in the end state of this civilization. And this is paradoxically quite a liberation. It allows me to redirect my efforts and hopes in new, more fruitful, directions. 

At the core I am still a person that sees and needs to exist in a space of possibilities. So when possibilities seem scarce in and around our struggling institutions I now increasingly go for the outliers. For the small scale. For the local. For the community. For the human spirit. That is where I find hope and possibility today.

In a world running on steroids our old institutions act hard headed and will resist anything that seems to threaten their power and privileges. In the light of increasing complexity and uncertainty they tighten their command and control. Which is quite counter productive if they want to survive, and instead accelerates their disintegration. I’ve found this to be in line with how social systems tend to work when they get poisoned by ego, fear and power games. 

The easy (but soul threatening) thing to do is to play along. Not resist. Although it will still be tough work because those in charge will always want more from us. But the job in itself it is not so difficult. The truly difficult today is to take on the new possibilities that can be found at the fringes. Invite them and explore them. Test them. To bring people together, generate empowerment and build local trust and community. AND simultaneously defend these efforts against a variety of subtle and not so subtle attack and defence mechanisms from our institutions. 

I’m opting for the difficult. 

Mittfåran

Mittfåran. Det är där alla vill vara. Där det är trångt. I politiken. I näringslivet. I samhällsorganisationerna. I identitet. I fritidsintressen.

Ingenting ska avvika. Ingenting ska sticka ut. Hellre klämma in sig där alla är. Hellre tänka som alla andra. Hellre göra som alla andra.

Det originella och udda undviks. Det är för riskabelt. Det blir dålig stämning i mittfåran. Och tänk om man satsar fel och står ensam.

Ändå står det originella plötsligt där. Ibland. Någon vågade. Och det blir spännande och attraktivt. Och så börjar det kopieras och samplas och gradvis föras till mittfåran.

Allt spännande ska till mittfåran. Men det som är spännande uppstår inte i mittfåran.

 

Nytt datum: Stockholm 20-21 mars 2019 – utbildning i samskapande!


Den 20-21 mars 2019 genomför jag tillsammans med Kaospiloterna en introduktionsutbildning till samskapande (co-design) i Stockholm. Det är ett utbildningsformat som man framgångsrikt genomfört i Danmark och som vi nu tillsammans introducerar i Sverige. Jag har haft utbyte med Kaospiloterna i snart 25 år och har de senaste fyra åren examinerat deras avgångsstudenter.

Info om utbildningen ==> Klicka här

Varför samskapande?

Samarbete är människans superkraft. Det vi lyckas med eller inte lyckas med är nästan alltid ett resultat av kvaliteten på samarbetet. I vår normala tillvaro på jobbet är samarbeten oftast definierade på förhand. Det finns en uppgift som skall lösas som någon annan har bestämt. Det är ganska klart vilka som behöver delta. Och maktordningen är någorlunda given.

Men hur gör man om det här inte finns? Vad händer om problembilden är lite luddig? Och om lösningen är oklar? Och om det finns många aktörer som berörs och har intresse i frågan? Eller hur gör man om man har ”fastnat” i ett ensidigt inifrånperspektiv i sättet att tänka och behöver nya impulser?

Begreppet samskapande är ett sätt att rama in en typ av samarbete där förutsättningarna är mera oklara men det fortfarande behövs en produktivt samarbete. Kaospiloterna har i över 25 år arbetat fram ett förhållningssätt och en del metoder och verktyg för att adressera det här behovet.

Det är vad utbildningen handlar om. Att ta sig in i denna kunskapsdomän.

Vem kan ha glädje av utbildningen?

Som vi ser det är det här en allmänrelevant utbildning som kan motiveras för de allra flesta i de allra flesta organisationer. Vi har allt fler situationer och behov i och mellan organisationer och människor som samskapande är ett svar på. Allt oftare sätts vi på att lösa problem och utmaningar som inte är på förhand givna.

Med det sagt har vi ändå några specifika typer av roller i åtanke för den här utbildningen. Utveckling är sannolikt en tydlig del av din tjänst/uppdrag. Vi tror att du kanske arbetar i offentlig sektor med medborgarengagemang. Du kanske är ledare eller medarbetare som allmänt vill utveckla dig inom samskapande. Du kanske är verksam i en frivilligorganisation och vill få mer utväxling på ert arbete. Du kanske arbetar i näringslivet med kund-, användar- eller medarbetarinvolvering.

Gemensamt är att du oftare möter behovet av att sätta ihop nya former av samarbeten med människor i och utanför den egna organisation. Du har börjat se att människor i en vidare krets utanför ”de vanliga tillfrågade” är viktiga resurser i ditt arbete. Du behöver samskapa med dom och letar förhållningssätt, erfarenheter och idéer på hur detta kan göras så bra som möjligt.

Utbildningen ger dig vissa verktyg som underlättar involvering. Du får lära dig mer om hur du processleder gemenskaper och hur du designar trygga lärmiljöer. Du upptäcker mer om hur du genererar energi och entusiasm och tillvaratar möjligheterna med mångfald.

Välkommen med din anmälan! ==> Klicka här

Strategic Visioning – när ni behöver blicka framåt eller ta ny höjd!

Dom som känner mig vet att jag inte är verktygs- eller metoddriven. Jag upplever att sådant allt för ofta är uttryck för olika modenycker och kommer i vägen för det arbete som skall göras. Och inte sällan är oanvändbara i situationer där komplexitet och osäkerhet finns med i bilden.

Med det sagt finns det ett material som jag återvänder till och använder regelbundet och som har stått sig över tid. Nu inom kort skall jag använda det igen när en styrelse skall ange en riktning för en verksamhet dom kommande 4-5 åren.

Strategic Visioning är utvecklat av företaget Grove i San Francisco. 1998 var jag på besök där med min vän Jonas och gick en skräddarsydd utbildning i det dom kallar grafisk facilitering. Det var mycket utvecklande dagar och jag kom hem med färdigheter och ett ramverk för att driva strategi-, framtids- och verksamhetsutvecklingsprocesser på ett sätt som väcker engagemang och ansvarstagande.

Finessen med Strategic Visioning är den innehåller alla väsentliga delar av en planeringsprocess och samtidigt är flexibelt och går att anpassa bra till den specifika verksamhetens behov och förutsättningar. Man kör dom moment man tycker man behöver, samtidigt som det finns en tydlig ram att spegla sig i.

En annan fin aspekt är att man utgår ifrån den kunskap som finns i gruppen. Man bygger en helhet med det var och en kan bidra med. Visst kan man upptäcka kunskapsluckor, men det är fantastiskt värdefullt att tillsammans bli medvetna om dom och göra bedömningar om hur dom skall hanteras.

Jag vill också betona att processen bygger engagemang och delaktighet i gruppen som oftast också är den grupp som skall genomföra det som växer fram. En ledningsgrupp eller en styrelse får därmed ett djupare ägarskap av den framtid man vill skapa, istället för att göra sig beroende av externa experter och tyckare. Det utesluter naturligtvis inte att man tar hjälp utifrån i genomförandet, men det görs utifrån en annan klarhet i strategi, roller och ansvarstagande.

En viktig knorr är att det grafiska materialet också gör det oerhört mycket enklare att dela och kommunicera arbetet med andra som inte varit med. Eller att involvera olika grupper aktörer i olika moment som tillsammans får bidra till en gemensam helhet. Det blir också lättare att se processen som framväxande över tid och även påverkningsbar i olika skeden utifrån att nya insikter och lärdomar uppstår. Istället för en angelägenhet för få personer på toppen går det att skapa en bredare involvering kring verksamhetens framtid och inriktning.

Jag berättar gärna om Strategic Visioning om du är nyfiken!

–Jan