Stadsutveckling med hjälp av blog

Ingen har väl missat blog-vågen. Men när de flesta bloggar utgår ifrån enskilda personers initiativ och uttryck är det spännande att också se andra användningar av bloggar. En god vän och fd kollega arbetar i Södertäljes kommunala bolag och ansvarar för ett större stadsutvecklingsperspektiv. Och så är han något av ett teknik-freak och lite experimentell av sig. Och så bidde det en blog om Maren (som området heter i Södertälje centrum). Stadutveckling via blog. Wow.

Vad jag har förstått så har bloggen bidragit med en ny kommunikationskanal mellan projektet och intresserade i allmänheten. Och kanske bidragit till en mer balanserad kommunikation kring en typ av projekt som normalt väcker mycket åsikter och känslor.

Är Björklund verkligen liberal…?

Nu är herr skolminister igång igen! Läs dagens artikel i DN. Han uttalar sig om det kommande frisök-systemet (som är begränsat) och dömer ut vad han kallar hobbykurser i gymnasiet.

Sist jag kollade så bekände han sig till det liberala laget. Borde inte det innebära en annan hållning från herr skolminister i dessa två frågor. T ex:

  1. Nu satsar vi på frisök. Det omfattar alla skolor i hela landet och har inga begränsningar. Vi tror nämligen på fria val. Och att skolor och kommuner har förmågan att anpassa sig till efterfrågan.
  2. En konsekvens av frisök är att alla skolor måste kunna profilera sig. Även kommunala skolor. Vi styr med läroplaner och skolpeng, som anger grunden. Vad som sker därutöver är upp till skolorna. Vi tror nämligen på skolornas kompetens och elevers och föräldrars förmåga att värdera vad som är bra och användbara utbildningar. Och så låter vi Skolverket stå för uppföljningen av kvaliteten.

Det är synd att Björklund har upphöjt sig till ensam skolpolis. Känns inte så liberalt i dess egentliga mening. Men i folkpartiets variant av liberalism är ju krav lika med liberalt. Nu måste du välja lilla vän, men bara mellan det jag har bestämt får finnas. Jo jo.

Banan-visdom

En skarpsinning observation från Seth Godins eminenta blog:

Learning from bananas:

It turns out that it’s a lot easier to peel a banana if you start from the ’wrong’ end.

You don’t even have to use your teeth.

Here’s the thing: I know this. I’ve tried it. It’s true.

I still peel a banana the hard way. It feels like the right thing to do.

Selling change is much harder than you think.

Hepp!

Murphy’s Law of Mobile Phones…

Det är helt osannolikt.

Idag har jag varit obunden i min tid hela dagen tills jag hämtade min dotter på dagis kl 15.37. Inte ett samtal i mobilen under hela dagen. Men från att 4-åringen finns runt mina fötter ringer det fem samtal på 5 minuter! Det är som man undrar om det är sadister i farten. Eller att operatören har smugit in en funktion som gör att samtal bara släpps fram om jag är upptagen med något.

Påminner mig om en annan telefon-naturlag som gäller små barn hemma. Barnen är utom synhåll. Det ringer i din telefon. Inom tre minuter så har du minst ett barn trampande omkring dig. De graviterar mot telefonpratande föräldrar! Gärna frågandes saker i gäll röst. Och helt oförstående att du har fokus på något annat.

Morr.

Trevlig helg.

Skillnaden på en egenskap och en förmåga

Det har varit ett ganska brutalt dygn. Jag har fått en viktig del av min identitet och självbild rejält tilltufsad. Inte för att någon eller några hoppat på mig med feedback plötsligt. Snarare tvärtom. Jag har upptäckt att min omgivning (och jag själv) låtit mig vara i ett mönster och inte utmanat det. Under lång tid. Det sista dygnet har den fulla vidden av detta mönster sjunkit in.

Essensen? Jag har förstått att jag inte är entreprenör. Däremot är jag entreprenöriell. Det första är en förmåga. Det andra är en egenskap. Det är en subtil men ohygglig skillnad.  Är du atlet eller atletisk? Är du proffs eller proffsig? Är du kreatör eller kreativ. Du fattar galoppen.

Idag fyller jag 41. Det var en födelsedagspresent som heter duga.

To hire or not to hire

Jag skulle tippa att det är ett ganska ordinärt litet företag som jag äger. En omsättning som täcker mina behov av löneuttag och de rörelsekostnader jag har. Inget märkvärdigt; en bil, telefon, en dator, lite försäkringar. Och så redovisningstjänster och revisor.

Vinsterna är blygsamma. Liksom förlusterna. Sedan 1993 är det ganska precis +/- noll. Kvar i företaget finns det ursprungliga aktiekapitalet.

Det är lätt att fatta att det här inte är mycket att hålla på med egentligen. Ändå är det 14:e året. 14 år av momsdeklarationer, betala räkningar, kortredovisningar, kvittosammanställningar och annat kul sent på söndagskvällarna. En och annan faktura till kunder också – vilket förstås är mycket roligare!

Jag är glad att jag inte har anställda. Ännu mer att fylla i. Och så en massa ansvar för andra. En rätt puckad deal. Om inte pengarna strömmar in på så vis att man kan få rejäl avlastning – och ändå få något över. Inte lätt att få ihop för oss mera ordinära och kanske lite lata företagare. Då krävs hunger på makt, status och rikedom. Eller besatthet. Inget av detta har jag utvecklat särskilt väl.

Så till poängen. När staten ojar sig över entreprenörskapet i Sverige så gör de det enligt ett känt mönster. Fler måste starta företag. Fler måste anställa. Fler måste växa och bli stora. Bli som Ericsson, Scania och alla de andra.

Tre saker händer med mig när jag hör detta:

1. Staten framför tydligt att mitt företagande inte duger. Att jag försörjer mig själv, betalar hutlösa skatter till offentlig överbyggnad och ineffektivitet är inte förmildrande.

2. Anställ eller var för evigt dömd till entreprenöriell utanförskap. F-ck you, säger jag. Premien för att ta risken som arbetsgivare är för låg. Dessutom är jag år efter år förundrad över att det inte sker någon utveckling av samtalet kring nätverksbaserat samarbete. Att anställa är omodernt!

3. Sveriges och världens fria agenter och enpersonsföretagare är mina sanna hjältar. De är självförsörjande och har gjort sig mer oberoende av nyckfulla arbetsgivare. De allra flesta betalar sin skatt och bidrar till den sk välfärden. De är värda all beundran och respekt!

Sex-åringens värld…

Är hemma med min son idag. Han känner sig lite krasslig säger han. Han fick vara hemma fast jag inte riktigt tror honom. Tror mest han behöver vara hemma. Eftersom han ändå är i hyffsad form, och jag behöver jobba, så har han frossat i sådant han normalt inte får göra så mycket av. Se på TV. Spela på datorn. Bygga lego utan att lillesyrran förstör. Och alldeles nyss frågade Axel om han fick spela sitt Playstation någon dag – och se honom spela Colorado i NHL-spelet. Med näsan i min dator säger jag att han får göra det nu. Och får en jättekram! Han blev så glad. Och imorgon kommer han vara redo för skolan och kompisarna igen.

Det är lite svårt att tänka sig att jag själv varit i den åldern. Då livet blev fulländat av att få vara hemma och göra lite som man ville. Samtidigt slår det mig att det är precis sex år jag blir när jag är utarbetad och utan energi. Jag vill skrutta hemma och göra lite som jag vill.

En hyvens miljö

Lång paus i samband med en lång helg. Har på köpet fått en liten förnyad tro på mänskligheten. Det bor en massa hyvens människor ute på Resarö. Eller så är det Resarö som gör människor hyvens. I vår lilla värld på ön så verkar det finnas lite mer tid för varandra. Lite mer plats att ställa en fråga. Att lyssna. Men också att knipa käft och bara vara.

När vi Resarö-bor är på jobbet föreställer jag mig att vi är lika yra och snurriga som alla andra. Men när bussen (eller bilen) svänger av vid Engarn så händer något. Och så förblir det till nästa morgon, någonstans vid Danderyds sjukhus. Där brukar förtrollningen brytas.

Kanske är det Stockholms största värde; att synliggöra galenskapen i vår tid. Och Resarös synliggör värdet av mindre sammanhang. Kanske är Resaröbor hyvens för att de har både och? 

Stackars de som är i storstan hela tiden. Men de kanske ser världen utanför stan som galen, vad vet jag.

Festliga konferenser?

Har pit-stop på McD i Tumba – på väg till en kund i Södertälje. Trött idag efter en riktigt bra fest på vår mötesplats R17. Kom säkert 300 pers. En massa folk som jag inte sett på länge och som jag blev riktigt glad över att få umgås med ett tag.

Vi hade byggt upp en grym bar i centrum i rummet. 8 gånger 6 meter, typ. Blev ganska uppenbart att vi borde ha en sådan i lokalen permanent. Kanske inte så stor, däremot. Och så ställa espressomaskinen där… Perfekt häng både under och efter arbetsdagen.

Under dagen igår var jag och föreläste på en konferens arrangerad av något av dessa företag som arrangerar konferens på olika teman. Det blev lite sömnigt. Ca 25 pers i auditoriet, i en alldeles för stor lokal. Som var mörk. Det borde finnas utrymme för förnyelse i den där världen…

Den stora frågan är vad deltagarna får ut av konferenser av den här sorten. Om de känner att de fått värde på pengarna. Cynikern säger mig att en lite för stor andel inte går på konferenserna för att lära sig eller nätverka. Utan att de använder konferensen som ett alibi att vara borta från jobbet. För annars hade upplägget rimligen sett annorlunda ut. Lite som vår fest, kanske…?

Vakthundar och fripassagerare…

…hette en bok som Lorenz Lyttkens skrev för många år sedan. Handlar om vad som händer i ett samhälle när allt färre medborgare tar på sig rollen att försvara normer och regler i samhället.

Idag åkte jag och familjen en ganska beskedlig mellanstadiehuliganism på det annars så sömninga Resrö där jag bor. Ett par killar hade tagit ett cykelställ och använde den som stege för att klättra upp på några tidningsinsamlare. Precis utanför ICA. I närheten av skolan där det var kvällsöppet för föräldrar och barn. Helt klart ett gäng som ville bli sedda.

Vad som är helt sanslöst är att förbipasserande vuxna låter dem hålla på. Inte ingriper. Det är ju inget direkt farligt. Men väl en förstörelse av allmän egendom. Min fru ber mig stanna bilen och går ut och snackar med dem. De blir så förvånade och spaka så de backar flera meter.

Vad är det för fel på de vuxna egentligen? Tror de att varje killgäng rymmer yxmördare? Även 11-åringar på Resarö? Eller är de rädda för att gripa in i andras familjer? Kanske till och med känner barnen och föräldrarna?  Och tänker, det där behöver jag inte blanda mig i. Det gör kanske någon annan.

Kom igen.