Att tvinga sig på universum

En liten spaning utifrån egen upplevelse de senaste månaderna. 

Vi lever i en samtid, en tidsanda, där allt och alla skall synas i bruset. Visa vem man är och vad man kan. Vilket stimulerar det ena greppet efter det andra för att få ett litet övertag i tävlingen om uppmärksamhet.

Jag tänker att det här ett resultat av ett överutbud av innehåll, tjänster, produkter. Och ett underskott av kunder, läsare, användare, anhängare. Och en form av ängslighet och desperation kring detta.

Jag har själv haft ett ganska intensivt marknads- och säljarbete igång sen i juni för att hantera det intäktstapp som uppstod när jag snabbt blev egen igen i juni. Jag får erkänna att jag drabbades av en form av försörjningsstress och satte igång ett utåtriktat arbete med en viss frenesi.

Men det har också skavt i mig. Och i början av veckan tillät jag mig själv att stanna upp.

Jag inser – igen – att jag aldrig kan “vinna” i den tävling som pågår. Jag vill ju inte ens vinna. Eller tävla. Jag vill hjälpa, samarbeta, lära, utveckla, förbättra. Inte vinna.

Jag har verkligen svårt för att tränga mig på. Det bär emot. Det är inte jag. Vem är jag att pracka på folk det jag tänker och gör. Det finns så många begåvade människor där ute. Så många perspektiv. Jag är en liten droppe i ett stort hav.

Över åren har jag blivit influerad av taoistisk filosofi. Naturens väg är en stark metafor som den moderna människan i sin hets och iver behöver vara mer lyhörd för. Särskilt i perspektivet hållbarhet. Och när jag för ett antal år sedan läste Marshall Rosenbergs Non-Violent Communication blev det ännu tydligare. Kommunikation kan vara en slags våldshandling.

Min konsultmentor Mikael har alltid sagt att våra tjänster inte säljs, de köps. 

Det har aldrig känts mera sant.

—Jan

0