Ledarskap är överskattat

Det tjatas till leda om ledarskap i vårt samhälle. Det är särskilt påtagligt nu när vi till synes hamnat i mer krisartade tider. Då stiger våra förväntningar att ”någon” skall rädda oss. Vi hoppas på en modern variant av den galante riddaren på vit springare som rider in och ställer allt till rätta igen.

Där vi befinner oss idag är efterfrågan på ledare och ledarskap en allt mer futil process. De som känner sig kallade att svara på efterfrågan är per definition inte lämpliga. I ett lätt pompöst ryck föreslog jag i min egen ungdom att det skulle heta Lapidoths paradox. Heh. Som tur var passerade den idén universum obemärkt förbi. Men själva innehållet, dvs tanken att de som av egen kraft känner sig kallade att vara ledare inte är lämpliga, den tycker jag har visat sig relativt valid.

Jag inser att detta kan vara en lätt störande tanke, så låt mig brodera ut lite. Jag menar – i huvudsak – att de som har som ambition att leda andra sällan har sitt ego och sina drivkrafter i schack. Därför blir ledandet en tummelplats för ledarens mer eller mindre omedvetna egotripp. Har man tur blir resultatet ändå skapligt. Men allt som oftast blir det en salig röra av outtalade agendor och förväntningar som styr medarbetarnas (och ledarens) förutsättningar att tillsammans utföra ett vettigt arbete. Det klassiska exemplet är ledaren som gör karriär som ledare. I sitt nuvarande arbete planerar han/hon för nästa steg i karriären och gör ofta kortsiktiga karriärbefrämjande åtgärder som kan gå ut över verksamhetens långsiktiga behov.

De jag ser som naturliga och kompetenta ledare, de känner sig aldrig kallade att ta rollen. De blir ombedda. Ja ibland behöver de övertalas. Inte på det där fåniga karriär-sättet med lön och makt och sånt. Utan med djupa resonemang om uppdraget. Om förväntningarna. Om hur ett uthålligt och ömsesidigt samarbete kan formas. Med en stor medvetenhet om att ledarskap handlar om förtroende och att väcka allas ansvar och individuella ledarskap. De tar jobbet för att de vill göra det. För att det är viktigt. Inte för att hoppa upp några pinnhål i tillvaron.

Bra ledarskap syns knappt. Bra ledare har aldrig storartade räddningsprogram att föreslå. Bara hårt och målmedvetet arbete tillsammans. Därför blir ropen på starka ledare som skall rädda oss ur knipan helt missriktad.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.