Krav, krav, krav

Jag börjar bli innerligt trött på kravförespråkarna när det gäller skolan. Nu senast är det Magnus Henrekson som tar till ordna i dagens DN (texten finns tyvärr inte i nätupplagan).

Kravförespråkarna gnäller ofta på "flumskolan" men de är riktigt flummiga själva. De lyckas aldrig precisera hur kraven skall ställas – och framför allt på vad. Tur för dem att journalister i allmänhet inte lyckas genomskåda denna lilla charad. Bara för att du använder ord om kontroll och kunskap är det inte säkert att du vet vad du snackar om!

Jag är den förste att hålla med om att skolan inte verkar vara formad för våra ungars framtid. Där är vi eniga. Men, där andra kastar ur sig ord som betyg, kontroll och kunskap är jag mer nyfiken på VAD våra barn skall lära sig. Och HUR de ges möjlighet att lära. Och vad som bäst rustar dem för en framtid som vi vet så lite om.

Kravförespråkarna framstår i mitt tycke som ärkekonservativa. De uppträder som VAD och HUR frågorna är givna och självklara. Pyttsann. De vet inte mer om framtiden än någon annan. Snarare kan man misstänka dem för att hålla sig kvar i gamla föreställningar om skolans roll och uppgift. Skolan skall planera för en avlägsen framtid som få vet något om, vilket förstås är skitsvårt, och kanske omöjligt. Men då kan ju knappast lösningen vara att blunda för det och istället allmänt ropa på KUNSKAP och KRAV.

Personligen håller jag med Sir Ken Robinson: skolans nästa viktiga uppgift är att ge kreativitet samma status som läskunnighet. Kreativitet är det "verktyg" alla barn och vuxna behöver mer av för att möta en osäker framtid. Och jag är gärna med och och ökar KUNSKAP och ställer KRAV för att uppnå det. Men någonting får mig att tro att vi då har en annan skola att bygga än den Henrekson och andra kravförespråkare ropar efter.

//jan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.